Fyrahundrasextonde åseriet- Skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. En dag för ett par år sedan hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota, men för två år sedan hade vi en ANNAN urgammal Toyota. Den var nyss lagad och gick återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar hade, i kraft av sin ålder, verkligen inte något plug-in för mobiltelefoner, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Dagen efter skulle vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de få kassettband som vi hade tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan.

Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???” Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan:

”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?”

Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som skulle få följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! i mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj 2014, beskrev jag hur MÖDOSAMT det kunde vara att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Att sedan lyssna på gamla kassettband i bilen kan vara riktigt underhållande, eftersom många av kassettbanden är inspelade på en defekt spelare jag hade på den gamla goda tiden…  I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare…

Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

Fyrtionde åseriet-Utan brorsan blir det dyrt!

Den första bilen jag mötte på det där veteranbilsrallyt idag, kördes av en av min brors gymnasielärare och vid hans sida fanns hans fru, som jag en gång jobbat med när jag var helt ny som lärare. När jag fått veta att de nu är pensionärer, insåg jag att många av förarna i bilarna tillhörde denna lediga andel av befolkningen, men långt ifrån alla! Det fanns barnfamiljer, yngre par och ensamma entusiaster.

MIN första bil var en Amazon-60 med B16-motor och 6-voltsbatteri. Jag köpte den i Grängesberg tillsammans med min bror. Jag fick ett alldeles särskilt förhållande till den bilen. Det var den och jag, liksom… I efterhand är det spännande att tänka på att jag senare bodde tio år i just Grängesberg, men vid tiden för bilköpet hade jag ingen uppfattning om var det låg… Det var för mig en vit fläck på kartan…

Åter till Grängesberg… Bilen jag ville köpa, skulle säljaren ha 7000 kronor för. Brorsan sa: ”Det låter som mycket pengar för den bilen. Kan vi få provköra den?” Bilen ”bodde” på Källfallet och jag hade aldrig i hela mitt liv varit i Grängesberg. Jag minns att vi provkörde bilen i Bergslagsbyn eller ”Knusselbo” som den heter i folkmun. När vi kom ut ur Bergslagsbyn var vi rädda att ”inte hitta tillbaka” och vände därför åter mot Källfallet. Brorsan letade ”fel” på bilen, för att kunna förhandla om priset. Den hade dålig koppling, minns jag. Dessutom hade det stått i annonsen att den var i ”originalskick” men brorsan såg att den var omlackad… Bra utgångspunkt för förhandling, tankte han. Pinsamt att påpeka, tänkte JAG…

Brorsan som är både strateg och klurig på alla sätt och vis, hade skjutsat mig till Grängesberg i sin egen Amazon, som han hade rustat upp efter konstens alla regler. Jag hade VALT att ta med brorsan, för han har många egenskaper som jag inte har. Dels är han oerhört teknisk och dels är han en extremt skicklig förhandlare och han backar inte i första taget i en affärsuppgörelse. Jag visste att jag är betydligt mesigare när det kommer till affärer. Många gånger i andra länder där man prutar när man handlar, har jag köpt saker för ett pris jag fått, men först i efterhand fattat att säljarens breda leende vid betalningen speglade hur SJUKT mycket billigare jag kunde ha fått varan om jag bara hade klarat av att pruta… Att pruta är en konst och jag är en person som ännu inte kan den konsten!(Mina nuvarande elever skrattar rått åt mina berättelser om mina tillkortakommanden i prutandets konst!).

Vi kom tillbaka till Källfallet i den blå amazonen med gangsterkeps och under resans gång hade jag hunnit berätta för brorsan att jag väldigt gärna ville ha bilen och att jag kunde betala 7000 för den. ”Är du inte klok?” sa brorsan. ”Vi måste förstås SNACKA med tanten om priset. Det går kanske att pruta”. Jag sa till brorsan att om jag klappar tantens katter, så sköter du snacket… ”It’s a deal”, sa brorsan. Jag är kattallergiker, men aldrig har jag så ivrigt klappat katter utan att låtsas om min allergi! Hon hade många katter, så pass många att det direkt kliade i ögonen och började luta mot en tårfylld kväll…

