Fyrahundranionde åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 5

swedish vowels_svenska vokaler #asaole”Eleven kan göra enkla reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare, syfte och kommunikationssituation samt hur språk i olika situationer kan ha olika status

Eleven ger också exempel på språkliga drag som är typiska för tal- och skriftspråk

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan svenska och sitt eget modersmål

Eleven kan göra enkla reflektioner över sin egen språkanvändning samt kan med viss säkerhet använda olika strategier för att utveckla sitt eget lärande” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriterierna för betyget E i ämnet svenska som andraspråk för årskurs 1 i gymnasieskolan och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på om eleverna har förstått de många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med temat språklig variation…

För att hantera de många olika uttryck och begrepp som kan kopplas till detta område, brukar jag samtala med eleverna med utgångspunkt från en kortlek, där jag har ställt frågor om kunskapsinnehållet.

#asaole, #språklig variation

I min undervisning med att förankra begreppen, vill jag att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste begreppen, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över sin egen språkliga variation medan vi samtalar.

Som lärare ska jag på något sätt samla in ett betygsunderlag. Det innebär att jag måste hitta exempel på vad eleven kan inom de olika områden som kursplanerna beskriver. Betygskriterierna uttrycker vad det är jag borde kontrollera i elevens kunnande och vilken kvalitet detta innehåll ska ha. När det gäller språklig variation passar det väldigt väl att föra ett samtal med utgångspunkt från det eleverna redan har noterat i svenska språket, men också i modersmålet. Samtalen om korten blir därför ofta väldigt varierade och intressanta, för både elever och lärare. En fördel med metoden är att så snart samtalet ”kör fast” är det enkelt att bara övergå till nästa kort. Det blir en genomgång av många begrepp på kort tid, men inte nödvändigtvis utan kvalitet, alltså. Bytet av kort är ett smidigt sätt att hoppa mellan de olika begreppen på ett för gruppen logiskt vis.

Att arbeta med kortleken fungerar i både större och mindre grupper. Det är även ett arbetssätt som passar bra oavsett om den enskilda eleven har har mycket eller litet att säga om frågan på kortet. De eventuella luckor som finns i elevens eget svar på kortets fråga får andra elever möjlighet att hjälpa till med och slutligen förklarar jag själv så tydligt som möjligt, eftersom det är fråga om ett kunskapsinnehåll som ingår i kursen och som jag i slutändan ska kontrollera att eleven kan. Ett ”förhör” på innehållet med kortleken som hjälp blir samtidigt en repetition för de elever som inte hade förstått eller som behövde få innehållet förtydligat. Det möjliggör även en fördjupning i ämnet, vilket gagnar de elever som redan hade förstått.

 

Fyrahundratredje åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 4

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med texttyper…

#tidningsartiklar. #asaole#texttyper. #tidningsartiklar, #asaole

I min undervisning med att förankra texttyperna, vill jag uppnå att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste texter man kommer i kontakt med i samhället, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över varför dessa texter finns och vad de är till för. Jag gör som ett smörgåsbord, där jag helt enkelt lägger ut ett stort antal texter på alla bord i klassrummet. I anslutning till varje text lägger jag texttypens namn och sedan förser jag eleverna med ett arbetsblad som de antecknar på. De ska, genom att titta runt bland de många texttyperna fundera på några få saker:

  1. Vilket syfte har texttypen?
  2. Vilken/vilka är mottagare för den aktuella texttypen?
  3. Vilket uttryckssätt används?

Eftersom eleverna får fria möjligheter att själva fundera över ovanstående, har de redan en förförståelse när jag avbryter aktiviteten och vi gemensamt diskuterar svaren på de få frågorna i relation till texttyperna. Genom att på detta sätt varva teori och praktik och jobba med flera olika sinnen samtidigt hoppas jag få fler elever att minnas själva tillfället då de vandrade omkring i texttypernas värld… för att i en situation i framtiden kunna dra sig till minnes vad som var typiskt för t ex notiser eller reportage. Vi lär ju på så oändligt många olika sätt och att göra undervisningen ”lättillgänglig” är därför viktigt för mig, eftersom mina elevgrupper består både av studievana elever och av elever som kommit som kortutbildade till Sverige. Att inkludera alla i undervisningen kan ske på många sätt, men ett bland många är att just vara väldigt konkret.

Fyrahundraandra åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 3

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. Som jag nämnde i mitt förra åseri, har vi utgått ifrån tidningsartiklar om snökaoset i Stockholm för att visa hur en typisk tidningsartikel ser ut. Men därifrån kan man jobba med hur man skriver insändare och debattinlägg och liknande. Men hur får man till en slagkraftig argumenterande text? Här nedan är ett tänkbart ”recept”…

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att sätta ord på hur man kan planera för sitt skrivande, till exempel genom att dela med mig av enkla upplägg, som går att applicera om och om igen på olika ämnen. OM man lär sig en ”teknik” så kan man förfina den genom att träna upprepade gånger både enskilt och tillsammans med kamrater eller läraren.

Det finns många tänkbara upplägg för att skriva en argumenterande text, men ganska vanligt är att börja med en tes, alltså en bärande tanke som egentligen är din huvudidé med hela texten. För att komma igång alls med ämnet, så behöver man utgå ifrån tesen och söka argument som både stöder och kritiserar den. Man kan jobba med ett antal argument på detta sätt, men ibland vinner man på att vara disciplinerad och inte ta upp fler än kanske tre argument. Till dessa tre argument, lägger man en avslutande del där man aknyter till inledningen genom att tesen upprepas tillsammans med det starkaste argumentet.

Men om man nu endast ska ta upp tre ynka argument, så är det förstås viktigt att tänka på hur man ordnar dem… Det är bra att spara det bästa till sist. Om du bedömer att du har tre argument, där ett är extra bra, så ska du avsluta med det. Det argument du anser är näst bäst är det du ska börja med. Det svagaste argumentet, ska du placera som nummer två, så att det kommer att hamna i skuggan av det starkaste, som du placerar sist innan avslutningen. Läsaren får på det sättet förhoppningsvis intrycket av att du har tre lika starka argument i din text. För vart och ett av argumenten, ska du tänka ut ett motargument, som du i bästa fall också bemöter direkt, så att du tydligt visar läsaren att ditt eget argument klarar sig i konkurrensen. Du har ju en bärande tanke, som du driver framåt i texten.

Trots att det finns ett recept som det jag nyss presenterat, så kan utmaningen för en elev som studerar svenska som andraspråk vara de ord och uttryck man behöver använda i en argumenterande text. Vilka ord och uttryck passar bäst för att prata om fördelar och förtjänster? Vilka ord och begrepp har redan en negativ klang? Det är min erfarenhet att man kan träna även på det… Alltså vilka ord som är ”positiva” eller ”negativa” och vilka vi kan använda på ett neutralt sätt.  Jag brukar jobba muntligt med det i en samarbetsövning, som jag berättar mer om i ett kommande åseri.

I min undervisning jobbar jag mycket med att förankra texttyperna, så att eleverna känner att de lär sig saker som kan vara bra att kunna. Till exempel om man läst en ledare eller en debattartikel i tidningen och inte alls delar skribentens uppfattning, så kan det vara bra att åtminstone känna till hur man kan skriva, om man skulle få för sig att författa ett debattinlägg… I nästa åseri, det #fyrahundratredje åseriet, kommer tips om hur man på ett enkelt sätt kan göra en åskådlig genomgång om olika texttyper.

Fyrahundraförsta åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 2

#iskristaller på fönster, #asaole

”Eleven ska ges möjlighet att utveckla kunskaper om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella företeelser i olika sammanhang och områden där svenska används. Undervisningen ska stimulera elevens nyfikenhet på språk och kultur… ” (Skolverket, 2016).

 

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. När jag väljer texter eller teman till min undervisning, försöker jag knyta an till så många kursplanemål som möjligt vid varje tillfälle, eftersom det dels är tidsbesparande, dels skapar möjlighet till många olika utgångar. Samtidigt lägger jag stor vikt vid att det vi ska läsa engagerar eleverna innehållsmässigt och har en tydlig koppling till alldeles vanliga företeelser i vårt samhälle. Det kan handla om en så enkel sak som ett väderomslag… Det så kallade snökaoset i Stockholm fick rubriker och för mig fanns det en uppsjö av artiklar att välja bland för att prata om texttypen artikel. Vi går igenom artikelns delar, eftersom eleverna behöver lära sig de ord och begrepp vi använder för att benämna artikelns kännetecken. Det handlar alltså om ord som rubrik, underrubrik, bild, bildtext, spalt, byline och brödtext. 

