Etikettarkiv: #förhållningssätt

by

Femhundratjugofemte åseriet- En kväll i mängden, men ändå så ovanlig…

Det är snart dags för den där timmen som kallas ”Earth Hour”. För ett antal år sedan brukade vi spela spel med barnen i stearinljusets sken och titta ut ibland för att se om det var släckt i husen i närheten. Det skapade gemenskap att veta att man ingår i ett världsomspännande nätverk för miljöns skull, samtidigt som det skapar vanmakt inombords varje gång man får kännedom om de miljöbrott av olika karaktär som mänskligheten gemensamt gör sig skyldig till.

Det finns många både nya och gamla insikter om att vi har använt jordens resurser på ett felaktigt sätt. Det kan vara besök i andra länder, som man minns, där avloppsrören löpte rakt ut i havet, precis nära badstranden där turisterna låg och stekte sig under ozonhålet, utan solkrämer med senare års höga solfaktor. Det kan vara knallrött godis i barndomens godispåse eller torskrom och potatis i barndomens favoritmiddag, innan man förbjöd torskrom, för att det kunde leda till den aktuella fiskens utrotning. Inte förrän det är skarpt läge tar vi ett steg tillbaka!

Att släcka elektriska källor den här kvällen blir ännu ett sätt att visa att miljön är viktig. Nu tänder jag ett ljus inte bara för miljön, utan också för den som behöver lite extra omtanke just nu.

by

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

by

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

by

Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

by

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

by

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.

by

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

by

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

 

by

Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…

by

Four hundred and ninetysixth åsic- ”HALF & HALF” or Completely Wrong!

I don’t drink regular milk since I have a lactose intolerance. For my visit here in the US I had to make sure there would be something to replace my usual products with and today it was time to fill the fridge again. After we got back home I wanted to comment on ”milk” in general and since ”my” family here drink something that they call ”HALF&HALF” (a mixture of milk and cream as I understand it). I wanted to know what that was. So I asked…and they both laughed. I didn’t quite get what’s wrong, but I found out soon enough. They repeated what I said and I still couldn’t get it. I said it again, ”HALF&HALF”. Then they said: ”We don’t say that!” I couldn’t understand, because on the box it clearly says ”HALF&HALF” and that was what I said, over and over again. Finally I ASKED them what THEY said then… They said, too: ”HALF&HALF”, but their sound of the ”A” was as far from mine as the distance from here to Buckingham Palace! We all laughed and made fun of the different pronunciations and what would happen if you loudly would shout out in the store HERE, but with my pronunciation: ”Dear, please go and get some ”HALF&HALF”!!

My reflection is that if my friends hadn’t pointed out that we in fact used different pronunciations for the expression, I wouldn’t have noticed. I know that may seem weird to some of you, but different accents don’t ”bother” me anymore and I know my own accent is a strange mixture of different accents. A few people in school last week suggested I’ve got an Irish accent, which I enjoyed, since I have never been there… 😀