juni 25, 2018 by asaole

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering. Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

november 27, 2017 by asaole

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

september 22, 2017 by asaole

Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv. 🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

augusti 27, 2017 by asaole

Fyrahundraåttioandra åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna. Lärarens eget kunnande, intresse och engagemang är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna. Därför behövs kunniga, intresserade och engagerade lärare.

I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 26 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare.

juli 4, 2017 by asaole

Fyrahundrasjuttiofemte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse. Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

juni 16, 2017 by asaole

Fyrahundrasjuttiotredje åseriet: Turist i USA- 24 Bloggposter med erfarenheter från kända turistmål i Florida, Kalifornien och Pennsylvania!

Planerar du att turista i USA så kanske de 24 blogginlägg jag har skrivit kan intressera dig. Här nedan följer en förteckning över texterna i den ordning jag skrev dem. Vill du läsa andra inlägg som jag skrivit, så hittar du dem till vänster på webbsidan.

#grodshow i Everglades

Tvåhundranittiofemte åseriet-Turist i USA- Everglades: Toby är ingen prins!

”Att åka in i Everglades påminde litegrann om att befinna sig i de låglänta delarna av de svenska fjällen, med den skillnaden att man inte hade de vackra fjälltopparna i fjärran att vila ögonen på. I stället var det sawgrass såggräs, så långt ögat nådde. Jag hade fått uppfattningen att det skulle lukta av vattnet, att man skulle känna det som att man åkte omkring i ett avloppsdike ungefär, men trots att det verkligen var vatten och gräs eller vass i alla riktningar, kändes inte någon unken lukt därifrån. Det är det som är poängen med såggräset förstod jag senare. Det är som ett reningsverk för Everglades.”

http://wp.me/p4uFqc-Ez

Tvåhundranittiosjätte åseriet- Turist i USA- Miami Beach, sol, bad och flip-flops i massor!

”Vart man går på Miami Beach ser man lättklädda människor i allsköns kreationer. Det finns ingen dress code, men ändå är den där, på ett sublimt sätt under ytan… För män gäller att man bör vara vältränad och gärna visa upp sin tatuerade överkropp och för kvinnor är det välsittande baddräkter eller minimala bikinis som gäller i första hand. ”

http://wp.me/p4uFqc-Ew

Tvåhundranittiosjunde åseriet- Turist i USA- Regn och åska i Miami!

”I en storstad är det egentligen inte svårt att hitta saker att göra även om vädret inte är vad man hade tänkt sig… Men som turist i en stad man aldrig tidigare besökt, så som det är för mig i Miami, medger jag att det är nedslående att regnet strilar i en envis ström på fönstret, ibland avbrutet av ett ihärdigare spöregn eller en åskskur…”

http://wp.me/p4uFqc-Gz

Danskurs i skriftlig form

Tvåhundranittioåttonde åseriet- Turist i USA- Miami- Sinnena samlar sommarminnen för vintern!

”Vart man går här i Miami så hör man spanska talas och eftersom jag har läst franska men inte spanska, så blir det spännande att anstränga sig att försöka förstå ”ändå”… Det är väldigt intressant för mig som språklärare att göra den där ansträngningen! ”

http://wp.me/p4uFqc-ED

Glitter och stänk…

Tvåhundranittionionde åseriet:Turist i USA- Miami Beach- Shop ‘til you drop!

”Det finns massor av tatuerarverkstäder överallt på South Beach. Flera av dem har fotografier med vackra och välgjorda tatueringar på personer som i sin tur är vackra. Där kan man ju kanske lockas att själv gå in för att placera en dödskalle på sin ena axel och en taggtråd runt överarmen…”

http://wp.me/p4uFqc-EB

Alcatraz

Trehundrade åseriet: Turist i USA- San Francisco i ottan…

”På grund av tidsskillnaden var vi vakna tidigt imorse och eftersom det var fint väder kunde vi lika gärna ta en promenad i grannskapet resonerade vi. I Fisherman’s Wharf där vi befinner oss, är det massor med turister och det märks på affärsinnehavare och andra som bor här, att de är vana att visa folk till rätta. Vi gick inte mer än två kvarter så hittade vi en perfekt plats att fånga Alcatraz på bild.”

