Four Hundred and Sixtyninth Asic- I am a Londoner!

Freedom of Speech and Freedom of Thought, Freedom of Religion, Freedom of Press, are all manifestations of our right to express ourselves in our democratic society. Those rights enable us to be exactly the persons we would like to be. It took hard work by previous generations to reach this level of freedom for ordinary citizens and it is worth fighting for. In my country it is possible to express oneself without fearing repression.

Terrorism strikes unpredictably and kills and hurts innocent civilians, with no chance to protect themselves. We cannot know where or when will be next time. Lately, terror attacks in arenas or crowded places have proven that terrorists strike towards not just the democratic rights, but towards a certain free lifestyle where we enjoy cultural events such as concerts, soccer games and so on.

When we choose to stay at home because we fear terror, never meet in cultural events or have a coffee or beer with a friend, the terrorists win. Let’s fight them in a peaceful way! My goal for today will be to meet with a friend or two and have a Swedish ”fika”. That will be my humble protest in a world of terror. #fikaagainsterror

Annonser

Four hundred and fifty-forth åsic- For my democratic right to write!<3

Freedom of Speech and Freedom of Thought, Freedom of Religion, Freedom of Press, are all manifestations of our right to express ourselves and our right to be exactly the persons we would like to be. Any violance directly connected to those rights is a violation towards mankind, a step backwards in a process that needs to go forward! This is a serious situation in communities where democratic values allow people to stand up for their own view of life. Countries where these absolutely necessary rights are not allowed, should be questioned by the rest of the world, not once or twice, but over and over again! 

I live in a country where I am allowed to have an opinion of my own and I understand that I am very fortunate. In the aftermath of the Stockholm terror attack the 7th of April 2017, several good examples of empathic actions took place. People formed groups for different purposes. All those friendly acts right after the terror attack is a true sign of a healthy democracy and to me they also show some hope:

We help each other in times of trouble

The terrorists want us to feel insecure, to fear crowds, fear going to public events. They want us to stay at home, not attending any concerts, any football games etc. Terror acts, whether they are in London, in Belgium, in France or like now, in Stockholm, is a global problem. Stockholm was hit yesterday but not later than tomorrow democracy strikes back in its own lovely way. Tomorrow a planned soccer game between the team Hammarby (from Stockholm) and Kalmar (from south of Sweden) will start off with a manifestation against terrorism. What a lovely initiative! I am not a soccer fan, but I am a fan of democracy! ❤

We can all contribute in different ways by using our democratic rights. My contribution will be writing. What is yours?

Trehundratjugofemte åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2016) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 25 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet. Detta tål att upprepas:

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

Tvåhundrasextiosjunde åseriet- På språkstödjande konferens i Skolverkets regi #Läslyftet

Det är ett väloljat maskineri som sätts igång när Skolverket genomför utbildningsinsatser. Upplägget för satsningen #Läslyftet är väldigt genomtänkt, från början till slut och framförallt väldigt pedagogiskt! 🙂 . Tanken är att ett stort antal lärare ska utbildas till handledare, för att sedan leda studiegrupper bestående av lärarkollegor och tillsammans med dessa under ett läsår genomföra en språkstödjande fortbildningsinsats med namnet Läslyftet.  I förlängningen ska Läslyftet naturligtvis komma eleverna till del även om dagens konferens i Stockholm, vände sig till lärare.

Jag är en läsande lärare och har under mina tjugofem år i yrket arbetat väldigt mycket med texter tillsammans med mina elevgrupper, oavsett om undervisningsämnet varit svenska eller något annat ämne. Därför vet jag att ett språkstödjande arbetssätt ger resultat inom många olika områden. Skolverket redovisade sex genomgående perspektiv som genomsyrar Läslyftet och när jag såg vilka perspektiv de valt ut, blev jag väldigt glad över att just dessa fått en särställning.

Det första perspektivet, flerspråkighet/ andraspråkslärande ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Ju fler andraspråkstalare vi har i undervisningsgrupperna, desto viktigare blir just detta perspektiv i all undervisning. Det hänger intimt samman med nästa perspektiv, nämligen demokrati/jämställdhet.  För att själv bli en aktiv medborgare i vårt samhälle, behöver man som elev få de språkliga verktyg man behöver. De elever som är i behov av extra stöd lämnas inte heller därhän, eftersom detta var nästa perspektiv som Skolverket uppmärksammar. Därtill kan läggas de tre återstående perspektiven, som var digitalisering/multimodalitet, bedömning, samt betydelsen av intresse/motivation.

Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, föreläste om begreppet literacy och hur viktigt det är att läsa och skriva i alla ämnen. Hon gav ett antal tydliga exempel på texter som kan vålla problem för elever och hur man som pedagog kan avhjälpa detta, men också hur man kan få med skrivandet som en naturlig del i undervisningen. Bland ett antal aha-upplevelser denna dag, sticker Molloys textexempel ut lite extra, tycker jag. Att kunna vara den språkliga bryggan och skapa förförståelse när eleverna inte vet vad en text handlar om, tycker jag är väldigt viktigt och efter att ha lyssnat på Molloys föreläsning känner jag mig stärkt som pedagog, med så många nya verktyg att ta med mig hem. En poäng i sammanhanget var att hon använde Selma Lagerlöf som utgångspunkt för att samtala om metaforer. Ett utmärkt val!

