Häromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt