november 29, 2016 by asaole

Fyrahundranionde åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 5

”Eleven kan göra enkla reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare, syfte och kommunikationssituation samt hur språk i olika situationer kan ha olika status

Eleven ger också exempel på språkliga drag som är typiska för tal- och skriftspråk

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan svenska och sitt eget modersmål

Eleven kan göra enkla reflektioner över sin egen språkanvändning samt kan med viss säkerhet använda olika strategier för att utveckla sitt eget lärande” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriterierna för betyget E i ämnet svenska som andraspråk för årskurs 1 i gymnasieskolan och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på om eleverna har förstått de många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med temat språklig variation…

För att hantera de många olika uttryck och begrepp som kan kopplas till detta område, brukar jag samtala med eleverna med utgångspunkt från en kortlek, där jag har ställt frågor om kunskapsinnehållet.

I min undervisning med att förankra begreppen, vill jag att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste begreppen, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över sin egen språkliga variation medan vi samtalar.

Som lärare ska jag på något sätt samla in ett betygsunderlag. Det innebär att jag måste hitta exempel på vad eleven kan inom de olika områden som kursplanerna beskriver. Betygskriterierna uttrycker vad det är jag borde kontrollera i elevens kunnande och vilken kvalitet detta innehåll ska ha. När det gäller språklig variation passar det väldigt väl att föra ett samtal med utgångspunkt från det eleverna redan har noterat i svenska språket, men också i modersmålet. Samtalen om korten blir därför ofta väldigt varierade och intressanta, för både elever och lärare. En fördel med metoden är att så snart samtalet ”kör fast” är det enkelt att bara övergå till nästa kort. Det blir en genomgång av många begrepp på kort tid, men inte nödvändigtvis utan kvalitet, alltså. Bytet av kort är ett smidigt sätt att hoppa mellan de olika begreppen på ett för gruppen logiskt vis.

Att arbeta med kortleken fungerar i både större och mindre grupper. Det är även ett arbetssätt som passar bra oavsett om den enskilda eleven har har mycket eller litet att säga om frågan på kortet. De eventuella luckor som finns i elevens eget svar på kortets fråga får andra elever möjlighet att hjälpa till med och slutligen förklarar jag själv så tydligt som möjligt, eftersom det är fråga om ett kunskapsinnehåll som ingår i kursen och som jag i slutändan ska kontrollera att eleven kan. Ett ”förhör” på innehållet med kortleken som hjälp blir samtidigt en repetition för de elever som inte hade förstått eller som behövde få innehållet förtydligat. Det möjliggör även en fördjupning i ämnet, vilket gagnar de elever som redan hade förstått.

november 13, 2016 by asaole

Fyrahundratredje åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 4

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med texttyper…

I min undervisning med att förankra texttyperna, vill jag uppnå att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste texter man kommer i kontakt med i samhället, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över varför dessa texter finns och vad de är till för. Jag gör som ett smörgåsbord, där jag helt enkelt lägger ut ett stort antal texter på alla bord i klassrummet. I anslutning till varje text lägger jag texttypens namn och sedan förser jag eleverna med ett arbetsblad som de antecknar på. De ska, genom att titta runt bland de många texttyperna fundera på några få saker:

Vilket syfte har texttypen?
Vilken/vilka är mottagare för den aktuella texttypen?
Vilket uttryckssätt används?

Eftersom eleverna får fria möjligheter att själva fundera över ovanstående, har de redan en förförståelse när jag avbryter aktiviteten och vi gemensamt diskuterar svaren på de få frågorna i relation till texttyperna. Genom att på detta sätt varva teori och praktik och jobba med flera olika sinnen samtidigt hoppas jag få fler elever att minnas själva tillfället då de vandrade omkring i texttypernas värld… för att i en situation i framtiden kunna dra sig till minnes vad som var typiskt för t ex notiser eller reportage. Vi lär ju på så oändligt många olika sätt och att göra undervisningen ”lättillgänglig” är därför viktigt för mig, eftersom mina elevgrupper består både av studievana elever och av elever som kommit som kortutbildade till Sverige. Att inkludera alla i undervisningen kan ske på många sätt, men ett bland många är att just vara väldigt konkret.

