Fyrtiofemte åseriet- Pest eller kolera?

Personer som arbetar för hjälporganisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller Röda halvmånen är tillsammans med journalister och fotografer som rapporterar från världens farligaste platser mina stora idoler, utan konkurrens. I takt med att respekten för de mänskliga rättigheterna minskar i de oroshärdar där båda dessa yrkesgrupper befinner sig, ökar också de risker var och en av dem tar. Att bli skjuten i fält är förstås något en soldat tar med i beräkningen, men att hjälparbetare, sjukvårdspersonal och journalister inte kan hissa vit flagg och vara i fred i internationella konflikter är ett omfattande problem eftersom det i förlängningen kan leda till ödesdigra följder. Den regim som vill slippa internationell insyn bekämpar effektivt all utländsk inblandning om den så önskar. De människor som lever i det aktuella landet riskerar att lämnas åt sitt öde och de kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som just den befolkningen drabbas av, kan fortgå ostört. Att vara där och störa är därmed väldigt viktigt. Störa tills mänskliga rättigheter respekteras och efterföljs…
FN har en viktig roll i att vara en buffert mellan de stridande parterna i världens många konflikter men ofta hinner vapenmakt och militära lösningar före FN:s långsammare handläggning och konflikten eskalerar utom kontroll. Mitt i infernot står utrikeskorrespondenten och rapporterar hem till vårt vardagsrum. När journalisten Nils Horner sköts till döds, tystnade en skicklig och kunnig journalists bevakning i Afghanistan. Han får utgöra exempel för mitt resonemang om farligheten i journalistyrket i detta blogginlägg. Han är inte den första och inte den enda och säkerligen inte heller, den sista, tyvärr, som har fått sätta livet till i samband med yrkesutövning i fält.
I takt med att länder med bristande läkarvård och sanitetslösningar lämnas åt sitt öde vid svåra epidemier som Ebola-utbrottet i Västafrika, finns en annan yrkesgrupp som förtjänar beundran. De hjälparbetare och läkare och annan vårdpersonal som lämnar tryggheten i sitt hemland för att göra en insats för människor i behov av hjälp hamnar också de i mycket farliga och besvärliga situationer. Det kan röra sig om sanitära problem, brist på vatten eller andra förnödenheter och det kan också handla om risken för att hamna mitt i en farlig situation till följd av en terroraktion mellan rivaliserande grupper eller råka ut för andra farliga händelser. Men minst lika ofta rör det sig om så pass farliga sjukdomar och smittor, att man riskerar att smittas och kanske till och med dö. Ett sådant exempel är läkaren Sheik Umar Khan från Sierra Leone som var en av de läkare som ledde arbetet med att bekämpa ebolavirusets spridning.
Man brukar ibland säga att ett val mellan två alternativ är så svårt att avgöra att det är om att välja mellan PEST ELLER KOLERA.

”Varför ska just jag?
Äsch… Jag är ju bara en i mängden.
Det gör ju varken till eller ifrån om jag bidrar på något sätt…”

Oro, rädsla, självbevarelsedrift eller andra skäl spökar i mitt medvetande. Hur farligt ÄR det egentligen att befinna sig i ett land där det är krig? Extremt farligt, förstås! Ändå finns det människor som tar risken, som vågar, som tar ställning för människors bästa. De är mina hjältar och jag önskar att jag hade deras mod.
Min roll i ett internationellt sammanhang skulle mycket väl kunna vara att jobba som lärare i ett land långt bort från Sverige. Jag ska samla mod. Kanske blir det så en dag. Det vore ytterst intressant och dessutom skulle jag känna mig nyttig på ett existentiellt plan.

Under tiden, medan jag samlar mod, arbetar jag vidare med de människor som från världens alla hörn kommit till Sverige. De berikar mig varje dag med sina berättelser, sitt mod att fly eller flytta och sitt kreativa nytänkande i sitt nya hemland. Utan dem vore jag en betydligt fattigare människa.

DSC04868

Annonser

Fyrtiofjärde åseriet- Hästfår, Vattuman, eller bara allmänt skeptisk?

Hästfåret_OLÅ

Hästens år slutade den 8/2 1967, och då tog Fårets år vid.

