Etikettarkiv: Åserier

by

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…

 

by

Femhundratrettonde åseriet- Vintern är borta! Vilken BLÅSNING!!

Vintertid njuter jag av snön och tycker att det hör årstiden till att vi går omkring i en vit och fluffig värld som skänker ljus i tillvaron!  Januari och februari är de två månader på året som jag vanligtvis uppskattar mest av alla. Just januari kan vara krispigt kall och den bleka solen kämpar med att försöka värma upp snökristallerna på tallgrenar och i grantoppar.

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

Igår morse när jag stretade uppför trapporna till jobbet, hade snösvängen ännu inte varit framme och jag tror att förste man på plats hade fått pulsa, medan vi efterföljande kunde följa i hens fotspår utan att snön smög sig ner i skoskaftet…

‘

När jag i godan ro sippade på mitt kvällste började jag ana ugglor i mossen, eftersom jag hörde vinden vina betänkligt… Jag satt där INOMHUS och mindes dagar då jag varit i fjällvärlden och vinden varit riktigt besvärlig. Men ETT härligt minne från vind+fjäll har jag verkligen! Den gången åkte jag på tur i en uppförsbacke med vinden i ryggen. Min anorak blev mitt segel när jag med utbredda armar kunde glida i UPPFÖRSBACKE med vindens hjälp. Vän av ordning undrar förstås hur det gick på vägen ner… Jag fick kämpa… trots att det var nedförsbacke fick jag staka ordentligt för att komma nedanför trädgränsen i lä igen.

Att vädret har sådan betydelse för mig, och för många andra i vårt land, tror jag hänger samman med att det är så oerhört ombytligt. Idag på morgonen, 23 timmar senare än gårdagens pulsande, hade jag nästan klarat samma promenad i flipflops… Snön var borta!

 

by

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

by

Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig

by

Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…

by

Four hundred and ninety fourth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out , I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is something I wrote when I was still teaching in my old room: 

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow
by

Fyrahundraåttionionde åseriet- Med temaarbete i klassrummet kan man skapa dragspel…

Att uttrycka åsikter och tankar och idéer är något som mina vuxna utlandsfödda elever som regel är ovana vid från de skolsystem de gått i som barn. Min erfarenhet är att de behöver träna sig på att ”tycka och tänka”. Att jobba gruppvis stimulerar eleven att uttrycka sin mening och förklara för de andra i gruppen hur hen menar. Samtidigt ges eleven möjlighet att stämma av sin egen åsikt eller tanke mot de andras och argumentera för sin egen ståndpunkt. I den språkliga förhandlingen om betydelser, skapas den språkutveckling som vi alla arbetar för tillsammans. Jag brukar mingla runt i klassrummet och göra små nedslag här och där om någon behöver stöd i språket, men också för att förklara, förtydliga eller förundras över de samtal jag på detta sätt får ta del av. Vilken förmån! ❤

I undervisningssituationen trycker jag på hur viktigt det är att alla ges möjlighet att tala, ge sin syn på saken, bli lyssnade på. Jag pratar öppet med eleverna om att samtalen på gruppnivå är vägen till ett bättre språk samtidigt som samtalen är målet… Det är ett mål i sig att kunna uttrycka sig muntligt på sitt nya språk… Men alla elever är individer. Den som kanske har en talängslan eller inte är van att samtala i grupp, ska bedömas för sin muntliga aktivitet, precis som den som är självsäker och gärna lägger ut texten. Det är en grannlaga uppgift att hitta talsituationer som inte skrämmer och som samtidigt har potential för den som vill visa sig på styva linan inför sin lärare. Det hinner bli många olika samtal under en kurs, men varje samtal är en ny chans att tala… Att ha skiftande teman för dessa samtal är viktigt för att i möjligaste mån se till att åtminstone något ämne passar en viss elev, så att hen kan visa mig vad hen klarar av muntligt.

En jämförelse av något slag, brukar kunna leda till samtal där många kommer till tals. Det kan vara en jämförelse mellan hur bostäderna ser ut här eller i hemlandet eller kanske hur man reser här eller i hemlandet. Men det kan också vara en jämförelse mellan två texttyper, kanske en artikel och en novell eller mellan ett formellt brev och ett informellt. Vid jämförelser är uppgiftsinstruktionen alltid viktig. Eleven behöver veta vad som ska göras. Är detta klart formulerat så kan man jämföra snart sagt vad som helst. Men nuförtiden är det inte endast det skrivna ordet som anses vara en text. När vi läser styrdokumenten från Skolverket ingår även så kallade multimodala texter, vilket kan vara det som sägs i en film eller det vi kan se i en display online. I klassrummet pratar vi om de många olika texter som elever möter i vårt samhälle.

 

”Genom undervisningen ska eleven ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom olika medier”

Källa: Skolverket, ur syftet för GRNSVA 2

När elever ska skriva en jämförande text, så är det också viktigt hur uppgiften är formulerad. Även här handlar det om att möjliggöra för elever att visa sin bästa nivå. För någon är det att visa mig ett E, men för någon annan kan det vara att visa mig ett A. Min uppgift blir att skapa möjlighet för båda dessa elever att visa sin bästa nivå.