november 13, 2016 by asaole

Fyrahundraandra åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 3

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. Som jag nämnde i mitt förra åseri, har vi utgått ifrån tidningsartiklar om snökaoset i Stockholm för att visa hur en typisk tidningsartikel ser ut. Men därifrån kan man jobba med hur man skriver insändare och debattinlägg och liknande. Men hur får man till en slagkraftig argumenterande text? Här nedan är ett tänkbart ”recept”…

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att sätta ord på hur man kan planera för sitt skrivande, till exempel genom att dela med mig av enkla upplägg, som går att applicera om och om igen på olika ämnen. OM man lär sig en ”teknik” så kan man förfina den genom att träna upprepade gånger både enskilt och tillsammans med kamrater eller läraren.

Det finns många tänkbara upplägg för att skriva en argumenterande text, men ganska vanligt är att börja med en tes, alltså en bärande tanke som egentligen är din huvudidé med hela texten. För att komma igång alls med ämnet, så behöver man utgå ifrån tesen och söka argument som både stöder och kritiserar den. Man kan jobba med ett antal argument på detta sätt, men ibland vinner man på att vara disciplinerad och inte ta upp fler än kanske tre argument. Till dessa tre argument, lägger man en avslutande del där man aknyter till inledningen genom att tesen upprepas tillsammans med det starkaste argumentet.

Men om man nu endast ska ta upp tre ynka argument, så är det förstås viktigt att tänka på hur man ordnar dem… Det är bra att spara det bästa till sist. Om du bedömer att du har tre argument, där ett är extra bra, så ska du avsluta med det. Det argument du anser är näst bäst är det du ska börja med. Det svagaste argumentet, ska du placera som nummer två, så att det kommer att hamna i skuggan av det starkaste, som du placerar sist innan avslutningen. Läsaren får på det sättet förhoppningsvis intrycket av att du har tre lika starka argument i din text. För vart och ett av argumenten, ska du tänka ut ett motargument, som du i bästa fall också bemöter direkt, så att du tydligt visar läsaren att ditt eget argument klarar sig i konkurrensen. Du har ju en bärande tanke, som du driver framåt i texten.

Trots att det finns ett recept som det jag nyss presenterat, så kan utmaningen för en elev som studerar svenska som andraspråk vara de ord och uttryck man behöver använda i en argumenterande text. Vilka ord och uttryck passar bäst för att prata om fördelar och förtjänster? Vilka ord och begrepp har redan en negativ klang? Det är min erfarenhet att man kan träna även på det… Alltså vilka ord som är ”positiva” eller ”negativa” och vilka vi kan använda på ett neutralt sätt. Jag brukar jobba muntligt med det i en samarbetsövning, som jag berättar mer om i ett kommande åseri.

I min undervisning jobbar jag mycket med att förankra texttyperna, så att eleverna känner att de lär sig saker som kan vara bra att kunna. Till exempel om man läst en ledare eller en debattartikel i tidningen och inte alls delar skribentens uppfattning, så kan det vara bra att åtminstone känna till hur man kan skriva, om man skulle få för sig att författa ett debattinlägg… I nästa åseri, det #fyrahundratredje åseriet, kommer tips om hur man på ett enkelt sätt kan göra en åskådlig genomgång om olika texttyper.

november 13, 2016 by asaole

Fyrahundraförsta åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 2

”Eleven ska ges möjlighet att utveckla kunskaper om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella företeelser i olika sammanhang och områden där svenska används. Undervisningen ska stimulera elevens nyfikenhet på språk och kultur… ” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. När jag väljer texter eller teman till min undervisning, försöker jag knyta an till så många kursplanemål som möjligt vid varje tillfälle, eftersom det dels är tidsbesparande, dels skapar möjlighet till många olika utgångar. Samtidigt lägger jag stor vikt vid att det vi ska läsa engagerar eleverna innehållsmässigt och har en tydlig koppling till alldeles vanliga företeelser i vårt samhälle. Det kan handla om en så enkel sak som ett väderomslag… Det så kallade snökaoset i Stockholm fick rubriker och för mig fanns det en uppsjö av artiklar att välja bland för att prata om texttypen artikel. Vi går igenom artikelns delar, eftersom eleverna behöver lära sig de ord och begrepp vi använder för att benämna artikelns kännetecken. Det handlar alltså om ord som rubrik, underrubrik, bild, bildtext, spalt, byline och brödtext.