Jag är född kl. 01.52 den 9/2 1967, alltså mitt i natten…och känner igen mig som ett mycket typiskt exempel av arten ”hästfår”…

Skulle jag hellre vilja kategorisera mig själv med hjälp av astrologi, så är jag Vattuman…

I astrologiska beskrivningar känner jag mig också typisk när jag läser om Vattumannen, så då är jag alltså en hästfårsvattuman… Både de kinesiska tankarna och den västerländska astrologin är mycket gamla. Men kan man tro på att de stämmer?

Eller ska man kanske tro på ödet?

Eller känns det eventuellt säkrare att lita helt på slumpen?

 Många tror på Gud i någon form, och andra hävdar att Gud inte finns.

Någon tror på många gudar och någon annan tror på en högre makt, men inte nödvändigtvis i form av en gud…

Ytterligare någon är skeptisk i största allmänhet och vill inte tillskriva sig någon speciell tro…

Den som inte tror alls, kanske i stället söker förklaringar i naturvetenskapen och grundar sin livsåskådning på empiriska faktauppgifter…

Det fina med landet Sverige är att man kan avgöra alldeles själv!

Både åsiktsfriheten och religionsfriheten är väldigt viktiga för mig. Jag tillåter mig själv att lyssna på andras uppfattningar och livsåskådning och kan ärligt säga att jag hoppar från tuva till tuva i fråga om tron på något högre i någon form… Jag läser morgontidningens horoskop varje dag och tycker att det stämmer…  Men även om jag alltså kan känna mig mycket typisk som hästfårsvattuman, så kanske detta är ren inbillning. Även om jag tror att det var ödet som förde mig samman med min man, så är det kanske också inbillning. Även om jag menar att jag fick hjälp av Gud vid ett särskilt tillfälle då jag sjöng på en begravning, så kanske också det är min egen inbillning som spelar mig ett spratt. Även om jag upplever att mina drömmar om natten är så tydliga att det känns som om jag lever i en parallell värld, så är det kanske min egen hjärna som spelar mig ett spratt? Med Hasse Alfredssons Pastor Jansson-sketch i minnet, så kan man ju till och med tro på Robert Lind i Kramfors om man vill, för livet är ju ”tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”

 Värdegrunden, religiös eller ickereligiös,  

utgör direkt eller indirekt källan till konflikter och krig över hela världen. 

Den dag då vi alla respekterar varandras val av livsåskådning

utan att försöka pådyvla andra den egna,

har mänskligheten vunnit.  

Fyrtiotredje åseriet- PRIDE and PREJUDICE

För länge sedan skrev Jane Austen boken ”Pride and Prejudice” och om den skulle man kunna skriva både långt och länge, men idag tänkte jag faktiskt bara låna titeln, för min text handlar om just ”stolthet och fördom”… Det senaste året har jag känt alltmer vanmakt kring världsläget. Jag funderar ofta på vad det beror på att mänskligheten fortsätter att kriga och strida trots att civila drabbas i så stor omfattning. Är det främst en fråga om stolthet? Eller är det en fördom att tänka så?
Medan många svenskar kan unna sig lyxen att förverkliga sig själva, hålla sig i trim på gymmet, ägna sig åt en meningsfull fritidsaktivitet eller köpa ännu en pryl som man ”inte kan klara sig utan”, kan tillvaron för en medmänniska någon annanstans på jorden präglas av en ständig kamp för överlevnad, där vatten och mat och tak över huvudet inte är självklart och där man riskerar att ens barn drabbas av ett bombanfall när de gungar och har roligt med sina kompisar. När man kommer upp ifrån skyddsrummet efter den senaste bombattacken och inser att ens hem är en grushög och inget går att rädda, så är det mänskligt att uttrycka både sin sorg, vanmakt och frustration.