Brorsan började lite skenbart trevande med att säga: ”Jaha… Sjutusen kronor är ju bilen INTE värd om man tänker på att du hade skrivit i annonsen att den är i originalskick och vi märkte att den inte är det”. Tanten blev lite stressad och sa att det inte var hennes bil egentligen, men att hon fått i uppdrag att sälja den. ”Jaja” sa brorsan. ”Har du KÖRT bilen SJÄLV? Kopplingen är helt kass! Den måste man ju laga direkt. Frågan är om man ens tar sig hem härifrån om man skulle köpa bilen!”. Jag klappade katten och tittade inte upp för allt i världen… Vi hade för länge sedan passerat min nivå i förhandlingstaktikens värld… Jag tyckte att det var dags att slå till… KÖP bilen då!! Typ…

”Sedan är det ju det där med lacken alltså”, sa brorsan och gjorde en bekymrad PAUS. ”Du vet…om man SÄGER att en bil är i originalskick, så ska inte lacken ha apelsinstruktur. Man ska se att det ÄR original… På din bil SER man att den är omlackerad. Det drar ju självklart ner priset”. Sedan höll han tyst… LÄNGE… Så länge att jag nästan fick nervösa problem på kuppen…

Jag klappade nästa katt. Tanten hade ju flera.

Tanten försökte förhandla hon också: ”Jag kan tänka mig att gå ner lite i pris om du är intresserad av att köpa bilen” sa tanten.

”Det låter bra!” sa brorsan. ”Då säger vi tre tusen!”

Tanten dog nästan… men samlade ihop sig och sa: ”Nej DET går ju inte. Jag hade tänkt mig fem eller så…”

”Femtusen!!!???! sa brorsan ganska högljutt och klart skeptiskt medan han pekade ut på gatan där hans egen helt nyrustade amazon stod. ”Vet du? Den DÄR gav jag tre och ett halvt för. Då kan du ju inte ge dig till att ta sjutusen för DIN rishög!” Sedan var brorsan också tyst och klappade närmsta katt och lät TIDEN gå, samtidigt som han förstås tänkte att tystnad är jättejobbig att genomlida för en säljare i detta läge.

Tanten tittade genom fönstret på brorsans uppfixade Volvo Amazon, där den blekgröna lacken glänste…och skiftade blickfång till den egna amazonen där det fanns skavanker och fel… Sedan sa hon:

”OK! Vi säger tretusen femhundra, men det är mitt sista bud!”

”Taget!” sa brorsan och jag slutade klappa katten och betalade min fina amazon, som jag LÄTT hade kunnat betala både fem och tio tusen för… Blir man kär i en bil, så blir man… Med brorsans hjälp hade jag nu skapat mig en buffert att laga de brister som trots allt fanns i just denna bil…

Amazonen och jag klarade många märkliga händelser utan alltför stora problem. En gång var jag på överlämningskonferens på Hälsinggårdsskolan i Falun och kopplingen hade vid det tillfället HELT kvaddat ur. Min kollega och vän sa till mig att om man LYSSNAR på bilens varvtal, så kan man RYCKA i växeln, trots att kopplingen är paj… Jag chansade EN gång och fick på så sätt i tvåan i stället för ettan. Men med tvåan körde jag hela vägen hem till Elsborg i snigeltakt och svor som bara den över gamla bilar med trasiga delar! I backspegeln noterade jag hur ilskna bilförare med NYA bilar svor över veteranbilssveriges framgångar…

När bilen var hel igen var detta förstås glömt. Min pärla!!! Alltid så… MIN pärla!!! Jag var så STOLT över denna bil…som om den var en del av MIG! Jag var liksom en amazon… näe… jag vet hur en amazon ser ut, om det är en HON… Jag ser inte ut som en sådan…men ändå…

En annan gång åkte jag till jobbet i Bjurs och glömde lyset på i bilen. När jag och kollegan Svenne återkom till bilen, sa han skeptiskt, ”jaha…då får man gå hem idag då!”. Då hade alltså bilen stått sedan morgonen i åttatiden och vi hämtade den vid arbetsdagens slut i 17-tiden. Den gick igång på första försöket! Kan det ha varit det B16-batteri som bilen var utrustad med? Vem vet??? Svenne pratade hela vägen till Falun om det fantastiska med att bilen hade startat på första försöket och hur han trodde att moderna bilar INTE hade gjort det…

