Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

Fyrahundrasjuttioåttonde åseriet- Ett hack i min optimistiska grundsyn angående mitt eget omdöme… :D

Ni vet de där orangefärgade skyltarna som man ska följa i stället för att åka till sin ordinarie destination…? Jag såg väldigt många sådana idag… Jättemånga faktiskt… Och på alla tilläggstavlor var ortsnamnet ESKILSTUNA noga överstruket. Dit ska jag ju i alla fall inte, tänkte jag och åkte vidare… Ibland kan det underlätta om man vet hur nära vissa orter är från varandra…

Ja, ni vet säkert vartåt det barkar eller hur?

Nästa skylt och nästa… och inte var det så mycket trafik heller faktiskt… Det var ju konstigt en sommardag som denna…

Jag skulle åka till Södermanland till en adress mellan Malmköping och Nyköping. Jag hade googlat innan. Det var då jag noterade att det fanns några alternativa vägar att välja på… Det gick till exempel att redan vid Oti Krog före Fagersta åka rakt i korsningen… Den vägen var märkt med grå färg på min Google-sökning, så det var inte ens aktuellt för mig att åka den… Det fanns en blå och fin väg att välja… över Kvicksund nämligen… Det HÖRS ju på namnet hur fort det kommer att gå att åka där, eller hur? 😀 Med det vägvalet skulle det ta 2h 32 min från min hemadress. LYSANDE! Man sparar 8 minuter om man väljer den i stället för den ena av de gråa vägarna… Skulle man vara dum nog att välja den andra grå vägen, så skulle man ha förlorat hela 18 minuter i jämförelse med den blåmärkta… Därför kan jag inte säga att jag direkt tänkte efter före… Jag åkte den blå helt enkelt…

Men den blå blev verkligen alltmer orange…

EFTER Strömsholm så var det plötsligt väldigt tydligt, för DÄR för första gången orkade någon skriva ”Bron över Kvicksund är avstängd”… och så var det stora högar med färgade däck utlagda, så att man inte skulle få för sig att åka vidare på vägen…om utifall någon skulle vara så urbota korkad så att den har tagit sig ända hit, förstås… Det gick att åka förbi, så jag gjorde det… men på raksträckan strax bakom alla däcken var det som att poletten verkligen trillade ner faktiskt…

Jag har döpt om platsen. Den heter nu ”Stoppsund”.

Jag stannade vid vägkanten och ringde till den enda jag vet som hittar i och runt Eskilstuna och det visade sig vara helt rätt val av telefonkompis denna dag! Puh! Google Maps hade ju faktiskt redan straffat ut sig genom att INTE låta ”tanten” säga ”OBS! Bron är avstängd!” när min rutt tydligt och klart skulle passera över ett vatten där en bro ÄR avstängd… Alltså måste man ta till livs levande orienterare eller infödingar från trakten…

Jag fick tips om att ta mig runt vattnet genom att åka tillbaka till Strömsholm, därefter via Kolbäck och Köping. Sedan lyckades jag alldeles själv med att åka en extra sväng runt Arboga, trots att mina vänner aldrig skulle ha kommit på DEN idén. Det är jag säker på! 😀

Väl framme på resmålet noterade jag att det var många fler som var tacksamma över att få den här informationen, eftersom de skulle resa ”över Stoppsund” egentligen, men nu blev tvungna att åka någon annan rutt. En man som jag pratade med tipsade mig om att åka över  Malmköping, Strängnäs och Enköping. Tänk vad mycket fin natur man får se när en bro är avstängd!

Avslutningsvis har jag tänkt lägga mig till med en ny strategi när jag ser en orange skylt. Jag funderar stark på att följa den… Jag tror att man sparar både tid och pengar på det… Idag blev den ursprungliga genvägen en klassisk senväg!

Men alla som känner mig vet att den här genvägen ändå inte är den värsta och längsta jag har åkt… 😀

På väg hem från Göteborg en gång för många år sedan åkte jag och Anders av från E20 när vi såg en skylt med ortsnamnet MORA. Ni vet väl att det ligger i Dalarna??? Det gör ju Ludvika också… Så hur svårt kan det vara liksom? OMVÄGEN den gången var 250km…för när vi kom till MALUNG förstod vi ju att vi var ganska fel… ANDERS förstod det redan i Stöllet, men inte jag… och jag körde…!

Idag var jag nog inte uppe i mer än kanske tio extra mil… Det får man ju orka med om man är på vift en dag i sommarsverige…

Lång dags färd mot natt…blev det i alla fall… och bjuda på sig själv ska man göra när man klantar sig, tycker jag! Ha det gott! ❤

 

Tvåhundrafyrtioförsta åseriet- ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än!”

Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…

Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström

Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.

nypon

Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…

Inre resa

Inre resa

Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli  att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…

I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂

Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…

Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉

Ack Värmeland du sköna

Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:

-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.

När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!

Intet ont som inte för något gott med sig. 

Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.

En paus på vägen

En paus på vägen

I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…

Vart ska vi?

Vart ska vi?

Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:

Lite järnvägshistoria

Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum

Sveriges järnvägsmuseum i Gävle

Östra Södermanlands Järnväg

Spår mot framtiden

Spår mot framtiden