Av naturliga skäl får jag som lärare ofta ta del av elevernas berättelser, i samband med att de tränar sig på att uttrycka sig på svenska. Gradvis medan vi lär känna varandra, blir de mer och mer öppna med sina tidigare upplevelser och den värld jag möter genom elevernas berättelser är inte en god värld. Många av mina elever har ett förflutet i olika krigsdrabbade områden världen över eller kommer ifrån länder där de förföljs eller lever i ständig rädsla för sin egen och familjens säkerhet av andra skäl. Tiden i hemlandet beskrivs ofta som en vardag med omfattande och systematiskt våld där civila drabbas hårt. Inte sällan har man förlorat en eller flera familjemedlemmar i krigshändelser av olika slag. Någon kommer som helt ensam till Sverige, efter att hela familjen utplånats i ett attentat i hemlandet. Många berättelser handlar om rädsla, övergrepp, rättslöshet och vanmakt eller om en vikande tro på den egna förmågan att påverka situationen till det bättre. I stor utsträckning präglas berättelserna även av frustration över att de styrande parterna i landet inte kan välja den fredliga vägen och i samförstånd bygga en hållbar framtid.
Kränkning av individens frihet kan ofta vara inbyggda i systemet i ett land, t ex att män och kvinnor inte har samma värde eller att man inte själv kan avgöra OM man vill tillhöra en religion och i så fall VILKEN religion. Vidare kan religionstillhörigheten ge andra konsekvenser som leder till ett liv som i stor omfattning är förutbestämt. Den relativa frihet en ung människa i Sverige kan känna, tar sin utgångspunkt i en lagstiftning där det är den enskilde själv som fattar beslut i många viktiga och livsavgörande frågor. Att ha de MÖJLIGHETER vi har är inte självklart i alla länder, eftersom synen på vad den enskilde ska kunna påverka skiljer sig från land till land. Vill jag, trots att jag inte är rik som ett troll, studera? Vill jag gifta mig? Med vem vill jag gifta mig? Med en person av motsatt kön eller en person av samma kön som jag själv? Vill jag flytta till en annan stad eller kanske till ett annat land? Vill jag som vuxen leva ensam? Vill jag behålla mitt barn eller genomgå abort?
Fördomar är subtila. Vi gör som vi alltid har gjort om vi inte tar en stund till eftertanke och reflektion. Att tillhöra en minoritet är möjligt i Sverige, oavsett om det rör sig om religiös tillhörighet, etnicitet eller könstillhörighet eller sexuell läggning. När PRIDEVECKAN är slut, så återstår femtioen veckor med en rimlig chans att må bra i Sverige, men vore det i ett annat land än Sverige, skulle du behöva fly för ditt liv.

Jag har besökt FN-skrapan i New York och när man är därinne så VILL man att FN ska ha möjlighet att påverka och få slut på våldet och kränkningarna. Där känner man att det är många som har en konstruktiv inställning till världsläget. Men det tar tid att samarbeta på fredlig väg. Ibland är tiden dyrbar för den enskilda människans överlevnad. FN måste få större möjligheter att hjälpa människor i utsatta konflikthärdar världen över. De måste även få större möjlighet att stötta ambitionen att utbilda barn och ungdomar. Med kunskap kommer förhoppningsvis fler fredliga lösningar på världens omfattande problem att samexistera. Det finns mycket att göra både i Sverige och på det globala området för att stärka människors rätt. Krig är inte lösningen. Med varje krigshandling tar vi ett steg tillbaka.

Fyrtioandra åseriet- Musikupplevelser som berikar (del 2)

Lasse Tennander_Falun_Juli_2014

Lasse Tennander

”Imorgon är det sovmorgon”… Tänk om det vore SÅ väl ändå? Det är verkligen inte sovmorgon imorgon, men när jag tänker på Lasse Tennander så är det en av låtarna som absolut dyker upp i huvudet.

Lasse Tennander – I morgon är det sovmorgon

Så är det också med ”Rötter”.