http://wp.me/p4uFqc-DF

Trehundraförsta åseriet: Turist i USA- San Francisco

”Vid San Francisco Bay finns en lång rad affärsverksamheter som är direkt knutna till havet och vad det ger. Idag besökte vi en marknad som på många sätt imponerade, både i omfång och kvalitet. Både fisk och skaldjur, köttprodukter, svamp och annat såldes där, liksom vad som växer i trådgårdar och på fält…”

http://wp.me/p4uFqc-Ju

Trehundraandra åseriet: Turist i USA- Gemenskap för alla i San Francisco?

”Ett par dagar i San Francisco har lärt mig mycket om livet, kanske inte nödvändigtvis om mitt eget liv, utan om de livsbetingelser som råder i en storstad. Idag, lördagen den 25 juni 2016 drar firandet av PRIDE igång här i San Francisco. Det märks på en lång rad olika sätt, både genom färgsättningen vid shoppinggallerior och längs gatorna, där flaggor och banderoller med regnbågens alla färger är placerade och genom att många personer som troligtvis tänker fira redan har ”tjuvstartat” och syns på gatorna i diverse olika kostymer.”

http://wp.me/p4uFqc-K4

Trehundratredje åseriet: Turist i USA- Muir Woods

”När man kommer in i skogen hörs förstås alla samtal mellan människor från världens alla hörn, för vi är många där…turister i stort antal, men vi verkar dela en ödmjuk fascination inför skogen, för samtalen som förs är lågmälda och många går ganska långsamt mellan jätteträden i djup beundran.”

http://wp.me/p4uFqc-Kt

Sardinburksomslag från Cannery Row

Trehundrafjärde åseriet- Monterey Bay Aquarium, en räddningsplanka för många arter!

”Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer.”

http://wp.me/p4uFqc-Kr

Stillahavskusten i Kalifornien

Trehundrafemte åseriet: Turist i USA- Med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Hemma vid köksbordet kan man ha en uppfattning om hur det är att som landkrabba följa en kustlinje och uppleva havsutsikt under mil efter mil, men när man äntligen sitter där vid ratten i sin hyrbil så är intrycken så mycket rikare än man trodde. Verkligheten överträffar drömmen, helt klart!”

http://wp.me/p4uFqc-KB

Trehundrasjätte åseriet: Turist i USA- Hearst Castle, Ett drömbygge med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

”Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.”

http://wp.me/p4uFqc-LD

Trehundrasjunde åseriet: Turist i USA- Två drömhus i jämförelse, Hearst Castle vs. Madonna Inn

”Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter…”

http://wp.me/p4uFqc-M3

Trehundraåttonde åseriet: Turist i USA- Naturliga vägvisare på resan? Ett pärlband av Outlets längs vägen…

”Men så mycket KUND är jag ändå att jag inser vad smarta de har varit längst Highway 1 och även i andra delar av USA, de där affärsidkarna som öppnat Outlets i varje liten byhåla. Faktum är att det är väldigt tätt mellan stora och fina Outlets med många olika märkesaffärer sida vid sida i ett gemensamt koncept.”

http://wp.me/p4uFqc-Mb

Trehundranionde åseriet: Turist i USA- Los Angeles vid första ögonkastet 😉

”Innan vi började resan från San Francisco för några dagar sedan, hade jag en felaktig bild av Kaliforniens kustland. Det har varit lärorikt för mig att köra bil här. Det är så mycket som jag inte hade klart för mig. Dels trodde jag att kustlinjen skulle vara lägre och inte ha så djupa vikar, dels trodde jag att bergen skulle vara lägre. Men förutom det så hade jag inte lyckats speciellt väl med att föreställa mig naturtypen heller…”

http://wp.me/p4uFqc-Mf

Trehundrationde åseriet: Turist i USA- När logiken sätts på prov blir det fel ibland… 🙂