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att hitta teman som man kanske har en åsikt om, men som inte innebär att hela klassen går hem från lektionen i djupaste osämja. Det har nyss snöat alldeles otroligt mycket, men inte där vi bor, utan i landets huvudstad Stockholm, vilket har gett olika avtryck i medierna. Därför tog jag med mig en artikel om detta till skolan. ”Skolor i Stockholm stänger på grund av snön” ( Aftonbladet 161110). Artikeln handlar om att man under gårdagen hade stängt flera skolor i stockholmsområdet på grund av det intensiva snöfallet. Vi pratade i klassen om artikelns innehåll och i slutet av lektionen nämnde jag i förbigående att varje gång det snöar på detta sätt, så brukar det komma nya artiklar, skrivna av personer i norra Sverige, som vill upplysa stockholmarna om hur en slipsten ska dras… Jag uppmanade dem att följa nyhetsflödet i just Aftonbladet, för att det ju var där som min exempelartikel funnits.

När jag kom åter till mitt arbetsrum och kastade en blick på Aftonbladets löpsedel hade man redan publicerat den typ av artikel som jag hade syftat på… Den passande titeln ”Skärp er Stockholm, det är ju bara snö” säger ju allt och för mina utlandsfödda elever är den säkert ett ganska bra exempel på den bild jag målade upp med diskussioner i media om vardagsföreteelser som ibland kan leda till en lång rad insändare eller debattartiklar innan ämnet anses uttömt. Läs gärna artikeln:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23887824.ab

Det är också viktigt att som lärare hjälpa eleverna att dra språkliga slutsatser i texterna, se på hantverket bakom en text, hur den är uppbyggd och vilka kännetecken den har och vilka källor artikelförfattaren har valt för sin text. I ett vidare perspektiv kan man självfallet också diskutera källkritik.

Det händer ibland att elever tycker att, visst, de kan skriva, men jag då?? Borde inte läraren själv skriva i så fall? Idag blev jag på detta sätt utmanad av en elev som ville att jag skulle svara på lärobokens insändare och visa hur jag skulle skriva. Det var bra med den där utmaningen, tror jag, för på min rast snodde jag ihop ett tänkbart svar på den aktuella insändaren och sedan kunde vi på ett enklare sätt prata om vad i insändaren som jag hade valt att bemöta, hur man kan visa att man tydligt är emot eller tydligt håller med insändarskribenten etc. Det blev också enklare för mig att förklara spelet med ord som har ett visst inbyggt värde. Att som ny i språket förstå nivåer och stilistiska skillnader är svårt, men genom exempel som man samtalar om, blir det möjligt. I det #fyrahundraandra åseriet kommer mer om att skriva argumenterande.

augusti 22, 2016 by asaole

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 by asaole

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

augusti 20, 2016 by asaole

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 by asaole

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

Häromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt

augusti 20, 2016 by asaole

Trehundrafyrtioförsta åseriet- Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, har jag noterat. ”Skenbar avkoppling”? tänker du kanske. Inte är det väl ENBART avkoppling om hjärnan faktiskt är i full gång med att spinna vidare på det lästa? ”Utmanande”? Absolut! Jag blir alltid utmanad av det jag läser… 🙂

Det beror på hur man ser det förstås. Det är å ena sidan avkopplande att läsa, eftersom man drar sig undan ett antal andra måsten i sitt liv för att i stället ägna sig åt att ta in vad någon annan har författat. Samtidigt får man därigenom ett antal nya intryck som måste bearbetas i förhållande till det egna synsättet. Precis den mentala utmaningen är det främsta skälet för mig att läsa böcker. Det är spännande att få sin världsbild ifrågasatt och omkullkastad ibland. Läsning bidrar till att denna process sker i lugn och ro hemma på kammaren. Man hinner ta in och fundera och vända och vrida på det man läser… Med nyare sätt att ”läsa” kan man dessutom kombinera läsningen med motion, genom att till exempel lyssna på böcker i ljudboksformat medan man promenerar. Det gör jag ofta och gärna. Men i sökandet efter bildbevis blev det i stället en bild från en av många inre resor i allmänt kommunikationsmedel…