Lasse Tennander – Rötter

En intressant sak som Lasse delade med sig av vid gårdagens spelning på Thunströms igår kväll var att han hade skrivit ”Rötter” litegrann som ett skämt och ÄNDÅ är det den låt som de flesta förknippar Lasse Tennander med… För min egen del har den hängt med hela mitt vuxna liv, som en av mina favoriter, men jag noterade redan för väldigt längesedan att den sticker ut som ensam i sitt slag i hans produktion. Nu fick jag svaret på varför. En annan detalj som jag kände till, men som inte alla vet, är att Lasse Tennander skrev Magnus Ugglas succélåt ”Ska vi gå hem till dig eller hem till mig?” Den är inte med bland mina favoriter, men det är lustigt att vi nog alla känner igen den som i första hand Ugglas låt:

Lasse Tennander – Ska vi gå hem till dej

Många av Tennanders övriga låtar behöver man lyssna på några gånger för att verkligen få alla dimensioner. Hans sånger är ibland humoristiska, ibland lite arga och ibland väldigt politiskt laddade. De sånger som man kan koppla till större livshändelser eller till Lasses nära relationer är de jag tycker bäst om. I Falun där jag växte upp finns en å och pilträd alldeles vid ån… Därför kan jag utan problem se för min inre syn hur han sitter där, med sin son:

Lasse Tennander – Hela världen håller andan

Min absoluta favoriter bland alla är ”Kärleken till livet” och ”Nu blåser vi ut ljusen” (Stolta stad)

Lasse Tennander – Kärleken till livet

Lasse Tennander – Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad)

OM man ska sätta ord på vad som är så tilltalande med Lasse Tennander, så  kan det säkert variera från en lyssnare till en annan. För mig personligen är det ”allt”, vilket är relativt onyanserat, förstår jag själv. Men om jag räknar upp vad jag tycker är tilltalande, så märker vän av ordning att det i slutändan blir i princip ”allt”:

  • Texterna, eftersom de är välskrivna och har ett intressant innehåll
  • Melodin eftersom varje melodi å ena sidan är annorlunda än de andra, SAMTIDIGT som man direkt hör på soundet att det är Lasse Tennander
  • Den stålsträngade gitarren och de välbekanta harmonierna
  • Budskapet i varje enskild sång
  • Den allvarliga undertonen  i de flesta sångerna
  • Den raspiga rösten

Allt detta gör att en punkt till måste hit:

  • Helhetsintrycket

Är det nu någon som inte håller med, så måste det ju vara en helt okänslig person… Till mitt hjärta går både texterna och melodierna och de lämnar massor av spår och avtryck i minnenas allé.

Att vi igår hade möjlighet att se honom live var en ny upplevelse. Det var roligt att höra honom förklara vissa detaljer runt visorna och också att han bjöd så mycket på sig själv. Det gav mersmak. För dem av er som gillar Lasse är det helt klart värt en resa till Västerdalarna där han är imorgon, om jag inte missminner mig. Lyssna på länkarna ovan! När du har gjort det, så lyssnar du på länkarna igen och igen och igen och igen…och ungefär DÅ är du lika fast som jag…

Tack Lasse Tennander för alla stunder då din musik har varit med som tröst, glädjekälla eller igångsättare när man ska någonstans!

Fyrtioförsta åseriet- Musikupplevelser som berikar (del 1)

Musik har i hela mitt liv haft stor betydelse, men beroende på när i livet, så har det inte alltid inneburit att jag gått på konserter eller lyssnat live på sådan musik jag uppskattar. Det är min uppfattning att musik, när den är som bäst, skapar en berikande effekt i tillvaron. Man ges tillfälle att se på livet med ett nytt perspektiv. När musiken är ordlös, så kan den ändå beröra mig på djupet. Så är det till exempel med svensk folkmusik från Dalarna. Eftersom jag är uppväxt med den musiken sedan barnsben, så kan jag utan problem tralla eller nynna ett mycket stort antal låtar eller visor med ursprung i Dalarna. Vissa av dem kan jag med viss möda frambringa ur en motsträvig fiol, som hellre skulle vilja trakteras av en vanare spelman eller -kvinna… När jag var liten var sommaren inrutad efter olika folkmusikevenemang som vi skulle besöka, med början vid midsommar, som vi firade i dagarna tre på den tiden, Åsgårdarna i Säter dagen FÖRE midsommar, Stora Skedvi hembygdsgård på midsommarafton och så Midsommardagen som firades vid Nybergets nedlagda skola, där min mamma och hennes faster arrangerade firandet, men pappa och hans kompisar stod för musiken. Senare under sommaren var det både Bingsjöstämman och Bodastämman och gudstjänsten i Svartviken där pappa spelade, liksom Festveckan i Särna där jag och pappa båda var med och spelade och sjöng något av åren.

Den klassiska musiken, som ju också ofta är ”ordlös” bär ändå alltid någon form av budskap till mig. Det kan vara minnet av stora historiska händelser, som Tchaikovskys ”1812”, där man i bakgrunden hör den franska nationalsången ”Marseljäsen”, ”The New World” av Dvorcak eller naturinspirerade teman som ”Die Moldau” av Smetana och ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson-Berger. Det händer också att det är något jag sjungit i min ungdom, som Verdis Requiem, Bachs juloratorium, Stabat Mater Dolorosa, ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson, där jag kan sjunga med i andraaltstämman. Någon gång är det igenkännandets glädje över att jag en gång spelat stycket på piano, som månskenssonaten och liknande traggelstycken som alla nybörjarpianister någon gång passerar på vägen mot fullfjärdrad. I mitt fall kan man väl säga att vissa mazurkor av Chopin och några sonater av Mozart bidrog med all önskvärd tydlighet till att jag insåg att just konsertpianist kanske ändå inte var mitt framtidsyrke… Men KUL var det…och totalt uppslukande är det när man försöker träna in några takter som känns extra svåra att få flyt i.

Många gånger har jag önskat mig att pianon var betydligt mer bärbara än de var… Som en mungiga, eller en kam…eller kanske en spilåpipa… Det fanns en tid i ungdomen då jag spelade spilåpipa ibland. Det underlättades av att jag tillhör den generation som ”tvingades” börja mitt musicerande med blockflöjt… Men spilåpipan var för mig ett roligare instrument, eftersom den passade ihop med pappas polskespel på fiol. Vid samma tid som jag spelade spilåpipa var mina stora idoler på folkmusikfronten sånggruppen Fjedur från Malung. Jag och min kompis Kicki åkte på deras konserter och satt sedan hemma i våra flickrum och sjöng med till de LP-skivor vi hade köpt. Fjedurs engagemang i Sydafrika startade en våg av intresse för antiapartheid inom den svenska kyrkan, där jag just då sjöng i en ungdomskör. Något år senare, när jag i stället börjat sjunga i damkören Bjursåsflickorna, fanns de afrikanska sångerna som Fjedur fört till Sverige även med på deras repertoar. Sången har bidragit till väldigt många härliga minnen där det helt klart är just musiken som är länken mellan människor. När Bjursåsflickorna reste till Canterbury i England, så spelade vi för ett antal musiker som själva var engagerade på olika sätt i musikaliska sammanhang. En av dessa, Tessa, ville brevväxla med någon av oss i kören. (Hon omnämns i ett annat blogginlägg som heter #hello Mr Magpie. How is your wife?)

Jag erbjöd mig att bli hennes brevvän, eftersom jag såg möjligheter att utveckla min skrivna engelska på detta sätt. Det blev grunden till en fin vänskap där just intresset för musik har burit oss genom åren. Nuförtiden skriver vi en gång om året, ett uppdaterande julbrev med årets händelser. Ett annat lite udda musikaliskt möte, var när trumpetaren Jan Allan spelade till dans i Borlänge på Stora Björn. Jag som anammar demokratisk dans och har för vana att bjuda upp, i stället för att vänta…bjöd upp Jan Allan. Han nobbade inte, men däremot svarade han så här: ”Vet du? Jag KAN inte dansa. Jag har alltid SPELAT till dans, så därför kan jag inte. Men om du vill, så kan vi småprata lite under den tid det tar att dansa en dans”. Han hade ju slagit huvudet på spiken, för jag hade förstås tänkt konversera med honom om hans musicerande… Nu fick jag möjlighet att göra det ändå…

Men vänta här? Det verkar ju rätt så enkelspårigt det här… Ingen rock? Ingen pop? Ingen jazz? Ingen rap? Ingen… Näe… Man ska inte skriva FÖR långa blogginlägg har en av mina läsare upplyst mig om. Därför återkommer jag med fler musikminnen i ett annat blogginlägg!

 

Where are you???

Bloggens geografiska utbredning hittills

 Most readers live in Sweden or are Swedish speaking friends abroad. A few texts focus on things that happened abroad, which makes it natural to write in English. Most topics are connected with the Swedish school system, and are thus written in Swedish. If you miss English translations, please let me know.

