Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Annonser

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Filmrulle_OLÅ

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill…  Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

 

 

 

 

 

One Hundred and Ninetyeighth Asic- Same Procedure as Last Year, James?

Many of the traditions we follow have an origin in religion or culture and may be deeply rooted for several other reasons. I remember first time I heard a reference to ”the ball drop”.  Of course I did not understand what it was all about, simply because I didn’t follow American traditions for New Year’s Eve. When I watched ”When Harry Met Sally” for the first time and when I followed the Broadcast from Times Square, NYC and under Billy Joel’s guidance could meet a new millennium, I understood the connection…

Interestingly enough, from the 1950s and on, many of the Swedish traditions are closely connected to TV, but none of us watch a ball drop… As I have written before, we watch Donald Duck at three o’clock on Christmas Eve and on New Year’s Eve we also gather in front of the TV set to watch a certain TV-show, or rather gatered, since many people have changed their habits for New Years Eve. For many years we had just one single TV-channel, but when I was a child we at least had two channels… 😉

I remember watching two particular TV-shows on New Year’s Eve. The first show was a British production called ”Dinner for One” in English(”Grevinnan och betjänten” in Swedish). It was filmatised in 1948, so of course it’s black and white back then. Please follow the link below! The manuscript is written by Lauri Wylie and the two participating actors, May Warden as the Duchess ”Miss Sophie” and Freddie Frinton as her waitor ”James” have entertained Swedish viewers for decades. The repeated dialogue makes it hilarious along with excellent performance from both actors.

James: Same procedure as last year, Miss Sophie?

Miss Sophie: Same procedure as every year, James!

Dinner for One

The next traditional TV-show is connected to the turning of the year, at midnight on New Year’s Eve. Many Swedish traditions are broadcasted at a famous open air museum in Stockholm, called Skansen. In the summer they have a weekly sing-along-concert with famous artists and during the winter you can for instance visit Skansen for traditional open air fairs. On New Year’s Eve a concert is held on Skansen. The performance consists of traditional choir music, such as ”Sverige” (= Sweden) by Verner von Heidenstam with music by Vilhelm Stenhammar.

At the very end of the concert, a famous actor/actress reads a poem by Lord Albert Tennyson, called ”Ring Out, Wild Bells”. See quote below! (source; wikipedia.org) This year the poem will be performed by the Swedish opera singer Malena Ernman. Since this time of the year is generally very cold in Sweden, I remember from my childhood how the actor/actress reading the poem would generally be dressed in a thick fur and the following applause from the audience was softened by gloves and mittens… This year, however, the weather is not quite as cold. Who knows? We may hear a loudlier applause by midnight!

”Ring Out, Wild Bells”(1850) by Lord Albert Tennyson

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.
Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.
Ring out the want, the care, the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out thy mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.
Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.
Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart the kindlier hand;

Ring out the darkness of the land,

Ring in the Christ that is to be.

Etthundranittioförsta åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!