Femhundrasjätte åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min man Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Annonser

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig

Fyrahundranittiosjunde åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483) atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

 Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i  mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

Four hundred and ninety third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

1946345_1200_675.jpg (612×344)

I have noticed that one good thing with travelling across time zones is that there is a good chance to change bad habits! 😀

I agree completely with the Swedish saying ”Morgonstund har guld i mund”

Generally I do get up in the morning and start my day, but I’m not really awake…Here, six hours after my regular time zone, I have decided to get up whenever I feel alert, although it’s not ”six o’clock” as usual… Today the hour I woke up was 5.30 and I didn’t mind!

 

väckarklocka.jpg (250×217)

Yesterday night when I accidently woke up in the middle of the night, I got a snapchat from one of my daughters. I replied…although I was tired, saying ”it’s in the middle of the night!” HER snapchat was a very alert and neat pic of herself and her friend singing and playing the guitar at school and I thought: ”Oh, NO! Not NOW! I’m TIRED!” …but it also made me aware of the wonder of TIME.

I’d say TIME is a phenomenon human beings invented. My host HERE would say ”We (the AMERICANS) invented time!” … And honestly, since time flies, I don’t have time to do my homework and find out for real who ”invented” what we all refer to as time.

time-flies.jpg (550×366)

I do however enjoy the many aspects of time that make a life worth living. What if we never had any sunsets? What if you couldn’t wake up an early morning in late May in Sweden and have a cup of coffee outdoors while letting the sun warm your face. What if you couldn’t catch a flight to the USA and try to leave the sunrise behind you? There is however one thing I don’t appreciate about the way WE adjust to time. I understand why we all need to do the daylights saving change of time but having said that, I must admit I’m probably the most tired person on earth when we change all our clocks in the spring. I am probably also the luckiest person next weekend when I get my reward for struggling every morning for several months. Kronblom might be TOO lazy, but he is for sure the character I think of, connected to the words ”lazy” or ”relax”.

kronblom_431628a-1.jpg (440×294)

Here, during my visit in NJ, I have noticed that I do have a serious chance to give myself the treat of feeling alert at five in the morning! That’s amazing and I love the calm and relaxed morning I get in return for getting up early.

The lunch break in Sweden is up, but here we haven’t yet started our day. When I get back from school this evening, my Swedish friends will be on their way to bed… I can now see why there is a slight problem finding decent hours to chat online with a person from another part of the world. Being here is being ”right in the middle of things” when it’s a decent hour on the other side of the Atlantic Ocean… I’d better keep that in mind when I get back home to Sweden again! It has been said many times in Latin, not quite as many in Swedish, but it is an important thing to remember:

Fånga dagen! 

Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

Four Hundred and Eightysixth Asic- My New Favourite Tree

Quercus_rubra_1.jpg (582×671)

For a couple of weeks I once had the opportunity to experience a very mild and nice autumn in Pitman, NJ. One of the days we had +28C which is not at all like the temperature for September or October in Sweden. In my 485th åsic,

https://asaole.com/2017/09/17/fyrahundraattiofemte-aseriet-fargglatt-prassligt-och-valdoftande-hostens-prydnader/

I wrote about the maples in Sweden and how I used to collect the colourful leaves in the autumn. I have always loved trees and since I live in a part of Sweden where forests are a part of the nice scenery, I always find a walk in the forest very soothing if I need to relax or find new energy. I walked along nice streets in Pitman, where mainly tall maples and oaks give gardens their share of fallen leaves. One kind of tree was unfamiliar to me, but I could tell from what it looked like that it had to be a maple or an oak, so I picked up a leaf and brought it with me to #Pitman Middle School, where I asked everyone I met: ”Is this a maple or an oak?”. Most people said: ”I don’t know but I think it is…” and then two people very quickly said: ”It’s an oak, no doubt!” Now I KNOW it is an oak, since I have done what most people do nowadays… I googled it… It turned out to be a red oak.

The fallen red oak leaves has the same SOUND as the fallen Swedish maple leaves when you walk through them… Another day I took a shortcut home and ended up very far away from home in an empty yard…learning that just as ”genvägar är senvägar” , shortcuts tend to be longcuts…

One good thing by taking the ”shortcut” was that I had to walk on a narrow path in a little forest, passing a railroad to get back home. The fallen leaves in a thick layer sounded like the maple leaves from my childhood and around me both squirrels and chipmunks ran about. I knew I was very close to houses, but the trees and animals made me fly away in thoughts for a while. The beauty of coloured leaves is still the same, no matter where I am. It gives me a feeling of gratefulness to see all the colours, hear the dry sound of the leaves as I walk through them. The sunrays hardly pass through to the ground and there are merely dark soil and old leaves for the squirrels to run about in. In its lack of colours, the ground already seems ready to meet the winter. In my lack of inner compass, I also seemed ready to meet the winter… Luckily I made a correct guess and soon found my way back to Broadway again…