Läsning för mig är en inre resa. Den börjar redan med tanken på att läsa en viss bok eller kanske följa en författare en period. Ibland gör jag så… Kommer jag över en bok av en viss författare, läser jag den och fastnar i en lång rad av läsupplevelser när jag följer författaren genom olika böcker. SÅ hanterar jag annat också:

Jag äter alla de vita bilarna i bilpåsen innan jag tar en rosa eller grön… 🙂

Men oavsett hur jag läser, så har jag märkt att det ibland är vissa författare eller verk som stannar kvar eller som sticker ut på något sätt. En del av de läsupplevelser som satt sina spår av olika skäl, planerar jag att skriva om här. Om du vill hitta dem, så kan du följa #på svenska #kultur, #böcker och bokrecensioner, #boktips.

Den där högen av böcker jag tar med mig på resan, är fortfarande verklighet… Att hålla boken i sin hand är en del av läsupplevelsen. Länge var jag VÄLDIGT rädd om böcker jag läste, men nu kan jag både vika hundöron och anteckna om det är något jag tycker är extra intressant. Främst gör jag det för att kunna återkomma till ett visst parti av boken utan att behöva leta länge. Bok med flikar

Det är inte längre självklart att man köper på sig en ansenlig hög med böcker inför utlandssemestern i solparadiset. I stället konkurreras bokläsningen först ut av andra upplevelser. Det är både rimligt och naturligt och inte menar jag att man ska åka världen runt med en boktrave under armen! Men för dem av oss som förr tog med mellan fem och tio böcker för en vecka i solen, har det kommit andra förströelser som man kan ägna sig åt när man ändå befinner sig i solen, i syfte att klara vinterns utmaning av mörker. Dels finns det till exempel de som åker på solsemester för att ägna sig åt workout eller yoga under ledning av en fitnessguru. De är alltså inte upptagna med läsning, utan snarare med att få kropp och själ i trim med andra medel, dels finns det personer som klarar av att bara ligga där i solen, timme efter timme, utan att ”göra” något alls.

Det är kanske det som är mitt problem för egen del? Jag vill få någon slags INPUT… Då är boken perfekt. Inom det litterära området kan man välja ljudböcker. Då klarar man sig med en smartphone och en nedladdad lista eller bra wi-fi på den plats där man väljer att lyssna. Skulle man inte vilja lyssna på just böcker, så finns det ytterligare möjligheter i poddar och radioprogram av olika de slag, varvat med filmer eller spel som man kan blippa runt i medan solen steker ryggen. Självklart kan man också lyssna på en oändlig uppsjö av musik! Men när jag kommer hem ifrån solresan och boken har fläckar av solkräm och läsk och det ramlar ur sand när man bläddrar, så tillhör också det en del av resans tjusning för mig. Jag kommer ihåg platsen där jag läste en viss bok… Med bokens titel, om någon skulle fråga mig, kommer också situationen då jag läste just den boken…

I samtal med en vän i en bokhandel häromdagen konstaterade jag att ”boken” så som jag tänker på den, fått konkurrens även av billigare lösningar som storpocket i stället för inbundet, pocket i stället för storpocket och så vidare. Förra sommaren hittade jag även pyttepocketböcker, men dessa har säkert ett helt annat namn, Minipocket? Det är säkert bokbranschens sista försök att få oss att hålla en pappersprodukt i handen, när valet kunde vara en elektronisk lösning. Vännen i bokhandeln berättade om en resa till USA, där det noterades att man inte längre gav ut inbundet, utan satsade helt på storpocket och pocket, speciellt den senare kategorin. Detta kan även verifieras av mig själv från mitt senaste besök i det stora landet i väst. Vill man prompt läsa inbundet så får man leta…

Länge trodde jag att jag var en person som ”måste” läsa inbundna böcker. I min ungdom hade jag nästan inga pocketböcker. Jag tyckte att det var mer BOK över en inbunden bok än den sladdriga pocketbokens yttre ger sken av… Det är många år sedan nu, som jag fick rådet av en vän att helt sluta köpa böcker och i stället låna på biblioteket. Motiveringen, enligt vännen, var att böcker tar så otroligt stor plats och när man väl har läst dem, så kan man ju lika gärna ställa tillbaka dem i bibliotekets hylla i stället för i sin egen. Jag lyssnade noga och det finns perioder i mitt liv då jag försöker följa rådet, men i ärlighetens namn måste jag nog medge att jag nästan alltid köper böcker jag vill läsa, i stället för att låna dem. MEN! Jag har i allt högre grad börjat köpa pocketböcker, eftersom de inte tar lika stor plats och inte heller inger samma ”värdefulla” förtroende efter läsningen. Det i sin tur bidrar till att jag KAN rensa och ge bort böcker när bokhyllorna svämmar över.

juli 5, 2014 by asaole

Fyrtionde åseriet-Utan brorsan blir det dyrt!

