december 11, 2018 by asaole

Five hundred and twentythird Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but a summer a couple of years ago, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

Although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2018. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans and hopes are not always fulfilled…

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems.

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

A good book is a book you never forget…

That is what ”The Grapes of Wrath” was to me…

juli 19, 2018 by asaole

Femhundratjugoandra åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen!

januari 5, 2018 by asaole

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter:
Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
Det yttre äger större vikt än det inre: I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
Ens intressen äger större vikt än ens meriter: Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
- Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
- Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

december 23, 2017 by asaole

Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

december 21, 2017 by asaole

Femhundrasjunde åseriet- Ett julkort eller två…

När jag var ung jobbade jag några år i Posten. Från början var det så att jag var less på att plugga efter gymnasiet och ville jobba och tjäna pengar. ”Alla andra” hade kontakter och kunde snabbt på jobb, men jag kände ”ingen”. Nuförtiden påminner mina elever mig om att Arbetsförmedlingen inte alls är det självklara sättet att få jobb i Sverige. Man måste ha kontakter, säger de. Nej då! säger jag. Men när jag nu drar mig till minnes min egen väg in på arbetsmarknaden så var det ju precis via kontakter som jag fick mina jobb, alla utom ett. Det första jobbet var ett svartjobb (och det är nog preskriberat nu, hoppas jag). Det var ett tvåtimmars städjobb en gång i veckan som jag tog över efter en kompis. Utan henne, inget jobb. Nästa jobb var som cafeteriabiträde på Falu lasarett också via kontakter, eftersom pappa kände någon som kände en som…

Men sedan sökte jag jobb själv. Det var också ett städjobb, men på ASAB. Det fick jag på mina ”meriter” från svartjobbet… När jag gått ut gymnasiet så ville jag förstås inte bo kvar i lilla Falun. Därför beklagade jag mig högljutt över att mina föräldrar inte kände någon som kunde fixa jobb åt mig i Stockholm. Den dagen när jag klagade som allra mest satt vi till bords tillsammans med vänner till mina föräldrar. Vilken typ av jobb menar du att du inte kan få genom dina föräldrars kontakter då? undrade mannen i det besökande paret. Jag menar ALLA jobb! sa jag indignerat. Då svarade han att han jobbade på Postens personalavdelning och att jag i princip kunde välja mellan att antingen jobba som brevbärare eller som lokalvårdare på något av de många postkontor som fanns i Stockholms Södra Postregion. Jag blev alldeles tyst.

Jag trodde mig inte om att klara ett jobb som brevbärare, så jag blev lokalvårdare. Under mitt år på Posten Hägersten 1 på Hägerstensåsen och Hägersten 4 i Västertorp lärde jag mig massor om hur det är att jobba hårt. Lokalvård är inte något latmaskgöra. Efter en tid när jag ibland lyssnade på postiljonerna på avgående märkte jag att det var väldigt stor skillnad mellan de som varit i Posten i hela sitt liv och de som börjat nyligen. Speciellt en postiljon som snart skulle gå i pension, frågade mig en dag varifrån jag kom. Jag sa Falun, men att mina föräldrar var ifrån Dala Husby och Garpenberg. Då räknade han upp en lång rad gamla nedlagda järnvägsstationer där han åkt tåg och sorterat post. De yngre grabbarna bara gapade. En av dem sa; ”Var ligger Falun?” Jag försökte förklara att det är ju den staden där Skidspelen går av stapeln. ”Jaha, i NORRLAND!” svarade han då. De yngre hade snabbt tränat upp det där typiska handlaget som en skicklig handsorterare har, nämligen att sikta och träffa exakt rätt postsäck en bra bit bort utan att göra fel, men i geografi vann alltid de äldre.