Att jämföra en skriven novell med en filmatisering av densamma, kan ge elever med olika förutsättningar möjlighet att visa sina kunskaper. I SVT:s öppna arkiv finns många sådana filmer, till exempel denna, som jag och eleverna just nu gett oss i kast med:

POTATISHANDLAREN av Lars Molin

Det finns en poäng med att hämta filmer från just SVT:s öppna arkiv. Det möjliggör för även den elev som kanske inte har tillgång till TV eller olika kommersiella kanaler att se filmen många gånger. Texten och filmen kan läsas och ses många gånger och jämförelsen kan eleven lägga ner mycket eller litet tid på. Det bestämmer eleven själv…

Dragspelet… skapar jag genom att ge tre olika uppgifter att välja på, men detta är inte i sig det jag menar med dragspel… Dragspelet är snarare för mig en fråga om att ge elever möjligheter att bidra på sin egen bästa nivå och dragspelet blir då de individuella och ytterst personliga lösningar jag får in på en och samma uppgift…

Om uppgiften är att jämföra, så är det viktigt att visa att man kan just jämföra. Det första uppgiftsalternativet är avskalat och innebär i princip endast att eleven visar själva jämförelsen. Men för den som vill passa på att visa mig något mer, så brukar jag skapa ytterligare två uppgifter, en som är styrd och en som är väldigt fri.  Den styrda uppgiften innehåller tydliga instruktioner och ofta handfasta tips om hur och vad man ska göra… Den sista uppgiften är medvetet opreciserad och lämnar mycket till eleven själv:

”Skriv en så nyanserad jämförelse som möjligt, på ett sätt som du finner lämpligt och dela dina egna tankar om novellen och filmen på ett sätt som blir både smidigt och tydligt för läsaren. ” (OLÅ, 2017).

Genom att skriva så, har jag inte styrt, utan snarare lämnat över ansvaret till dem av mina elever som vill visa mig vad de kan. De kan skriva en avancerad text med många finesser där de språkligt visar både djup och bredd om de så önskar, men de kan också snegla på de två tidigare uppgifterna och skriva en ordinär text som jag skulle anse vara godkänd. Det fina i kråksången är att många elever trivs med den där friheten att själva skapa sin text. De skriver fritt från sitt eget huvud, med egna lösningar på en allmänt hållen frågeställning och det blir en vinna-vinna-situation för både dem och mig, eftersom det ger en mer nyanserad spridning av elevtexternas kvalitet än vid hårt styrda uppgifter. I bedömningen är det därför ofta lättare för mig att skilja agnarna från vetet än när uppgiften är hårt styrd… Den som kan sin sak kan visa det både med tekniker, lexikalt och grammatiskt. Att läsa den typen av fritt skapad text på ett tema som en hel grupp har gemensamt, är alltid lika spännande. Det är bland annat därför jag trivs så bra med mitt yrke! Nya texter från nya infallsvinklar berikar mig varje dag. ❤

 

by

Fyrahundraåttiofjärde åseriet- En upptrampad stig i bekanta omgivningar

Sedan ett antal år är skolan i Sverige målstyrd. Ibland drar jag mig till minnes hur det kunde vara i början av nittiotalet. Ni hör själva… Det är inte ens samma årtusende… När jag som ny lärare bekantade mig med mitt nya yrke var jag omgiven av erfarna lärare som delade med sig av sina tankar och idéer om undervisning. De hade då, så som jag har nu, varit lärare i flera decennier. I mitt klassrum där jag och min klass skulle arbeta fanns ett stort dubbelskåp vars innehåll enklast kan beskrivas som dammiga böcker och högar med blåstenciler.

Där fanns lite annat också, som till exempel handböcker i skrivstil eller rullband och bildband med Pogo Pedagogs klassiska logotyp. Jag stängde skåpet och tänkte att någon dag när eleverna har gått hem för dagen ska jag ta mig an det där skåpet och rensa ur det, så att jag kan använda det. Så blev det inte riktigt, för en dag kom en besökare till klassen. Det var min företrädare. Det visade sig att hon av vänlighet hade lämnat skåpets innehåll för min skull. Därinne fanns allt man kunde behöva som lärare, menade hon. Hon var min första upplevelse av en lärares iver att samla saker som kan vara ”bra att ha senare”, men inte den sista. Många år i yrket är en tillgång på många sätt. Man har en rik erfarenhet av undervisning och kan tänka ut smarta lösningar på kniviga problem även med kort varsel och i en ständig förändringsprocess. Man lär sig den hårda vägen att man måste ha ett äss i rockärmen!