Den första bilen jag mötte på det där veteranbilsrallyt idag, kördes av en av min brors gymnasielärare och vid hans sida fanns hans fru, som jag en gång jobbat med när jag var helt ny som lärare. När jag fått veta att de nu är pensionärer, insåg jag att många av förarna i bilarna tillhörde denna lediga andel av befolkningen, men långt ifrån alla! Det fanns barnfamiljer, yngre par och ensamma entusiaster.

MIN första bil var en Amazon-60 med B16-motor och 6-voltsbatteri. Jag köpte den i Grängesberg tillsammans med min bror. Jag fick ett alldeles särskilt förhållande till den bilen. Det var den och jag, liksom… I efterhand är det spännande att tänka på att jag senare bodde tio år i just Grängesberg, men vid tiden för bilköpet hade jag ingen uppfattning om var det låg… Det var för mig en vit fläck på kartan…

Åter till Grängesberg… Bilen jag ville köpa, skulle säljaren ha 7000 kronor för. Brorsan sa: ”Det låter som mycket pengar för den bilen. Kan vi få provköra den?” Bilen ”bodde” på Källfallet och jag hade aldrig i hela mitt liv varit i Grängesberg. Jag minns att vi provkörde bilen i Bergslagsbyn eller ”Knusselbo” som den heter i folkmun. När vi kom ut ur Bergslagsbyn var vi rädda att ”inte hitta tillbaka” och vände därför åter mot Källfallet. Brorsan letade ”fel” på bilen, för att kunna förhandla om priset. Den hade dålig koppling, minns jag. Dessutom hade det stått i annonsen att den var i ”originalskick” men brorsan såg att den var omlackad… Bra utgångspunkt för förhandling, tankte han. Pinsamt att påpeka, tänkte JAG…

Brorsan som är både strateg och klurig på alla sätt och vis, hade skjutsat mig till Grängesberg i sin egen Amazon, som han hade rustat upp efter konstens alla regler. Jag hade VALT att ta med brorsan, för han har många egenskaper som jag inte har. Dels är han oerhört teknisk och dels är han en extremt skicklig förhandlare och han backar inte i första taget i en affärsuppgörelse. Jag visste att jag är betydligt mesigare när det kommer till affärer. Många gånger i andra länder där man prutar när man handlar, har jag köpt saker för ett pris jag fått, men först i efterhand fattat att säljarens breda leende vid betalningen speglade hur SJUKT mycket billigare jag kunde ha fått varan om jag bara hade klarat av att pruta… Att pruta är en konst och jag är en person som ännu inte kan den konsten!(Mina nuvarande elever skrattar rått åt mina berättelser om mina tillkortakommanden i prutandets konst!).

Vi kom tillbaka till Källfallet i den blå amazonen med gangsterkeps och under resans gång hade jag hunnit berätta för brorsan att jag väldigt gärna ville ha bilen och att jag kunde betala 7000 för den. ”Är du inte klok?” sa brorsan. ”Vi måste förstås SNACKA med tanten om priset. Det går kanske att pruta”. Jag sa till brorsan att om jag klappar tantens katter, så sköter du snacket… ”It’s a deal”, sa brorsan. Jag är kattallergiker, men aldrig har jag så ivrigt klappat katter utan att låtsas om min allergi! Hon hade många katter, så pass många att det direkt kliade i ögonen och började luta mot en tårfylld kväll…

