Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Annonser

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

nattuggla_144261913.jpg (255×231)

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

481143_320390238014309_236798266373507_798361_1933303018_n.jpg (320×240)

Four hundred and ninety fourth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out , I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is something I wrote when I was still teaching in my old room: 

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

Four Hundred and Nintieth Asic- Learning Among Friends

This blogpost was first published three years ago when I was visiting NJ, USA a couple of weeks. The following few days you will have a new chance to share what I experienced ”over there”. Enjoy! 


My first minute at school in Pitman

 

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding. 

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ.  The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

https://asaole.com/2014/05/18/miniaaseri-a-slingback-would-kill-me/

 

Fyrahundraåttioåttonde åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats! 

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

I skrivande stund är jag snart i mål med det nya i mitt ämne för kalenderåret 2017, de olika delkurserna på grundläggande nivå i ämnet svenska som andraspråk. Det har varit och ÄR ett för mig oönskat extraarbete, men jag har inte haft något val, som i mitt  påhittade exempel med läroplanen här ovan. Det är bara att gilla läget och följa de nya direktiven från Skolverket. Det enda jag möjligen kan önska är att Skolverket nu håller fast vid det nya en tid, så att jag slipper uppfinna hjulet igen inom kort… De dagar jag har skapat innehållet och upplägget i de nya kurserna har jag hela tiden haft tanken att det ska gå i linje med kunskapskraven, följa det centrala innehållet i ämnet och förhoppningsvis dessutom kännas meningsfullt och stimulerande för eleverna… Det är som ett pussel och när man lyckas så märks det på eleverna. När man inte lyckas så märks det också… Då handlar det om att snabbt utvärdera, revidera och utveckla tills nästa kursomgång ska dra igång, så att man kan förbättra det som inte var bra från början.

Jag tror att många som inte arbetar i skolans värld inte känner till att lärare håller på med detta… I samtal med personer som har andra yrken, märker jag att de tror att ”allt” redan är bestämt uppifrån. Trötta dagar önskar jag att det vore så, men för det mesta är jag tacksam över möjligheten att ständigt ompröva innehållet och metoderna i riktning mot en allt bättre utbildning för jag tror att skolans kvalitet i hög grad hänger samman med lärares eget engagemang och påverkansmöjlighet.

Fyrahundraåttiofemte åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

yellow-maple-leaves-1352716217xTr

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset i Skrävsta fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst  och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Varje höst när jag går i prasslande lönnlöv minns jag min barndoms lönnlövssamling och det ljud löven frambringar när man leker häst och springer genom löven!

Fyrahundraåttiofjärde åseriet- En upptrampad stig i bekanta omgivningar

Sedan ett antal år är skolan i Sverige målstyrd. Ibland drar jag mig till minnes hur det kunde vara i början av nittiotalet. Ni hör själva… Det är inte ens samma årtusende… När jag som ny lärare bekantade mig med mitt nya yrke var jag omgiven av erfarna lärare som delade med sig av sina tankar och idéer om undervisning. De hade då, så som jag har nu, varit lärare i flera decennier. I mitt klassrum där jag och min klass skulle arbeta fanns ett stort dubbelskåp vars innehåll enklast kan beskrivas som dammiga böcker och högar med blåstenciler.

Där fanns lite annat också, som till exempel handböcker i skrivstil eller rullband och bildband med Pogo Pedagogs klassiska logotyp. Jag stängde skåpet och tänkte att någon dag när eleverna har gått hem för dagen ska jag ta mig an det där skåpet och rensa ur det, så att jag kan använda det. Så blev det inte riktigt, för en dag kom en besökare till klassen. Det var min företrädare. Det visade sig att hon av vänlighet hade lämnat skåpets innehåll för min skull. Därinne fanns allt man kunde behöva som lärare, menade hon. Hon var min första upplevelse av en lärares iver att samla saker som kan vara ”bra att ha senare”, men inte den sista. Många år i yrket är en tillgång på många sätt. Man har en rik erfarenhet av undervisning och kan tänka ut smarta lösningar på kniviga problem även med kort varsel och i en ständig förändringsprocess. Man lär sig den hårda vägen att man måste ha ett äss i rockärmen!

Ofta ändras förutsättningarna under resans gång… Man får fler elever eller måste byta lokaler eller har en kollega som plötsligt blir sjukskriven där man är den enda som kan ta över elevgruppen… Oavsett, så blir man också bra på att återanvända de goda idéerna och anpassa dem till en ny kontext. Men ju längre tid som förflyter, desto tröttare blir jag på att vara den som ska tänka ut och uppfinna hjulet… Tänk vad bra det vore att bara följa någon annans ”tänk”! Men redan innan jag har tänkt DEN tanken till slut, så känner jag att jag ju VILL påverka innehållet…och TRIVS med att fundera ut hur vi ska arbeta och med vad…!

Ett skåp med goda idéer…har jag förstås… Men jag noterar allt oftare hur SÄLLAN jag verkligen HINNER använda de där goda idéerna… Tiden rinner iväg till annat, som möten eller spontanbesök från elever som undrar över något. Tid går också bort när de nya förutsättningarna också kräver en omfattande adminstration, Grupper ska ändras, klassrum ska bytas, lärare ska gå in i varandras grupper. I stunder av administrativt arbete stannar jag ibland upp och tänker på hur jag allra helst ändå skulle vilja vara mitt i min elevgrupp och jobba med det som är roligast i mitt yrke…lärprocessen! Det är då jag är i mitt esse! I den bästa av världar skulle vissa godbitar i yrket vara kvar, medan andra gärna kunde strykas från listan över en lärares alla ”måsten”. Kvar skulle lyssnandet vara… Kvar skulle läsandet av elevtexter vara… kvar skulle också alla de mänskliga mötena vara… Det är ett härligt yrke, även en trött morgon i september!