”En stund… Hur lång kan en amerikansk stund vara? Medan jag funderar över hur pinsamt detta verkligen ÄR, så kommer en kvinna ut ur sin bil. Jag ser i backspegeln hur hon går på den lilla refugen och jag gruvar mig alldeles fruktansvärt över hur vårt lilla möte kommer att vara… Jag skulle kunna beskriva henne mycket noga för er, så intensivt mindful var jag den där stunden…”

http://wp.me/p4uFqc-Mr

Mimmi

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! 🙂

”Vi betalar våra $10 och går ut på Walk of Fame, fullt medvetna om att vi måste vara tillbaka vid bilen inom en timme, eftersom varningsskylten precis vid vår parkeringsruta informerade om att man annars skulle bogsera bort bilen till en plats utanför staden, samt bötfälla ägaren. Enkelt val… Det fick bli Walk of Fame på tid… YOLO! Döttrarna använder uttrycket ofta… You Only Live Once…”

http://wp.me/p4uFqc-Mw

Taklampa på King’s Fish

Trehundratolfte åseriet: Turist i USA- En utflykt till Long Beach

”Inte alltför långt bort från Los Angeles ligger Long Beach. Vägen dit var trots detta väldigt ”lång” på grund av köer. Hemresan gick på mindre än en halvtimme… Kontrasten mellan storstadspulsen i Los Angeles och det relativa lugnet i Long Beach är det första som slår mig. Det andra är att det är en långweekend med många lediga amerikanska familjer som har rest hit för en lillsemester.”

http://wp.me/p4uFqc-MB

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

”Överallt där jag har varit på denna resa har jag känt mig trygg, bland annat tack vare polisnärvaron. Samtidigt har jag läst på löpsedlarna att polisen inte alltid enbart gör rätt. Till exempel blev polischefen i San Francisco av med jobbet häromdagen sedan hans poliser återigen varit inblandade i händelser där människor avlidit vill följd av övervåld från polisen.”

http://wp.me/p4uFqc-NA

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

”Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt.”

http://wp.me/p4uFqc-G5

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

”Något jag alltid har funderat över är hur det kan vara så lockande att spela om olika mjukdjur och andra troféer när man är på nöjesparker och tivolin. Jag tror att mjukdjuren rimligtvis har hunnit bli ganska äckliga där de hänger under taket i de olika spelattraktionerna och kan inte tänka mig något bättre sätt att hantera situationen än att avstå ifrån att spela… Men den synpunkten delar jag tydligen inte med alla…”

http://wp.me/p4uFqc-NI

Trehundrasextonde åseriet- Amishfolket i Pennsylvania och deras självklara plats på turistkartan

”Under de år jag vid några tillfällen har besökt Lancaster, har marknadsföringen och turistanpassningen gått allt längre. Turister som vill körs nuförtiden i häst och vagn runt Kitchen Kettle Village mot en summa pengar och är man barn kan man skaka hand med pepparkaksgubben…”

http://wp.me/p4uFqc-O7

The president of the United States…

Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

”Det vore ju rätt så spännande att vara president för en dag… Om jag vore det, här i USA, så skulle jag ändra på några saker som jag sett när jag varit här, men jag skulle också glädja mig åt och känna mig stolt över andra saker och försöka sprida dem så att det blir lika i hela federationen. Det är härligt att drömma. Efter presidentvalet vet vi om det kommer vara Trump eller Clinton…”

http://wp.me/p4uFqc-Oy

Three Hundred and Thirtieth Asic- Tourist in the USA- I I was the President of the USA…

