Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

Färglada böcker med vit bakgrund

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.  En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet  i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s