De flesta av er som läser bloggen bor i Sverige. Jag tror att de flesta av er som bor i andra länder är svenskar i förskingringen och därför är bloggen med några få undantag skriven på svenska. Kom gärna med synpunkter på det jag skriver.

Tack för att ni återkommer till min blogg!

Åsa

 

Fyrtionde åseriet-Utan brorsan blir det dyrt!

Den första bilen jag mötte på det där veteranbilsrallyt idag, kördes av en av min brors gymnasielärare och vid hans sida fanns hans fru, som jag en gång jobbat med när jag var helt ny som lärare. När jag fått veta att de nu är pensionärer, insåg jag att många av förarna i bilarna tillhörde denna lediga andel av befolkningen, men långt ifrån alla! Det fanns barnfamiljer, yngre par och ensamma entusiaster.

MIN första bil var en Amazon-60 med B16-motor och 6-voltsbatteri. Jag köpte den i Grängesberg tillsammans med min bror. Jag fick ett alldeles särskilt förhållande till den bilen. Det var den och jag, liksom… I efterhand är det spännande att tänka på att jag senare bodde tio år i just Grängesberg, men vid tiden för bilköpet hade jag ingen uppfattning om var det låg… Det var för mig en vit fläck på kartan…

Åter till Grängesberg… Bilen jag ville köpa, skulle säljaren ha 7000 kronor för. Brorsan sa: ”Det låter som mycket pengar för den bilen. Kan vi få provköra den?” Bilen ”bodde” på Källfallet och jag hade aldrig i hela mitt liv varit i Grängesberg. Jag minns att vi provkörde bilen i Bergslagsbyn eller ”Knusselbo” som den heter i folkmun. När vi kom ut ur Bergslagsbyn var vi rädda att ”inte hitta tillbaka” och vände därför åter mot Källfallet. Brorsan letade ”fel” på bilen, för att kunna förhandla om priset. Den hade dålig koppling, minns jag. Dessutom hade det stått i annonsen att den var i ”originalskick” men brorsan såg att den var omlackad… Bra utgångspunkt för förhandling, tankte han. Pinsamt att påpeka, tänkte JAG…

Brorsan som är både strateg och klurig på alla sätt och vis, hade skjutsat mig till Grängesberg i sin egen Amazon, som han hade rustat upp efter konstens alla regler. Jag hade VALT att ta med brorsan, för han har många egenskaper som jag inte har. Dels är han oerhört teknisk och dels är han en extremt skicklig förhandlare och han backar inte i första taget i en affärsuppgörelse. Jag visste att jag är betydligt mesigare när det kommer till affärer. Många gånger i andra länder där man prutar när man handlar, har jag köpt saker för ett pris jag fått, men först i efterhand fattat att säljarens breda leende vid betalningen speglade hur SJUKT mycket billigare jag kunde ha fått varan om jag bara hade klarat av att pruta… Att pruta är en konst och jag är en person som ännu inte kan den konsten!(Mina nuvarande elever skrattar rått åt mina berättelser om mina tillkortakommanden i prutandets konst!).

Vi kom tillbaka till Källfallet i den blå amazonen med gangsterkeps och under resans gång hade jag hunnit berätta för brorsan att jag väldigt gärna ville ha bilen och att jag kunde betala 7000 för den. ”Är du inte klok?” sa brorsan. ”Vi måste förstås SNACKA med tanten om priset. Det går kanske att pruta”. Jag sa till brorsan att om jag klappar tantens katter, så sköter du snacket… ”It’s a deal”, sa brorsan. Jag är kattallergiker, men aldrig har jag så ivrigt klappat katter utan att låtsas om min allergi! Hon hade många katter, så pass många att det direkt kliade i ögonen och började luta mot en tårfylld kväll…