”In a dark corner of the Center it is possible to pretend you are the President of the United States… I simply had to stand in line for this little game…”

http://wp.me/p4uFqc-US

Three Hundred and Thirty-First Asic- The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

http://wp.me/p4uFqc-Vb

maj 22, 2017 by asaole

Fyrahundrasextioåttonde åseriet- En mobilavisering skär genom tystnaden

Ljudet från pennor som raspar mot papper, någon som suckar, en annan som undslipper sig en harkling eller en diskret hostning. Blad vänds frenetiskt i ordböcker, medan ord och uttryck antecknas i provhäftet. Stämningen här är vad som brukar beskrivas med uttrycket ”flitens lampa lyser”. Lokalen är överdådig jämfört med vårt vanliga klassrum. Det beror på att de båda grupperna jag undervisar är för stora för att jag ska kunna ha dem på plats samtidigt i den vanliga lokalen. Det känns lyxigt att vara i aulan. Uppkopplingen i min dator är en miljon pinnar och fingrarna flyger över tangenterna. Det är högt i tak och ljuset från den efterlängtade solen är utestängt bakom höga träpaneler, för att inte blända någon av eleverna när de skriver. I stället håller vi tillgodo med taklampor som ger det där lagom starka ljuset som inte bländar, men ändå är tillräckligt för att klara uppgiften att läsa, timme efter timme.

För att slippa problem med störande mobiltelefoner, hade jag för den här dagen tänkt ut att om alla elever lägger sina mobiler på en lapp som jag förberett med deras namn, så skulle vi ha koll på vilka som lämnat ifrån sig mobilen och även om någon mobil inte var i tyst läge, eftersom det är viktigt att mobiler inte stör under provet. Allt fungerade väl till den sista timmen, då flera mobiler började få aviseringar med ljud… När detta händer känner jag vanmakt! Vad mer kan jag göra än att försöka lokalisera ljudet och gå med den aktuella mobilen till dess ägare? Jag vill att det ska vara lugn och ro på skrivningen och det är ju självklart att mobilerna ska vara i tyst läge, men det är mitt fel att de inte är det, eftersom jag borde ha påmint en extra gång och försäkrat mig om detta…

Rummets tysta läge… återkomer efter en stund igen, när mobilaviseringarna upphört, efter att jag burit den aktuella telefonen till dess ägare för att få hen att stänga av den. Note to self; Inför morgondagens skrivning ska alla mobiler vara i flygplansläge…

När jag tittar ut över de välbekanta ansiktena slås jag av hur långt borta en del av dem verkar vara i tanken. När jag försöker möta deras blick för att kanske skänka dem ett uppmuntrande leende, noterar jag i stället hur djupt koncentrerade de är på uppgiften. Framför mig sitter de nästan 40 elever som jag har haft glädjen att lära känna under den gångna terminen. De är alla vuxna och har studerat en grundkurs i svenska på den nivå som kommer efter SFI. Var och en har sitt speciella leende, som jag så gärna har mött i mitt klassrum. De har sina berättelser, sina liv, sina många infallsvinklar på livet och genom att tillbringa tid med dem har jag fått förmånen att dela deras berättelser.

Genom att aktivt samtala med varandra i skolan har de säkerligen berikat varandra och bidragit till aktivit språktillägnande både i klassrummet och på raster i interaktion med varandra. För många är Sverige ett drömmarnas land, där mål på en högre nivå ska nås, men för andra är Sverige en hållplats på väg till en annan plats. För ytterligare någon är Sverige inte alls något mål över huvudtaget, utan snarare den plats dit man kom för att det blev omöjligt att vara kvar i hemlandet av något skäl. De delar dessa erfarenheter med varandra, medan jag förstås lyssnar och tar till mig av det de berättar, men jag känner ofta att oavsett hur väl jag försöker lyssna och förstå, så går det inte att till fullo sätta sig in i hur det är att lämna allt det invanda och trygga för att hitta en ny social kontext i en annan kultur än den egna. Det jag förstås saknar är inifrånperspektivet. Man lär så länge man har elever…

Det jag beundrar mest hos mina elever, både dessa och andra vuxna elever i ämnet svenska som andraspråk, är att de kämpar trots motståndet från det obekanta i den nya språk och kulturkontexten. Så är det också här i provsituationen. Faktum är att ingen ännu har gett upp. Alla läser, skriver eller tar en kort eftertänksam paus för att sedan återigen kasta sig över uppgiften att bli klar med läsförståelsedelen till det nationella provet. Jag är så lycklig som är deras lärare, men det är jag inte så länge till om de skulle klara detta nationella prov, för genom att ta sig igenom nålsögat som denna prövning innebär, har de kvalat in till nästa kurs, som är en kurs i ämnet svenska som andraspråk på gymnasienivå.

