Trehundrasjuttioförsta åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 2

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla. Precis så kändes det nu IGEN, när jag återkom till Falu lasarett för att göra den där biopsin. De två gångna veckorna hade varit jobbiga och tankar om livet och dess gåtfullhet hade plågat mig mycket. Dessutom hade jag varit nervös inför biopsin. Den satt i princip i huvudet, den där oron och trots att man noga förklarat hur allt skulle gå till och hur ofarligt det var, så hade jag inte kunnat slappna av och känna mig lugnad.

Men nu satt jag alltså här igen, med draperiet noga ifråndraget, för att visa sköterskan att allt var klart. Då lossnade plötsligt en lamparmatur från taket en bit bort. Den slog i golvet med ett metalliskt ljud och jag hann tänka att det var ju tur att man inte stått just där just då… När en sköterska kom springande och tittade på mig och undrade vad som hänt. Jag pekade på lampan och kommenterade att jag sett hur den föll. DÅ föll nästa lampa, något längre bort, vilket chockade henne, återigen för att hon eller jag kunde ha stått därunder och fått hela lampan i huvudet. Det var en typ av spotlight med ett hölje av metall, ungefär lika stort som en gammaldags kaffeburk av plåt… Jag hann inte fördjupa mig mer i lampproblemet eftersom det nu hade blivit min tur för ingreppet.

Det visade sig att biopsin i högra bröstet skulle genomföras genom ett hål i en brits där jag skulle ligga. För att säkerställa att man tog exakt rätt del av bröstet skulle man fjättra mig vid den där britsen. Jag spändes fast efter konstens alla regler och höger bröst var det enda som låg öppet nedåt. Jag hade fått lokalbedövning i bröstet och nu höjde man britsen så att jag hamnade högt ovanför läkarens huvud. Det påminde om situationen på en bilverkstad när man går ner i smörjgropen och ser bilen underifrån… Efter diverse justeringar av inställningar togs ändå provet med hjälp av en lång nål som jag sett läkaren visa. Sjukvård är inte mitt gebit, så alla instrument som användes var obekanta för mig. Den långa nålen har säkert ett namn jag inte känner till…

Efter provtagningen sänktes britsen ner och omplåtstring och genomgång av förhållningsorder inleddes. Då fick jag också veta att det kunde ta mellan en och två veckor innan jag skulle få besked om huruvida det var cancer eller inte. Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked, men jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.