Brorsan började lite skenbart trevande med att säga: ”Jaha… Sjutusen kronor är ju bilen INTE värd om man tänker på att du hade skrivit i annonsen att den är i originalskick och vi märkte att den inte är det”. Tanten blev lite stressad och sa att det inte var hennes bil egentligen, men att hon fått i uppdrag att sälja den. ”Jaja” sa brorsan. ”Har du KÖRT bilen SJÄLV? Kopplingen är helt kass! Den måste man ju laga direkt. Frågan är om man ens tar sig hem härifrån om man skulle köpa bilen!”. Jag klappade katten och tittade inte upp för allt i världen… Vi hade för länge sedan passerat min nivå i förhandlingstaktikens värld… Jag tyckte att det var dags att slå till… KÖP bilen då!! Typ…

”Sedan är det ju det där med lacken alltså”, sa brorsan och gjorde en bekymrad PAUS. ”Du vet…om man SÄGER att en bil är i originalskick, så ska inte lacken ha apelsinstruktur. Man ska se att det ÄR original… På din bil SER man att den är omlackerad. Det drar ju självklart ner priset”. Sedan höll han tyst… LÄNGE… Så länge att jag nästan fick nervösa problem på kuppen…

Jag klappade nästa katt. Tanten hade ju flera.

Tanten försökte förhandla hon också: ”Jag kan tänka mig att gå ner lite i pris om du är intresserad av att köpa bilen” sa tanten.

”Det låter bra!” sa brorsan. ”Då säger vi tre tusen!”

Tanten dog nästan… men samlade ihop sig och sa: ”Nej DET går ju inte. Jag hade tänkt mig fem eller så…”

”Femtusen!!!???! sa brorsan ganska högljutt och klart skeptiskt medan han pekade ut på gatan där hans egen helt nyrustade amazon stod. ”Vet du? Den DÄR gav jag tre och ett halvt för. Då kan du ju inte ge dig till att ta sjutusen för DIN rishög!” Sedan var brorsan också tyst och klappade närmsta katt och lät TIDEN gå, samtidigt som han förstås tänkte att tystnad är jättejobbig att genomlida för en säljare i detta läge.

Tanten tittade genom fönstret på brorsans uppfixade Volvo Amazon, där den blekgröna lacken glänste…och skiftade blickfång till den egna amazonen där det fanns skavanker och fel… Sedan sa hon:

”OK! Vi säger tretusen femhundra, men det är mitt sista bud!”

”Taget!” sa brorsan och jag slutade klappa katten och betalade min fina amazon, som jag LÄTT hade kunnat betala både fem och tio tusen för… Blir man kär i en bil, så blir man… Med brorsans hjälp hade jag nu skapat mig en buffert att laga de brister som trots allt fanns i just denna bil…

Amazonen och jag klarade många märkliga händelser utan alltför stora problem. En gång var jag på överlämningskonferens på Hälsinggårdsskolan i Falun och kopplingen hade vid det tillfället HELT kvaddat ur. Min kollega och vän sa till mig att om man LYSSNAR på bilens varvtal, så kan man RYCKA i växeln, trots att kopplingen är paj… Jag chansade EN gång och fick på så sätt i tvåan i stället för ettan. Men med tvåan körde jag hela vägen hem till Elsborg i snigeltakt och svor som bara den över gamla bilar med trasiga delar! I backspegeln noterade jag hur ilskna bilförare med NYA bilar svor över veteranbilssveriges framgångar…

När bilen var hel igen var detta förstås glömt. Min pärla!!! Alltid så… MIN pärla!!! Jag var så STOLT över denna bil…som om den var en del av MIG! Jag var liksom en amazon… näe… jag vet hur en amazon ser ut, om det är en HON… Jag ser inte ut som en sådan…men ändå…

En annan gång åkte jag till jobbet i Bjurs och glömde lyset på i bilen. När jag och kollegan Svenne återkom till bilen, sa han skeptiskt, ”jaha…då får man gå hem idag då!”. Då hade alltså bilen stått sedan morgonen i åttatiden och vi hämtade den vid arbetsdagens slut i 17-tiden. Den gick igång på första försöket! Kan det ha varit det B16-batteri som bilen var utrustad med? Vem vet??? Svenne pratade hela vägen till Falun om det fantastiska med att bilen hade startat på första försöket och hur han trodde att moderna bilar INTE hade gjort det…