Brorsan började lite skenbart trevande med att säga: ”Jaha… Sjutusen kronor är ju bilen INTE värd om man tänker på att du hade skrivit i annonsen att den är i originalskick och vi märkte att den inte är det”. Tanten blev lite stressad och sa att det inte var hennes bil egentligen, men att hon fått i uppdrag att sälja den. ”Jaja” sa brorsan. ”Har du KÖRT bilen SJÄLV? Kopplingen är helt kass! Den måste man ju laga direkt. Frågan är om man ens tar sig hem härifrån om man skulle köpa bilen!”. Jag klappade katten och tittade inte upp för allt i världen… Vi hade för länge sedan passerat min nivå i förhandlingstaktikens värld… Jag tyckte att det var dags att slå till… KÖP bilen då!! Typ…

”Sedan är det ju det där med lacken alltså”, sa brorsan och gjorde en bekymrad PAUS. ”Du vet…om man SÄGER att en bil är i originalskick, så ska inte lacken ha apelsinstruktur. Man ska se att det ÄR original… På din bil SER man att den är omlackerad. Det drar ju självklart ner priset”. Sedan höll han tyst… LÄNGE… Så länge att jag nästan fick nervösa problem på kuppen…

Jag klappade nästa katt. Tanten hade ju flera.

Tanten försökte förhandla hon också: ”Jag kan tänka mig att gå ner lite i pris om du är intresserad av att köpa bilen” sa tanten.

”Det låter bra!” sa brorsan. ”Då säger vi tre tusen!”

Tanten dog nästan… men samlade ihop sig och sa: ”Nej DET går ju inte. Jag hade tänkt mig fem eller så…”

”Femtusen!!!???! sa brorsan ganska högljutt och klart skeptiskt medan han pekade ut på gatan där hans egen helt nyrustade amazon stod. ”Vet du? Den DÄR gav jag tre och ett halvt för. Då kan du ju inte ge dig till att ta sjutusen för DIN rishög!” Sedan var brorsan också tyst och klappade närmsta katt och lät TIDEN gå, samtidigt som han förstås tänkte att tystnad är jättejobbig att genomlida för en säljare i detta läge.

Tanten tittade genom fönstret på brorsans uppfixade Volvo Amazon, där den blekgröna lacken glänste…och skiftade blickfång till den egna amazonen där det fanns skavanker och fel… Sedan sa hon:

”OK! Vi säger tretusen femhundra, men det är mitt sista bud!”

”Taget!” sa brorsan och jag slutade klappa katten och betalade min fina amazon, som jag LÄTT hade kunnat betala både fem och tio tusen för… Blir man kär i en bil, så blir man… Med brorsans hjälp hade jag nu skapat mig en buffert att laga de brister som trots allt fanns i just denna bil…

Amazonen och jag klarade många märkliga händelser utan alltför stora problem. En gång var jag på överlämningskonferens på Hälsinggårdsskolan i Falun och kopplingen hade vid det tillfället HELT kvaddat ur. Min kollega och vän sa till mig att om man LYSSNAR på bilens varvtal, så kan man RYCKA i växeln, trots att kopplingen är paj… Jag chansade EN gång och fick på så sätt i tvåan i stället för ettan. Men med tvåan körde jag hela vägen hem till Elsborg i snigeltakt och svor som bara den över gamla bilar med trasiga delar! I backspegeln noterade jag hur ilskna bilförare med NYA bilar svor över veteranbilssveriges framgångar…

När bilen var hel igen var detta förstås glömt. Min pärla!!! Alltid så… MIN pärla!!! Jag var så STOLT över denna bil…som om den var en del av MIG! Jag var liksom en amazon… näe… jag vet hur en amazon ser ut, om det är en HON… Jag ser inte ut som en sådan…men ändå…

En annan gång åkte jag till jobbet i Bjurs och glömde lyset på i bilen. När jag och kollegan Svenne återkom till bilen, sa han skeptiskt, ”jaha…då får man gå hem idag då!”. Då hade alltså bilen stått sedan morgonen i åttatiden och vi hämtade den vid arbetsdagens slut i 17-tiden. Den gick igång på första försöket! Kan det ha varit det B16-batteri som bilen var utrustad med? Vem vet??? Svenne pratade hela vägen till Falun om det fantastiska med att bilen hade startat på första försöket och hur han trodde att moderna bilar INTE hade gjort det…

