Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…

Annonser

Fyrahundrafemtiosjunde åseriet- Världen visar vinterskruden…

Det är slutet av april 2017… och idag har det snöat ymnigt trots att vi hörde alla vårfåglarna förra veckan… Här är en bloggpost från den riktiga vintern… 😉

Skogsbeståndet har vinterskrud

Skogsbeståndet har vinterskrud

Om sommaren ligger jag gärna och läser under tallen, för precis där är det så skön skugga. På vintern är den mitt mått på hur mycket eller lite det blåser. I den allra värsta höst- eller vinterstormen kan man se stammens övre del röra sig svagt, medan de yngre träden i dess närhet böjer sig för vinden i rädsla att knäckas. Jag är stolt skogsägare och speciellt i dag, när jag fångade tallen innan solens bleka strålar påverkat rimfrosten. Här på Högbergets skuggsida är det dagar då solen knappt når hit… Man måste gå runt berget för att få sol i ögonen… I björktoppen där skatan sitter, kan man ändå notera att hon har hittat det lilla solljus som når oss här på norrsidan av berget… Under sommarhalvåret väljer hon äppelträdet som sin favoritplats. Där kan man gömma sig från värme och insyn under de gröna bladen i trädets topp. Nu, när äppelträdets sista ruttna rester redan är borta sedan länge, gör hon klokt i att sikta mot högre höjder!

Grannen har bytt de gamla äpplena mot vackrare inramning

 

 

 

 

En stund efter att jag fångat min svartvita granne skatan på bild hade herr Kråka skrämt iväg henne… Men jag tror att hon vet att hon är välkommen åter! Läs ett gammalt åseri om skator om du vill:

Hello Mr Magpie! How is your wife?

 

Blått och vitt är vinterns färgpalett

I motljus ser himlen ut att brinna!

 

 

 

 

 

 

Dessa två bilder är tagna inom samma minut. Det är endast en fråga om vinkel och perspektiv… Jag vände mig 180 grader och med ens blev världens färger allt annat än blå, vita och bleka! 

IMG_1696

Från barndomen minns jag hur vantarnas tyngd ökade ju längre man var ute och hur gott det smakade med istapp när man blivit varm i kläderna… Men aldrig någonsin vågade jag slicka på en metallstång. Jag kan nämligen utan problem föreställa mig hur det känns i tungan efteråt…

Bloggaren i kölden

Bloggaren i kölden

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//

Tvåhundrationde åseriet- Ratade sittplatser både högt och lågt!

Kylig sittplats på hög höjd

Kylig sittplats på hög höjd

När jag passerade under ledningen som syns på bilden, så noterade jag ett domherrepar i björken precis bakom. Det var som att de hade ratat den annars så vanliga sittplatsen, där fåglar kan sitta och umgås med varandra, på parkett inför skådespelet nedanför. Det tog inte långa stunden förrän jag själv, likt fåglarna också ratade en sittplats. Den var där, precis ovanför uppförsbacken som jag tillryggalagt, pulsande med lite för dålig kondition för uppgiften…

Nästan helt täckt av ett mjukt vitt bolster och nära nog gyllene av de låga solstrålarna som just där lyckades nå ända fram… Ändå valde jag bort det mjuka vita, vis av minnen där snön hamnar innanför kanten på skoskaften i djupsnön, medan kylan långsamt äter sig in trots rätt kläder för vädret… Men vacker var den, sittplatsen:

Mjuk och skön sittplats på marknivå...

Mjuk och skön sittplats på marknivå…

Tvåhundraåttonde åseriet- Min första Youtubevideo… ;)

Någon gång ska vara den första! Eleverna och jag ska snart börja vår termin och temat är vinter… Eftersom jag ville förnya mig lite, så blev det en video om sammansatta vinterord… Kom ihåg att slå på ljudet… Musiken är helt i min smak för den här typen av övning… 🙂

Här är länken till min första video på Youtube:

crystals