Bilar… Nästa gång jag minns med speciell glädje är när jag och min pappa kom till Mats Bilar i Falun, i min Volvo Amazon. Väl där, så hittade vi en alldeles underbar blekgrön PV-59 med B16-motor. DEN var verkligen i originalskick. Jag erbjöds att köpa den för trettiofemtusen kronor. Nu vet ni redan hur jag funkar, eller hur? Jag betalade de 35 utan att tjafsa. I efterhand fattade jag att jag kanske hade kunnat pruta…

Min PV var min vän. Jag älskade den bilen! Min allra första tur med bilen åkte jag till Särna, där jag skulle hälsa på gamla vänner. I utförsbacken vid Söderås i Rättvik, just där utsikten är så vidunderligt vacker, blev jag omkörd. Den omkörande bilen la sig direkt FARLIGT NÄRA MIG, men framför. Jag hann tänka: ”VILKEN JÄVLA IDIOT! Vad håller han PÅ med?!” Då tittade föraren i bilens inre backspegel, sökte min blick och när han såg att JAG såg, så APPLÅDERADE HAN!!! Jag var efter det med om MÅNGA händelser där människor stannade upp och kommenterade bilen, sa att de rest på sin första semester i en sådan, eller att deras första bil varit just en PV och så vidare. Jag åkte i min PV och varje dag var en njutning.Den första dagen med PV:n hände en annan sådan episod… Jag skulle tanka i Särna och sedan åka till mina vänner stuga. När jag kom ut ifrån kassan på macken, stod två män vid bilen och kikade in på instrumentpanelen… De insåg att jag var bilens ägare…och båda männen var så begeistrade av bilen och alla minnen de hade av en sådan bil att det för mig stod helt klart att en PV inte är vilken bil som helst… det är en folkbil… en bil som hjälpte alldeles vanliga familjer att få en drägligare tillvaro, en känsla av status.

Under en period åkte jag på bilmarknader, DAK:s marknad på Lugnet den första helgen i september och liknande evenemang. Jag lockade med mamma och pappa till veteranbilsträffen i Ånnaboda och för detta tillfälle hade jag köpt samma slags bilhjälmar i rutigt tyg som de hade på sig på fullaste allvar när de körde bil när jag var liten. Nu fick de återuppleva detta i baksätet på min PV och de menade båda att jag mindes fel… De hade verkligen inte haft så fula hjälmar på sig när de körde bil!!! Nåja… Hur det än var med den saken… De tog i alla fall lydigt på sig hjälmarna på skoj…

Men min PV var för mig som en familjemedlem är för den som ännu inte har några barn. Jag ville att min käraste Anders skulle uppleva samma nostalgitripp som jag när han färdades i min PV. När Anders fyllde 35, för nästan tjugo år sedan, gav jag honom ett presentkort på ”En veckas semester i Åsas PV-58”. Vi ”turnerade” i Dalarna med min PV.

Det blev en lugn semester, i den takt som en gammal PV klarar utan att man kör ihjäl den… Senare, långt senare, då vi redan hade två barn, insåg jag att jag inte skulle kunna åka så mycket i min PV, eftersom den inte alls klarade nutidens krav på säkerhet vad beträffar bilbarnstol, bilbälten och så vidare. En väninna till mig, som ofta besökte oss på den tiden, hade först döpt PV:n (hon kallade den Skalle-Per eftersom en PV har en så tydlig flint, menade hon) och därefter förälskat sig i bilen så till den milda grad att hon på stående fot köpte den av mig, då jag sa att jag funderade på att sälja den.

Efter ett halvår fick jag ett vykort ifrån bilen… Han (Skalle-Per) var på semester i Norge och hade sett många vackra vattenfall och andra fantastiska scenerier som var typiskt för Norge. Med på resan var min väninna, Birgitta… Jag påstår att bilar ger mig en extra dimension, MEN jag är ändå benägen att betrakta bilar som ett hjälpmedel för att ta mig från punkt A till punkt B. Man måste inte ha en Rolls… Det går alldeles lysande med en PV…eller en gammal Toyota… När jag sålde min silvergrå Toyota Corolla -96, kunde jag inte föreställa mig ett liv med vår mycket tröttare Toyota 2000, men nu är det DEN jag är glad över… Att älska en bil är speciellt… Naturligtvis EXTRA speciellt om det är en Toyota…! 😉