Med ett helt sommarlov i bagaget kommer jag åter i augusti för att träffa nya människor som för en kort tid är mina elever. Det är som ett kretslopp, där jag är en del i den helhet som är skolsystemet… en kugge i ett av kugghjulen…

maj 12, 2017 by asaole

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

maj 12, 2017 by asaole

Fyrahundrasextiofemte åseriet- Multimodalitetens mor och mormor-#Musikupplägg att samtala om

Med tiden har undervisningssituationen förändrats på många områden. På 1920-talet när min morfar var liten och gick i skolan hade hans lärare en läroplan att följa, men också en lång rad föreskrifter och riktlinjer som bestämde relativt konkret vad man skulle göra och inte. Det fanns också en viss läsebok och en viss språklära som man använde i hela landet. De hjälpmedel som stod till buds var griffeltavlor, en stor till fröken och en liten till barnen, samt en sinnrikt konstruerad bräda med spikar, där man hängde upp siffror och tecken inom matematik. Man hade skrivbok med bläckpenna och bläckhorn för välskrivning. Fröken kunde även ibland visa skolplanscher och berätta om platser långt borta eller om växters olika delar eller om hur en process går till. Det var upp till elevens egen fantasi att förstå hur det såg ut i Kina med hjälp av skolplanschens tecknade illustration. Varje morgon sjöng barnen en psalm till frökens ackompanjemang av tramporgel. Vid vårterminens slut gjorde man ibland en utflykt, till exempel upp på ett berg med vacker utsikt. Men därutöver hände inte så mycket extra. Ändå måste just morfars lärare varit en engagerande person, eftersom han ofta återkom till kunskaper han hade förvärvat hos henne i just den där skolan. Så som han beskrev undervisningen, när jag intervjuade honom 1991, var lärarens främsta styrka att hon var så duktig på att berätta och så skicklig i att förklara. Dessa egenskaper delar hon säkert med många lärare, både före och efter henne!

Vid några tillfällen har jag varit på besök i New Jersey i USA, för att följa en lärares arbete. Senast detta skedde var hösten 2014. Staten New Jersey, har bestämt sig för ett specifikt läs- och skrivprogram som ska genomföras i varje klassrum enligt förutbestämda detaljerade riktlinjer. In i minsta detalj får den enskilda läraren information om vad som ska läsas, hur det ska läsas, vilka frågor som ska ställas samt hur, exakt, elevernas kunskap ska redovisas och kontrolleras. På väggarna i klassrummen sitter planscher med information om hur man ska ställa frågor till eleverna. Regelbundet kommer besökande inspektörer för att kontrollera att lärare följer alla riktlinjer som språkkonceptet föreskriver. Lärare jag träffade i New Jersey kunde å ena sidan vittna om att det var enkelt att veta vad man skulle göra och hur, å andra sidan hade lärarens möjlighet att själv påverka innehåll och metoder nästan helt försvunnit och det upplevde många lärare negativt när de jämförde med hur det varit tidigare.

Nutidens svenska lärare har att förhålla sig till kunskapskrav som man förväntas uppnå med sin undervisning i ett ämne. Ämnets innehåll presenteras i avsnittet ”centralt innehåll” i en kursplan kopplad till aktuell läroplan och det är fortfarande relativt fritt för läraren att välja både innehåll och metoder för att uppnå kunskapskraven. Därför kan det se väldigt olika ut i ett klassrum, jämfört med i ett annat. Frågan är hur länge det kommer att vara upp till enskilda lärare och arbetslag, skolor eller kommuner ”hur” vi gör i skolan… Friheten kanske kommer att inskränkas i framtiden, för att ersättas av mer kontrollerad likriktning? Eller är det just friheten som ska värnas? I takt med att internationella skoljämförelser visar på olika styrkor och svagheter i det svenska skolsystemet, är det säkert mycket som man senare kan blicka tillbaka på med samma slags nostalgi som jag gör med morfars skolgång ovan.

