Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Annonser

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Etthundraåttionionde åseriet- Jaså är det här ni är?

wordle 2

Jonas Gardell har gjort många fantastiska saker som jag imponeras av. Som författare har han lockat mig till både skratt och gråt och till en förfäran som saknar gräns. Så här inför julen kommer jag osökt att tänka på en kort sketch eller pjäs som heter ”Mormor gråter”. Den första gången jag hörde den var när Jonas Gardell själv framförde den i TV genom att ”återberätta” den med alla de olika replikerna och rollerna trots att han var alldeles själv. Man ser för sig hur mormor, som varken ser eller hör så bra längre, följer familjens förflyttningar mellan hemmets olika hem under julaftonen och ängsligt kommenterar ”Jaså, är det HÄR ni är!” när hon hittar dem igen… Jag hade för ett antal år sedan en härlig grupp gymnasieelever som jag försökte få med på att läsa den här lilla sketchen. Antagligen kändes det inte tillräckligt coolt, för de läste den, men utan att dramatisera… Men sedan när vi kommit igenom hela och verkligen skrattat gott åt det dråpliga i den, så läste vi den igen och då levde de sig in i texten, så att vi skrattade ännu mer. Sedan gick vi på jullov… Tack för det minnet, ni som var med! 🙂

Finns det någon julmat som sticker ut som den oumbärliga, om du måste välja? Vilken är din favorit? 

Min är helt klart lutfisken. Det blir ingen jul utan lutfisk!Hos oss äter vi lutfisk med vit bechamelsås gjord på fiskspadet och grädde, kryddad med kryddpeppar och salt. Till det serveras vanlig kokt potatis och gröna ärtor. Vad kan gå fel? Något år saknades ärtorna och ett annat år åt vi utan kryddpeppar…

Men detta med att det är en viss maträtt som är ”Maträtten” med stort M…är rätt så intressant om man som jag är lärare. Medan jag var lärare i grundskolan och gymnasieskolan brukade jag ofta ägna en lektion före jullovet åt att tillsammans med eleverna diskutera hur man firar jul. Speciellt de år då jag undervisade unga elever, i grundskolans låg- eller mellanstadium, ville jag få dem att reflektera över att det som de hade uppfattat som självklart i den egna familjen, kunde vara helt okänt i en klasskamrats julfirande. Det blev naturligtvis lika när det gällde valet av den självklara vinnaren på julbordet… Någon sa sill, en annan hävdade att det var köttbullar och ytterligare någon kunde inte klara sig utan laxen.

När äter man ? Hur äter man? Var äter man? Barnen/ungdomarna i mina klasser har verkligen gjort det tydligt för mig att även om det finns vissa saker som är genomgående för det svenska julfirandet, så är det också oerhört mycket som avviker från ”normen” om den ens finns. I förrgår var jag och min familj på bio och såg Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”. För er som ännu inte har sett den kan jag rekommendera den just för att den omkullkastar så oerhört många inbitna traditioner och ifrågasätter vad som är OK eller inte i ett julfirande. I vårt julfirande är det många saker som vi ”brukar” göra, men på senare år har vi också vågat oss på att ändra på saker. Förändringen har kommit gradvis och jag tror att den varit till vårt julfirandes fördel. En väldigt spännande och rolig nyhet som tillkom för något år sedan är en variant på ”julklappslek” som vi alla har lärt oss att uppskatta. Kanske är det bäst att spara de företeelser i traditionen som alla uppskattar mest och förnya dem som alla kan enas om att man vill ändra på?

God Jul! 

Etthundraåttiofemte åseriet- Julen står för dörren!

När det lackar mot jul, eller när vi redan har lagt lutfisken i blöt eller när julen står för dörren, är exempel på språkliga svårigheter som vi säkert låter passera utan att reflektera vidare över att det ÄR just svårigheter som smugit sig in i språket. Många av dessa uttryck är dels språkligt ålderdomliga, med sedan länge övergivna former, dels kulturellt förankrade. Ofta ger uttrycken därför upphov till onödig språkförbistring.