Bilar… Nästa gång jag minns med speciell glädje är när jag och min pappa kom till Mats Bilar i Falun, i min Volvo Amazon. Väl där, så hittade vi en alldeles underbar blekgrön PV-59 med B16-motor. DEN var verkligen i originalskick. Jag erbjöds att köpa den för trettiofemtusen kronor. Nu vet ni redan hur jag funkar, eller hur? Jag betalade de 35 utan att tjafsa. I efterhand fattade jag att jag kanske hade kunnat pruta…

Min PV var min vän. Jag älskade den bilen! Min allra första tur med bilen åkte jag till Särna, där jag skulle hälsa på gamla vänner. I utförsbacken vid Söderås i Rättvik, just där utsikten är så vidunderligt vacker, blev jag omkörd. Den omkörande bilen la sig direkt FARLIGT NÄRA MIG, men framför. Jag hann tänka: ”VILKEN JÄVLA IDIOT! Vad håller han PÅ med?!” Då tittade föraren i bilens inre backspegel, sökte min blick och när han såg att JAG såg, så APPLÅDERADE HAN!!! Jag var efter det med om MÅNGA händelser där människor stannade upp och kommenterade bilen, sa att de rest på sin första semester i en sådan, eller att deras första bil varit just en PV och så vidare. Jag åkte i min PV och varje dag var en njutning.Den första dagen med PV:n hände en annan sådan episod… Jag skulle tanka i Särna och sedan åka till mina vänner stuga. När jag kom ut ifrån kassan på macken, stod två män vid bilen och kikade in på instrumentpanelen… De insåg att jag var bilens ägare…och båda männen var så begeistrade av bilen och alla minnen de hade av en sådan bil att det för mig stod helt klart att en PV inte är vilken bil som helst… det är en folkbil… en bil som hjälpte alldeles vanliga familjer att få en drägligare tillvaro, en känsla av status.

Under en period åkte jag på bilmarknader, DAK:s marknad på Lugnet den första helgen i september och liknande evenemang. Jag lockade med mamma och pappa till veteranbilsträffen i Ånnaboda och för detta tillfälle hade jag köpt samma slags bilhjälmar i rutigt tyg som de hade på sig på fullaste allvar när de körde bil när jag var liten. Nu fick de återuppleva detta i baksätet på min PV och de menade båda att jag mindes fel… De hade verkligen inte haft så fula hjälmar på sig när de körde bil!!! Nåja… Hur det än var med den saken… De tog i alla fall lydigt på sig hjälmarna på skoj…

Men min PV var för mig som en familjemedlem är för den som ännu inte har några barn. Jag ville att min käraste Anders skulle uppleva samma nostalgitripp som jag när han färdades i min PV. När Anders fyllde 35, för nästan tjugo år sedan, gav jag honom ett presentkort på ”En veckas semester i Åsas PV-58”. Vi ”turnerade” i Dalarna med min PV.

Det blev en lugn semester, i den takt som en gammal PV klarar utan att man kör ihjäl den… Senare, långt senare, då vi redan hade två barn, insåg jag att jag inte skulle kunna åka så mycket i min PV, eftersom den inte alls klarade nutidens krav på säkerhet vad beträffar bilbarnstol, bilbälten och så vidare. En väninna till mig, som ofta besökte oss på den tiden, hade först döpt PV:n (hon kallade den Skalle-Per eftersom en PV har en så tydlig flint, menade hon) och därefter förälskat sig i bilen så till den milda grad att hon på stående fot köpte den av mig, då jag sa att jag funderade på att sälja den.

Efter ett halvår fick jag ett vykort ifrån bilen… Han (Skalle-Per) var på semester i Norge och hade sett många vackra vattenfall och andra fantastiska scenerier som var typiskt för Norge. Med på resan var min väninna, Birgitta… Jag påstår att bilar ger mig en extra dimension, MEN jag är ändå benägen att betrakta bilar som ett hjälpmedel för att ta mig från punkt A till punkt B. Man måste inte ha en Rolls… Det går alldeles lysande med en PV…eller en gammal Toyota… När jag sålde min silvergrå Toyota Corolla -96, kunde jag inte föreställa mig ett liv med vår mycket tröttare Toyota 2000, men nu är det DEN jag är glad över… Att älska en bil är speciellt… Naturligtvis EXTRA speciellt om det är en Toyota…! 😉