Nutidens lärare har en lång rad hjälpmedel som möjliggör olika sätt att förstå ett kursinnehåll. Synen på vad som är kunskap och vilka olika metoder och hjälpmedel vi kan använda i undervisningen har ändrats i en rasande takt. I centrum för verksamheten i den svenska skolan är individen, eleven. Mycket i undervisningssituationen handlar därför om vars och ens rätt att hitta egna framgångsrika sätt att lära sig det kursinnehåll som förväntas. Det har varit modernt att analysera hur elever lär sig och diskutera olika strategier för att lära sig så effektivt som möjligt och gradvis har även olika forskningsdiscipliner blivit allt viktigare.

Forskningsdisciplinen semiotik handlar grovt förenklat om hur man förstår och tolkar tecken och information samt hur man i förlängningen kan analysera dem när de finns i t ex bilder eller gester eller andra uttrycksmedel. En text består av tecken som går att tolka och förstå. Men hur förstår man tecken som är en del av en bild till exempel? Det faktiska innehållet i något vi uppfattar samt hur detta är presenterat, är grunden för begreppet multimodalitet, som är närbesläktat med semiotik. Mycket kortfattat handlar multimodalitet om vilka teckensystem (vad) som ska förstås och vilka medier vi använder. Man kan säga att den som förstår hur multimodalitet är kopplat till olika typer av lärande hittar nya vägar att undervisa än de som morfar och hans lärare hade tillgång till. I det multimodala klassrummet kan kursinnehållet förstås med hjälp av datorer och iPads, mobiltelefoner och ljudfiler, men också sådant vi länge använt oss av, som bilder och musik. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför tar jag tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

De musikteman jag väljer ut i kommande blogginlägg, är exempel på språkinnehåll som kan diskuteras i elevgrupper. Utgångspunkten för mina förslag till musikteman är sånger och låtar av lättare karaktär, välkända för många. Varje tema kan användas för sig eller som del av en helhet. Vidare kan ett tema med fördel delas upp och utgöra dagens ”Grej of the day” om man har ett sådant upplägg i sin undervisning. De musikteman jag kommer att skriva om kan mycket väl användas för samtal om rent språkliga aspekter som uttal, intonation eller vilka ord vi fortfarande använder, jämfört med dem som används i det aktuella musikstycket. Dessutom kan de musikteman jag presenterar användas som underlag för samtal om kulturföreteelser eller sådant som går att koppla till tider på året eller speciella grupper eller individer. Främst är tanken att få igång elevers egna associationer, produktion av talad svenska, engagemang om den musik man lyssnar på. Mer om detta i följande inlägg, alltså. Följ #Musikupplägg att samtala om.

maj 4, 2017 by asaole

Fyrahundrasextioförsta åseriet- En arbetsdag i maj-om konsten att hinna med innan det är försent…

Tänk att ett helt år har passerat sedan jag lämnade lokalerna i D-husets källare! Det har varit ett innehållsrikt år med många glada skratt och härliga stunder med elever och kollegor i det nya huset, men jag måste erkänna att jag verkligen saknar det fantastiska utrymme som de gamla lokalerna erbjöd. Är det något man kan säga om det nya klassrummet i en annan byggnad, så är det att det är trångt och kallt och dragit där. Det är TUR att eleverna är så varma och härliga personligheter, för annars skulle jag frysa ihjäl därinne! ❤

En summering av innevarande läsår hinner jag inte skriva just idag, men här är vad jag skrev för ett år sedan, i slutet av läsåret på vårterminen 2016:

I slutet av läsåret är det mycket som hänger löst i skoltillvaron… Det är den är tiden på året man å ena sidan har väldigt många planer klara inför hösten och ”vet” hur det ska bli och vad som behöver göras i förhållande till det, å andra sidan inte alls har den där kontrollen, eftersom sådant man trodde var spikat får en knuff i någon ny okänd riktning. Det har blivit dominoeffekt i min planerade tillvaro… De som ska flytta in i ”mina” lokaler hade mer bråttom än vad vi visste från början. Därför har min plan spruckit… Nu packar jag för brinnande livet för att läraren som flyttar in ska kunna dra igång sin verksamhet utan att behöva klättra över kartonger och lådor.