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att hitta teman som man kanske har en åsikt om, men som inte innebär att hela klassen går hem från lektionen i djupaste osämja. Det har nyss snöat alldeles otroligt mycket, men inte där vi bor, utan i landets huvudstad Stockholm, vilket har gett olika avtryck i medierna. Därför tog jag med mig en artikel om detta till skolan. ”Skolor i Stockholm stänger på grund av snön” ( Aftonbladet 161110). Artikeln handlar om att man under gårdagen hade stängt flera skolor i stockholmsområdet på grund av det intensiva snöfallet. Vi pratade i klassen om artikelns innehåll och i slutet av lektionen nämnde jag i förbigående att varje gång det snöar på detta sätt, så brukar det komma nya artiklar, skrivna av personer i norra Sverige, som vill upplysa stockholmarna om hur en slipsten ska dras… Jag uppmanade dem att följa nyhetsflödet i just Aftonbladet, för att det ju var där som min exempelartikel funnits.

När jag kom åter till mitt arbetsrum och kastade en blick på Aftonbladets löpsedel hade man redan publicerat den typ av artikel som jag hade syftat på… Den passande titeln ”Skärp er Stockholm, det är ju bara snö” säger ju allt och för mina utlandsfödda elever är den säkert ett ganska bra exempel på den bild jag målade upp med diskussioner i media om vardagsföreteelser som ibland kan leda till en lång rad insändare eller debattartiklar innan ämnet anses uttömt. Läs gärna artikeln:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23887824.ab

Det är också viktigt att som lärare hjälpa eleverna att dra språkliga slutsatser i texterna, se på hantverket bakom en text, hur den är uppbyggd och vilka kännetecken den har och vilka källor artikelförfattaren har valt för sin text. I ett vidare perspektiv kan man självfallet också diskutera källkritik.

Det händer ibland att elever tycker att, visst, de kan skriva, men jag då?? Borde inte läraren själv skriva i så fall? Idag blev jag på detta sätt utmanad av en elev som ville att jag skulle svara på lärobokens insändare och visa hur jag skulle skriva. Det var bra med den där utmaningen, tror jag, för på min rast snodde jag ihop ett tänkbart svar på den aktuella insändaren och sedan kunde vi på ett enklare sätt prata om vad i insändaren som jag hade valt att bemöta, hur man kan visa att man tydligt är emot eller tydligt håller med insändarskribenten etc. Det blev också enklare för mig att förklara spelet med ord som har ett visst inbyggt värde. Att som ny i språket förstå nivåer och stilistiska skillnader är svårt, men genom exempel som man samtalar om, blir det möjligt. I det #fyrahundraandra åseriet kommer mer om att skriva argumenterande.

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Färglada böcker med vit bakgrund

 

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

 

 

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

Färglada böcker med vit bakgrund

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.  En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet  i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Madam Flod och Carlsson_OLÅ

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

bokväggHäromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt

 

 

Tvåhundraartonde åseriet- Skolbibliotekens roll för ungas läsande

Som tonåring hade jag förmånen att gå i en skola där det fanns en skolbibliotekarie och en assistent i biblioteket. Dessa båda damer var väldigt intresserade läsare själva och det tror jag var ett vinnande koncept. Förutom den egenskapen var de oändligt hjälpsamma och lyckades verkligen väl med att hitta böcker till oss alla i klassen. De frågade om våra intressen, vad vi brukade läsa, vilka skolämnen vi tyckte var mest intressanta. Mitt vuxna jag gissar att medan vi ägnade kraft åt att besvara alla de där frågorna, så använde de uteslutningsmetoden och valde bland tänkbara titlar i förhållande till de svar de fick av oss på frågorna de ställde.  Slutligen kunde alltså skolbibliotekarien säga tvärsäkert till mig:

– Då tror jag att den här boken kommer att passa dig alldeles perfekt!