Just före jul så kom det ett stort antal extraanställda. De flesta var skolungdomar eller studenter. De kallades allmänt för ”tomtenissarna” eftersom deras främsta uppgift var att hantera julposten, den som fick ta tre dagar i anspråk och inte skulle fram med A-post. De sorterade oändliga mängder julkort och roligast var när det sedan var färdigsorterat och brevbärarna snart skulle ut på sina turer för att dela ut post till hushållen. Just julkort är ofta ofullständigt adresserade av någon anledning. Det kunde stå ”Anna Larsson i trappuppgång 2 nere i backen, Hägersten” och då ropade den postiljon som hade ett sådant julkort, så att alla kunde höra: ”Är det någon som har en Anna Larsson på sin tur? Bor hon i en backe?”

Senare när jag själv bodde i en liten stuga på Elsborg i Falun fick jag själv en sådan försändelse och mindes de många tomtenissarna och brevbärarna på Hägersten 1. ”Till Åsa i en röd liten stuga mitt emot Folkets Hus, Falun”. Såhär i juletider skickar jag en kram till alla de som kämpar för att vi ska få fram våra julkort och paket i tid. Det är en stressig tid, som lyckligtvis snart är över för den här gången.

Jenny Nyströms julkort

december 10, 2017 by asaole

Femhundrasjätte åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra. Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min man Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

december 6, 2017 by asaole

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag. Grattis Finland!

december 3, 2017 by asaole

Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig

november 5, 2017 by asaole

Fyrahundranittiosjunde åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

oktober 24, 2017 by asaole

Four hundred and ninety third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

1946345_1200_675.jpg (612×344)

I have noticed that one good thing with travelling across time zones is that there is a good chance to change bad habits! 😀

I agree completely with the Swedish saying ”Morgonstund har guld i mund”

Generally I do get up in the morning and start my day, but I’m not really awake…Here, six hours after my regular time zone, I have decided to get up whenever I feel alert, although it’s not ”six o’clock” as usual… Today the hour I woke up was 5.30 and I didn’t mind!

väckarklocka.jpg (250×217)

Yesterday night when I accidently woke up in the middle of the night, I got a snapchat from one of my daughters. I replied…although I was tired, saying ”it’s in the middle of the night!” HER snapchat was a very alert and neat pic of herself and her friend singing and playing the guitar at school and I thought: ”Oh, NO! Not NOW! I’m TIRED!” …but it also made me aware of the wonder of TIME.

I’d say TIME is a phenomenon human beings invented. My host HERE would say ”We (the AMERICANS) invented time!” … And honestly, since time flies, I don’t have time to do my homework and find out for real who ”invented” what we all refer to as time.

time-flies.jpg (550×366)

I do however enjoy the many aspects of time that make a life worth living. What if we never had any sunsets? What if you couldn’t wake up an early morning in late May in Sweden and have a cup of coffee outdoors while letting the sun warm your face. What if you couldn’t catch a flight to the USA and try to leave the sunrise behind you? There is however one thing I don’t appreciate about the way WE adjust to time. I understand why we all need to do the daylights saving change of time but having said that, I must admit I’m probably the most tired person on earth when we change all our clocks in the spring. I am probably also the luckiest person next weekend when I get my reward for struggling every morning for several months. Kronblom might be TOO lazy, but he is for sure the character I think of, connected to the words ”lazy” or ”relax”.

kronblom_431628a-1.jpg (440×294)

Here, during my visit in NJ, I have noticed that I do have a serious chance to give myself the treat of feeling alert at five in the morning! That’s amazing and I love the calm and relaxed morning I get in return for getting up early.

The lunch break in Sweden is up, but here we haven’t yet started our day. When I get back from school this evening, my Swedish friends will be on their way to bed… I can now see why there is a slight problem finding decent hours to chat online with a person from another part of the world. Being here is being ”right in the middle of things” when it’s a decent hour on the other side of the Atlantic Ocean… I’d better keep that in mind when I get back home to Sweden again! It has been said many times in Latin, not quite as many in Swedish, but it is an important thing to remember: