Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s