Hjulen står för dörren_OLÅ

Medan du pratar vidare med din lyssnare jobbar ju hen vidare med vilka HJUL det är frågan om som står därute… Det är med andra ord lätt för den nysvenske lyssnaren att tappa tråden i konversationen. I många år nu, har jag jobbat med utlandsfödda, nysvenskar, migranter eller invandrare. Välj själv vilket ord du föredrar!

I interaktionen med dem har jag noterat att de ibland uttrycker sig bortom de invanda språkmönstren. Det kan till exempel bli så att i stället för det etablerade och väldigt vanliga uttrycket ”God jul!” så säger de ”Trevlig jul!” eller ”Du ska få en bra jul!”. Några av dem är mer religiösa än sin svenska lärare och då lämnar de gärna en hälsning som visar att Gud är med mig. Men också där säger de sådant som i mina öron är ovant, endast så…ovant… De säger kanske ”Gud är stor!” eller ”Gud tycker om dig!” i stället för det vanliga uttrycket på svenska: ”Gud vare med dig!”

Språkmänniskan i mig är intresserad och öppen för nya sätt att säga, men ordningsmänniskan i mig vill så gärna informera, instruera och förklara hur vi ”brukar säga”. Det känns viktigt för mig att möta de som är nya i vårt språk på det sätt som passar dem OCH oss… Därför brukar jag ägna tid åt att göra mina elever uppmärksamma på att det finns fasta uttryck som vi använder ofta, även om vi skulle förstå deras nykomponerade varianter också. Handen på hjärtat hur ofta använder du sådana här uttryck? Kanske som jag, stup i ett? Eller är det kanske bara när andan faller på?

I många fall använder vi oss av uttryck som vi egentligen inte analyserar i deras beståndsdelar. Vi har i stället lärt oss den inbyggda betydelsen. Se nu inte detta blogginlägg som en knäpp på näsan! Även om jag inte har örnkoll, så tänkte jag undvika att sätta myror i huvudet på dig , genom att ögonaböj ta tjuren vid hornen och förklara lite mer. Du är ju redan med på ett hörn, eftersom du säkert har läst mellan raderna om blogginläggets innehåll och då är det ju bara att löpa linan ut!

För en person som lär sig språket är det nästan omöjligt att i förstone förstå uttryck av det här slaget. Det kräver verkligen att man slår upp huvudordet eller kanske frågar en vän som kan svenska bättre. Dessutom kan det finnas ett annat mellanspråkligt problem med idiom och det är att talaren så småningom förstår den språkliga funktionen hos ett idiom och då börjar översätta idiom från modersmålet med tanken att det ska underlätta i målspråkstillägnandet. Då plötsligt är det mottagaren, det vill säga i vårt fall modersmålstalaren av svenska, som får huvudbry i stället. Ett direktöversatt idiom är nämligen inte alltid korrekt på mottagarspråket.

Det vet de av oss som talar flera språk och som kan dra sig till minnes situationer där vi har översatt ett idiom i tron att det används lika i det andra språket. Direktöversätt inte! Din översättning kan bli väldigt komisk eller helt obegripligt för mottagaren! Ta ett säsongsanpassat exempel som ”Det är inget att hänga i julgranen!” Om vi översätter det med ”That is nothing to hang in the Christmas tree” så framstår vi som idioter, men om vi säger ”It’s nothing to write home about” så klarnar det för den engelskspråkige mottagaren. Tycker man om den här typen av misstag som just svensktalande gör när de tränar engelska, så kan man med fördel läsa Pär Hultfors bok ”Handbok i svengelska”, som innehåller ett stort antal komiska exempel på översättningsgrodor mellan de båda språken.

Ska man sluta använda idiom? Inte alls! Man ska förstås stötta och tipsa för hela slanten. Det är ju klart som korvspad! För att hjälpa den som tränar på ditt eget språk, vare sig det är svenska eller något annat språk, så kan du alltså möta personens ansträngningar genom att förklara. För dig som är andraspråkstalare av svenska kan jag alltså föregå med gott exempel och berätta att ”julen står för dörren” är samma sak som att det kommer att bli jul snart.

Mer om idiom, deras betydelse  och hur vi använder dem finns I länken nedan. Där kan du också hitta förklaringar till de understrukna uttrycken i min text här.  Följ länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Idiom_(spr%C3%A5k)