Maj präglas varje år av helt naturliga förändringar, som att någon kollega ska gå i pension och ersättas av någon ny person eller att någon ska vara föräldraledig. Därtill lägger man de som byter yrkesbana eller vill byta inriktning inom yrket och börja jobba på en annan enhet med andra ämnen. Om man, som i vårt fall, också ska flytta från en byggnad till en annan, tillkommer en massa arbetsuppgifter som hänger samman med detta. Även om det finns hjälp att få med själva flytten i ett senare skede, så är det vi lärare som själva packar och sorterar och etiketterar. Det är också vi som planerar för hur det ska se ut på det nya stället, vad vi behöver ta med oss och vad som kan stå kvar. Mobilen med verb som är bra att kunna för en SVA-elev, tar jag med mig och de många kärleksfulla hälsningarna på elevernas språk, likaså. Nästa lärare måste ges möjlighet att själv sätta sin prägel på lokalerna.

Planeringen av själva packandet behövde jag göra i god tid, eftersom jag samtidigt har elever som ska klara sin kurs. Det i sin tur innebar att jag har skapat en prioriteringsordning i packandet och försökt samordna med mig själv, så att det har varit möjligt att göra tidsvinster. Jag har till exempel packat böcker ur skåp utanför klassrummet, medan jag kastat ett öga på elever som skrivit prov inne i klassrummet. Då är det bra med en glasvägg! 🙂

På större skolenheter där man är många i ett arbetslag kan det finnas möjlighet att samordna tillsynen vid prov. Vi försöker också samarbeta på detta sätt och för egen del har jag inte något emot att vakta provskrivande elever.

När elever skriver ska det förstås vara tyst och lugnt. Mina elever är vuxna och självständiga individer. Jag tittar till dem ibland för att försäkra mig om att ingen försöker fuska, men de får skriva utan att jag sitter exakt mittemot dem. Jag passar i stället på att göra annat som jag måste hinna med. Just denna vår är det i första hand flyttbestyr jag kopplar samman med att vakta vid provskrivningar och prövningar.

Annars brukar jag använda tiden till att rätta och bedöma texter som andra elever skrivit någon annan dag. Det är också ett perfekt tillfälle för att med hörlurar lyssna igenom muntliga prov och redovisningar, eftersom det är så tyst i salen när eleverna skriver. Den skrivande tystnaden är väldigt inspirerande för mig och jag får mycket gjort som jag inte annars skulle kunna fokusera på lika väl.

Jag kommer att sakna mina nuvarande lokaler. När jag flyttade hit hade jag mycket roligt när jag utformade miljön så att den skulle kännas inspirerande för eleverna att vistas i. Då hade jag också elever som gärna tillbringade mycket tid i skolan. De umgicks med varandra och trivdes i det lilla pentryt och bjöd varandra på maträtter och bakverk som var typiska för hemlandet. De hittade vänner i varandra och började umgås på fritiden. En del av dem har jag ännu kontakt med, om än sporadiskt.

I år har eleverna varit mer ”på väg” än tidigare. Endast en liten trogen skara har varit här så gott som varje dag. De följer samma mönster som ovan, äter skrattar och njuter av varandras sällskap! Andra har i stället studerat på distans och alltså inte varit på plats i skolan varje dag.

Nu är jag, liksom eleverna också på väg bort, även om det bara handlar om byte av hus. Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara i just de lokaler jag nu lämnar och jag känner en glädje över att ha lärt känna många spännande människor genom åren här, ingen nämnd, ingen glömd. Den här tiden kommer jag minnas med glädje, resten av mitt lärarliv. 🙂