Läslyftet kommer säkerligen att lyfta inte enbart läsningen, utan även lärares känsla för kvalitet inom den egna professionen. Det pedagogiska samtalet lärare emellan är en väldigt viktig faktor för utveckling inom skolan och när tillfälle ges till samtal i organiserad form på detta sätt, finns goda förutsättningar för att många goda nya idéer når eleverna när alltfler lärare blir medvetna om hur man kan stärka språket i undervisningssituationen. Jag ser fram emot att vara handledare hos min huvudman under nästa läsår och tror att vi kommer att ha många intressanta samtal av språkstöttande karaktär. Tack Skolverket för en bra genomgång!

Källa: Skolverkets konferens inför Läslyftet (2016) Stockholm

One hundred and fortyforth åsic- Je suis Charlie

Freedom of Speech and Freedom of Thought, Freedom of Religion, Freedom of Press, are all manifestations of our right to express ourselves and our right to be exactly the persons we would like to. Any violance directly connected to those rights is a violation towards mankind, a step backwards in a process that needs to go forward! This is a serious situation not just in France, but everywhere in communities where democratic values allow people to stand up for their own view of life. Countries where these absolutely necessary rights are not allowed, should be questioned by the rest of the world, not once or twice, but over and over again! 

I live in a country where I am allowed to have an opinion of my own and I understand that I am very fortunate. A blogger in Saudi Arabia who was sentenced to ten years for setting up a website for public debate, will apart from the ten years in prison also be flogged 1000 times. His ”crime” was helping fellow citizens to express their minds. I have lately had the chance to learn more about the conditions in a few countries with strong dictatorships. The  meaningless killings the last few days in France was connected to democracy and our right to express ourselves in different ways. It is not a multicultural problem or a religious problem in Western societies, but terrorism with extremistic features. Blaming a certain religious group is contraproductive. Blaming militant extremism is however to see what it’s all about. Violence created in the name of the religion is not the same as THE religion. But when innocent people are killed we are frustrated and sad and may seek for a scapegoat to blame instead of manifesting our strong will to end violence in general and terrorism in particular.

Today the tragic events in France reminded me of how many relations one single person is involved with and how many roles each and one of us have. As an example, I am a daughter, a mom a wife a sister, an aunt, I am a teacher a friend and a lot more of course. The impact of the terror acts in France is thus very much a global problem. We need to be responsible for our acts.

If we are not Free to Live if someone else has an opposing viewpoint, we might need to address the issue of how easily weapons are spread worldwide? No guns means fewer killings. Terrorists with no guns will not stop being terrorists, but at least we give them a hard time. Sadly enough Swedish weapons are used worldwide, although it is said that ”we” are not selling to countries at war… If Sweden stop selling weapons and starts producing something more useful in Bofors, at least we made a contribution for peace. Yes. I know. Many of you will say that if there is no weapons, how could we fight terrorists???? I don’t know. Do you? If we are not Free to Live if someone else has an opposing viewpoint and we do absolutely nothing to prevent the continuous killing, we will lose in the end. Let’s not lose! My contribution will be writing. What is your contribution?

main.jpg (300×225)

#Carl-Fredrik Reuterswärds ”Non-Violence” is placed outside the UN Building in NYC

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag  utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)

One hundred and thirtyninth åsic- A New Year Brings New Ideas

Let’s hope the headline for this Åsic is true! I believe it is. SO far, a new year has meant a brand new start to so many things in my working life as a teacher, that I dare to hope for 2015 to be likewise.

change-4-1imepyc.jpg (640×655)A few times my start off in January after relaxing days off during Christmas Holidays has meant a completely new setting with either new students or a new school to work in. Sometimes I have even changed level in the Swedish education system. After 23 years as a teacher I have experienced the changes of curricula on a state level a couple of times. I have also decided for myself to start teaching a new subject and thus I have needed to focus on learning, for instance by getting university grades in that subject. No matter what kind of changes I have experienced as a teacher, they all seem to have had a lot of things in common, if a whole school or a group of teachers are involved.

What first might be a challenging struggle where everyone is interested and engaged, might turn into a nightmare where all fight for their own ideas. But it may also be a very good opportunity for teachers to listen to each other and share ideas to define or develop the main idea together. Different viewpoints or ideas for solutions need to be negotiated and exposed to the whole group, in order to go on to the next level of change. This ciritical point in the group process is where many teachers and for that matter, principals, tend to give up, instead of forcing themselves to ride through the storm and realize that there will be a calm sea on the other side of whatever the problem might be.

To some extent changes are difficult to deal with and steal a lot of energy before everything is settled, but in a way I always know that there will be many advantages in the end if I just go on. It is interesting to note how different teachers think when our little world of education in the local school is to be changed. If you like to read about a certain example from my own teaching, then please read the next åsic, #one hundred and fortieth åsic. Education on a general level is a change in itself. I agree completely with the quote below:

537638_410452115691165_583339006_n.jpeg (460×480)

 

The Swedish Government will still find difficulties in getting the message of change through since the oppositional parties in the Swedish Parliament (Riksdagen)are reluctant to give up their ideas of education management. Although representatives for all political parties in the Riksdagen except Swedish Democrats (SD) came to a mutual agreement for passing minority governments’ ideas through the Riksdagen, we might still have to wait another four years for any kind of major change for teachers and students in Sweden. But hey, let’s find new ways together!

 fish-out-of-water.jpg (445×300)