…och dessutom kunde hon vara säker på att jag skulle komma tillbaka några dagar senare med frågan:

– Finns det fler i samma serie?

Jag var naturligtvis bokslukare… På högstadiet hade jag redan avverkat massor av typiska slukarböcker och i efterhand är jag väldigt tacksam för de här två eldsjälarnas genuina intresse för sitt jobb, för hade de inte envisats med att jag borde prova något annat än Kitty och spöket på stora skuggan, så kanske jag inte hade gjort det…eller jo, det hade jag nog…men inte DÅ…

bokvägg

Den där första gången som skolbibliotekarien kom fram till mig med en bok, så var det ”Borta med vinden” av Margaret Mitchell. Den var tung som en tegelsten och dubbelspaltig i nära nog A4-format och dessutom hade den över 400 sidor, men… Den hade ju också sitt innehåll, eller hur? Därför var det ju så att när jag sedan hade läst boken och visste hur bra den var, så gick jag förstås tillbaka till samma bibliotekarie och bad om en ny lika bra bok… Det var då jag fick den i min hand, den bok jag sedan plöjde alla delar av… ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström. I dagarna har jag lyssnat på boken, via Storytel. Än idag är den oerhört fängslande och det som lockade mig då, är lika intressant NU, nämligen den inramning av Stockholmshistoria som man får på köpet.

Det är min övertygelse att vi är många i det här landet som inte skulle ha blivit ”läsare” om vi inte varit omgivna av enträgna och kunniga bibliotekarier, både i skolan och på stadsbiblioteket. Att de var inlästa och kunde mycket om skönlitteratur är en sak, men de kunde även hjälpa klasskamrater som inte läste lika gärna eller med samma flyt. De lyckades på något sätt förse oss alla med varsin bok och trots att vi gick på högstadiet, så hade vi lästimme… Jag tror att det var jättebra! När jag som lärare arbetat med gymnasieungdomar har jag ibland noterat att vissa av dem är väldigt ovana läsare och att de inte heller befinner sig i en omgivning där läsning är självklart. I en framtid kommer det att märkas ännu mer än det gör idag. Skolbibliotek är viktiga för lärandet och skolbibliotekarierna har en fantastiskt viktig roll också för att elever som kommer till dem får höra från någon annan än klassläraren, ämnesläraren eller föräldrarna vad som är viktigt med läsning.

Det är ju oändligt länge sedan jag gick i högstadiet på Västra skolan i Falun, men jag minns ändå med tacksamhet att det var precis där jag bytte från att läsa slukarböcker till att övergå nästan omgående till skönlitteratur för vuxna. Jag hade just då inte tagit klivet på egen hand. Det behövdes en skolbibliotekarie…

Färglada böcker med vit bakgrund

Etthundranittiofemte åseriet- Loven och drömmarna!

drömmar

Jag är verkligen GÄRNA lärare. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är på jobbet, men när jag äntligen får ledigt så är det skönt att verkligen vila från jobbet. Så blir det på dagtid. Då gör jag allt det där jag inte hinner under terminstid, men när natten kommer, så dyker ett återkommande kännetecken upp. Varje lov drömmer jag nämligen om ”skolan”. Jag placerade det inom citationstecken med avsikt, eftersom det i allmänhet inte alls handlar om just den skolverklighet där jag för närvarande har min tjänstgöring, utan en annan, väldigt mycket sämre miljö… Drömmarna är så nära en mardröm man kan komma utan att för den skull vara skrämmande. I stället har jag lärt mig att tänka om dem som att de är tecken på stress. De uppkommer nämligen i slutet av terminen och håller på ett antal nätter in på lovet, oavsett vilket lov det är.

En typisk dröm tar sin utgångspunkt i att man är att man är i en skola där det pågår renovering, så ljudnivån i klassrummet är ansträngande och en annan kan vara att det just idag på den här skolan ska hända något jätteintressant, som alla nu håller på att förbereda sig inför och därför råder ett visst mått av kaos. Till dessa diffusa kaostillstånd kan läggas alla de där konkreta, där kopieringsmaskinen är trasig och man får springa till en annan skolenhet för att dra en kopia, men när man kommer dit, så har de ingen kopieringsmaskin på det vanliga stället, utan man får leta och leta och leta…och i en sådan dröm kommer man tillbaka till sitt klassrum som antingen redan är tomt på elever eller där det råder fullständigt kaos. Oavsett drömmens art, så handlar dessa drömmar nästan alltid om att hela ens kapacitet fokuseras på att försöka hantera det uppkomna problemet.

När jag under många år jobbade i grundskolan, så var det mer vanligt i min vardag att planeringen gick om intet på grund av problem som uppstått utanför min egen kontroll. Det räckte med att i en lågstadieklass råka ut för att ambulansen åkte förbi på gatan utanför, eftersom barnen naturligtvis blev påminda om händelser i sina egna liv och ville prata om DEM i stället för det som jag planera för stunden. Med tiden lär sig den unga nybakade läraren att det från en viss typ av elevgrupp inte går att lämna rummet… Man lär sig det den hårda vägen, genom att först prova… Så var det i alla fall för mig. Jag undervisade i elevgrupper där det krävde mycket av mig att ”hålla ordning” utan att det för den skull var någon kadaverdisciplin. Vi hade ett trevligt undervisningsklimat, men jag visste att vände jag ryggen till, så utbröt kaos. När man i en sådan klass noterar att man har glömt att ta med sig något specifikt till lektionen, så biter man ihop och jobbar enligt ”Plan B” i stället för att hämta det där kvarglömda, helt enkelt för att det är lättare att fortsätta i det lugna klassrumsklimatet än att försöka återta det, när man redan har förlorat det… I nattdrömmarna på lovet är det sådana missar, fast andra och drömlika, som jag återkommer till. Men en gång var det på riktigt…och då var det i efterhand ganska komiskt. Säkert minns många i den klassen också händelsen.

E

 Vid det här tillfället, som tilldrog sig på den skola där jag började min karriär som lärare, hade jag en håltimme. Den håltimmen hade jag planerat att använda till en del göromål som hörde samman med att jag var skolans bibliotekarie. Varje ledig stund brukade jag gå till bibblan för att plocka tillbaka tillbakalämnade böcker i hyllorna, ställa fram nyheter i montrar, stämpla in nyinköp etc. Skolan, som var byggd som ett E, hade personalrummet i den mellersta grenen på detta E och i den övre delen var skolbiblioteket. Mitt eget klassrum, där jag som regel undervisade elever var i en korridor i den nedre delen av mitt fiktiva E. Från lärarrummet gick jag nu först mot skolbiblioteket. På golvet alldeles utanför lärarrumsdörren satt några åttor, som genast hejade på mig. Hej Åsa! Jag hejade tillbaka, men gick vidare mot bibblan eftersom jag hade jobb att göra där. På vägen tillbaka efter en stund, så skulle jag förbereda inför en lektion lite senare och därför gick jag förbi lärarrumsdörren, vidare mot mitt klassrum i skolans andra ände. Också nu hejade eleverna och jag hejade tillbaka. Ärendet, vad det nu var jag skulle göra, tog en stund. När jag långt om länge återigen gick mot lärarrummet, så var eleverna fortfarande kvar och en av dem utbrast indignerat medan hon pekade mot en dörr bakom sig:

-Men nu får du väl ändå GE dig Åsa! Hur länge har du tänkt att vi ska vänta på dig! Du går än hit och än dit och här sitter vi och väntar på att ha lektion med dig i det här klassrummet!

Jag hade glömt en flyttad lektion som jag skulle ha med dem…Den var flyttad i både tid och rum. Vi hade lektion förstås och i drömmen har jag aldrig återupplevt den händelsen MEN den är ändå alldeles mitt i prick hur mina drömmar under mina skollov brukar vara. Om jag skulle roa mig med att dagdrömma, så skulle jag gärna återse just den där elevgruppen, för där fanns många elever som fick varsin liten vrå i hjärtat och det vore fint att se vad de gör nu. DÅ drömde de om att bli TV-hallåor och hockeyproffs.