Etikettarkiv: #elevdemokrati

by

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

 

by

Trehundratjugofemte åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2016) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 25 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet. Detta tål att upprepas:

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

by

Tvåhundrasextiosjunde åseriet- På språkstödjande konferens i Skolverkets regi #Läslyftet

Det är ett väloljat maskineri som sätts igång när Skolverket genomför utbildningsinsatser. Upplägget för satsningen #Läslyftet är väldigt genomtänkt, från början till slut och framförallt väldigt pedagogiskt! 🙂 . Tanken är att ett stort antal lärare ska utbildas till handledare, för att sedan leda studiegrupper bestående av lärarkollegor och tillsammans med dessa under ett läsår genomföra en språkstödjande fortbildningsinsats med namnet Läslyftet.  I förlängningen ska Läslyftet naturligtvis komma eleverna till del även om dagens konferens i Stockholm, vände sig till lärare.

Jag är en läsande lärare och har under mina tjugofem år i yrket arbetat väldigt mycket med texter tillsammans med mina elevgrupper, oavsett om undervisningsämnet varit svenska eller något annat ämne. Därför vet jag att ett språkstödjande arbetssätt ger resultat inom många olika områden. Skolverket redovisade sex genomgående perspektiv som genomsyrar Läslyftet och när jag såg vilka perspektiv de valt ut, blev jag väldigt glad över att just dessa fått en särställning.

Det första perspektivet, flerspråkighet/ andraspråkslärande ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Ju fler andraspråkstalare vi har i undervisningsgrupperna, desto viktigare blir just detta perspektiv i all undervisning. Det hänger intimt samman med nästa perspektiv, nämligen demokrati/jämställdhet.  För att själv bli en aktiv medborgare i vårt samhälle, behöver man som elev få de språkliga verktyg man behöver. De elever som är i behov av extra stöd lämnas inte heller därhän, eftersom detta var nästa perspektiv som Skolverket uppmärksammar. Därtill kan läggas de tre återstående perspektiven, som var digitalisering/multimodalitet, bedömning, samt betydelsen av intresse/motivation.

Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, föreläste om begreppet literacy och hur viktigt det är att läsa och skriva i alla ämnen. Hon gav ett antal tydliga exempel på texter som kan vålla problem för elever och hur man som pedagog kan avhjälpa detta, men också hur man kan få med skrivandet som en naturlig del i undervisningen. Bland ett antal aha-upplevelser denna dag, sticker Molloys textexempel ut lite extra, tycker jag. Att kunna vara den språkliga bryggan och skapa förförståelse när eleverna inte vet vad en text handlar om, tycker jag är väldigt viktigt och efter att ha lyssnat på Molloys föreläsning känner jag mig stärkt som pedagog, med så många nya verktyg att ta med mig hem. En poäng i sammanhanget var att hon använde Selma Lagerlöf som utgångspunkt för att samtala om metaforer. Ett utmärkt val!

Läslyftet kommer säkerligen att lyfta inte enbart läsningen, utan även lärares känsla för kvalitet inom den egna professionen. Det pedagogiska samtalet lärare emellan är en väldigt viktig faktor för utveckling inom skolan och när tillfälle ges till samtal i organiserad form på detta sätt, finns goda förutsättningar för att många goda nya idéer når eleverna när alltfler lärare blir medvetna om hur man kan stärka språket i undervisningssituationen. Jag ser fram emot att vara handledare hos min huvudman under nästa läsår och tror att vi kommer att ha många intressanta samtal av språkstöttande karaktär. Tack Skolverket för en bra genomgång!

Källa: Skolverkets konferens inför Läslyftet (2016) Stockholm
by

Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1,  kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

 

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det  hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida  att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

 ”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft”

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

 

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på  hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 …men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!

 

by

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag  utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)

by

One hundred and fourth åsic- To choose or not to choose is the question

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of weeks ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of weeks ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

 

by

Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

by

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

clock-404352_1280

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

 

 

by

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.