Bilar… Nästa gång jag minns med speciell glädje är när jag och min pappa kom till Mats Bilar i Falun, i min Volvo Amazon. Väl där, så hittade vi en alldeles underbar blekgrön PV-59 med B16-motor. DEN var verkligen i originalskick. Jag erbjöds att köpa den för trettiofemtusen kronor. Nu vet ni redan hur jag funkar, eller hur? Jag betalade de 35 utan att tjafsa. I efterhand fattade jag att jag kanske hade kunnat pruta…

Min PV var min vän. Jag älskade den bilen! Min allra första tur med bilen åkte jag till Särna, där jag skulle hälsa på gamla vänner. I utförsbacken vid Söderås i Rättvik, just där utsikten är så vidunderligt vacker, blev jag omkörd. Den omkörande bilen la sig direkt FARLIGT NÄRA MIG, men framför. Jag hann tänka: ”VILKEN JÄVLA IDIOT! Vad håller han PÅ med?!” Då tittade föraren i bilens inre backspegel, sökte min blick och när han såg att JAG såg, så APPLÅDERADE HAN!!! Jag var efter det med om MÅNGA händelser där människor stannade upp och kommenterade bilen, sa att de rest på sin första semester i en sådan, eller att deras första bil varit just en PV och så vidare. Jag åkte i min PV och varje dag var en njutning.Den första dagen med PV:n hände en annan sådan episod… Jag skulle tanka i Särna och sedan åka till mina vänner stuga. När jag kom ut ifrån kassan på macken, stod två män vid bilen och kikade in på instrumentpanelen… De insåg att jag var bilens ägare…och båda männen var så begeistrade av bilen och alla minnen de hade av en sådan bil att det för mig stod helt klart att en PV inte är vilken bil som helst… det är en folkbil… en bil som hjälpte alldeles vanliga familjer att få en drägligare tillvaro, en känsla av status.

Under en period åkte jag på bilmarknader, DAK:s marknad på Lugnet den första helgen i september och liknande evenemang. Jag lockade med mamma och pappa till veteranbilsträffen i Ånnaboda och för detta tillfälle hade jag köpt samma slags bilhjälmar i rutigt tyg som de hade på sig på fullaste allvar när de körde bil när jag var liten. Nu fick de återuppleva detta i baksätet på min PV och de menade båda att jag mindes fel… De hade verkligen inte haft så fula hjälmar på sig när de körde bil!!! Nåja… Hur det än var med den saken… De tog i alla fall lydigt på sig hjälmarna på skoj…

Men min PV var för mig som en familjemedlem är för den som ännu inte har några barn. Jag ville att min käraste Anders skulle uppleva samma nostalgitripp som jag när han färdades i min PV. När Anders fyllde 35, för nästan tjugo år sedan, gav jag honom ett presentkort på ”En veckas semester i Åsas PV-58”. Vi ”turnerade” i Dalarna med min PV.

Det blev en lugn semester, i den takt som en gammal PV klarar utan att man kör ihjäl den… Senare, långt senare, då vi redan hade två barn, insåg jag att jag inte skulle kunna åka så mycket i min PV, eftersom den inte alls klarade nutidens krav på säkerhet vad beträffar bilbarnstol, bilbälten och så vidare. En väninna till mig, som ofta besökte oss på den tiden, hade först döpt PV:n (hon kallade den Skalle-Per eftersom en PV har en så tydlig flint, menade hon) och därefter förälskat sig i bilen så till den milda grad att hon på stående fot köpte den av mig, då jag sa att jag funderade på att sälja den.

Efter ett halvår fick jag ett vykort ifrån bilen… Han (Skalle-Per) var på semester i Norge och hade sett många vackra vattenfall och andra fantastiska scenerier som var typiskt för Norge. Med på resan var min väninna, Birgitta… Jag påstår att bilar ger mig en extra dimension, MEN jag är ändå benägen att betrakta bilar som ett hjälpmedel för att ta mig från punkt A till punkt B. Man måste inte ha en Rolls… Det går alldeles lysande med en PV…eller en gammal Toyota… När jag sålde min silvergrå Toyota Corolla -96, kunde jag inte föreställa mig ett liv med vår mycket tröttare Toyota 2000, men nu är det DEN jag är glad över… Att älska en bil är speciellt… Naturligtvis EXTRA speciellt om det är en Toyota…! 😉