Ofta ändras förutsättningarna under resans gång… Man får fler elever eller måste byta lokaler eller har en kollega som plötsligt blir sjukskriven där man är den enda som kan ta över elevgruppen… Oavsett, så blir man också bra på att återanvända de goda idéerna och anpassa dem till en ny kontext. Men ju längre tid som förflyter, desto tröttare blir jag på att vara den som ska tänka ut och uppfinna hjulet… Tänk vad bra det vore att bara följa någon annans ”tänk”! Men redan innan jag har tänkt DEN tanken till slut, så känner jag att jag ju VILL påverka innehållet…och TRIVS med att fundera ut hur vi ska arbeta och med vad…!

Ett skåp med goda idéer…har jag förstås… Men jag noterar allt oftare hur SÄLLAN jag verkligen HINNER använda de där goda idéerna… Tiden rinner iväg till annat, som möten eller spontanbesök från elever som undrar över något. Tid går också bort när de nya förutsättningarna också kräver en omfattande adminstration, Grupper ska ändras, klassrum ska bytas, lärare ska gå in i varandras grupper. I stunder av administrativt arbete stannar jag ibland upp och tänker på hur jag allra helst ändå skulle vilja vara mitt i min elevgrupp och jobba med det som är roligast i mitt yrke…lärprocessen! Det är då jag är i mitt esse! I den bästa av världar skulle vissa godbitar i yrket vara kvar, medan andra gärna kunde strykas från listan över en lärares alla ”måsten”. Kvar skulle lyssnandet vara… Kvar skulle läsandet av elevtexter vara… kvar skulle också alla de mänskliga mötena vara… Det är ett härligt yrke, även en trött morgon i september!

 

 

by

Fyrahundrasjuttiofjärde åseriet- Svensk Midsommar- Raggarbilar och raggsockor!

 

Midsommaren innebär en lång rad förväntningar. Man förväntar sig att vädret är toppen, med sol från en molnfri himmel. Man förväntar sig att färskpotatisen är superbillig och lagom stor, så att man har råd att frossa på dillbeströdd färskjopp med sill på längden och tvären! Dessutom hoppas man att skylten med ”svenska jordgubbar” är äkta, för inte kan väl belgiska jordgubbar passa en sådan dag som midsommarafton?  Hur äter du dina jordgubbar?

  1. Direkt som de är…med två fingrar om bladskaftet
  2. Med gräddmjölk
  3. Med vispad grädde
  4. Med vaniljglass
  5. Som jordgubbstårta
  6. Va? Jordgubbar? Äh!

På vägen till sitt midsommarfirande, tillbringar många svenskar tid på vägarna i sommarsverige. Långa bilköer genom svenska småstäder drar mot de platser där vi helst firar denna traditionsrika helg, skärgården eller Dalarna, gammelgårdar i socknar på landsbygden där det fortfarande finns ett folkdanslag och ett spelmanslag som kan hålla traditionen vid liv och kompa till Små grodorna… I många av dessa bilköer trängs barnfamiljer med far- och morföräldrar, cykelsemestrande holländare. Vissa trängs i risiga raggarbilar som kanske kommer att nå resmålet, medan andra glider fram i välskötta vrålåk vars lack gnistrar i solen…

När man äntligen nått fram, så förväntar man sig att midsommarstången ska resas på traditionellt vis till glada ”ååååå, HEJJJJJJJJ!” under ledning av någon klämkäck person i folkdräkt och slutligen förespeglar man sig en härlig midsommarfest i glada vänners lag med sill och nubbe och högt i tak.

I min ungdom letade jag upp ett antal gärdesgårdar i byn där vi firade midsommar. Där fanns faktiskt några att välja på! Vad gällde både blommorna och gärdesgårdarna, så hade jag fått lite olika råd och tips och de som verkade veta hur det skulle gå till, det här med plockandet och hoppandet, hade dessutom olika uppfattning om andra detaljer. Någon sa att man skulle plocka sju sorters blommor, en enda blomma av varje sort och därefter skulle man hoppa över sju gärdesgårdar. Någon annan menade att man skulle göra det, men också vara helt tyst för att inte bryta magin. Ytterligare någon menade att eftersom gärdesgårdar var så ovanliga, så kunde man lika gärna hoppa över vilket staket som helst. Så hur skulle jag göra?

Jag plockade de sju blommorna, hoppade över samma gärdesgård sju gånger, för att slippa springa runt i byn till de där andra… Sedan lade jag blommorna under min huvudkudde och förväntade mig att drömma om min tillkommande… Den natten drömde jag om en norsk backhoppare… Än har han inte presenterat sig i verkliga livet, men man ska ju aldrig sluta hoppas! 😀

Men handen på hjärtat: Nog är det ofta som midsommarafton är jättekall och blåsig? Eller är det bara inbillning? För något år sedan hade min familj och jag äntligen ryckt upp oss själva med rötterna för att ta reda på hur man brukade fira midsommar i någon annan del av Dalarna än den där vi brukade vara… Just det året var det koft- och raggsocksväder och vi frös så pass att vi fick avsluta kvällen inomhus. Så är den, den svenska sommaren, oförutsägbar, men ändå vacker!