Femhundranionde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det ingick i den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. Kvinnor som Margaretha Kroook och Malena Ernman har också tagit sig an dikten. Malena Ernman hade under 2015 stått upp för den svages kamp emot den starke och därför kändes hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kunde bidra med. Denna gång är det Krister Henriksson som med diktens hjälp tar oss med in i det nya året.

Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.
Annonser

Fyrahundranittonde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev det Etthundranittioförsta åseriet om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det var den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. Kvinnor som Margaretha Kroook och Malena Ernmans har också tagit sig an dikten. Malena Ernman hade under 2015 stått upp för den svages kamp emot den starke och därför kändes hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kunde bidra med. I år är det också en kvinna som fått detta hedersuppdrag, nämligen skådespelerskan Pernilla August.

Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.

One Hundred and Ninetyeighth Asic- Same Procedure as Last Year, James?

Many of the traditions we follow have an origin in religion or culture and may be deeply rooted for several other reasons. I remember first time I heard a reference to ”the ball drop”.  Of course I did not understand what it was all about, simply because I didn’t follow American traditions for New Year’s Eve. When I watched ”When Harry Met Sally” for the first time and when I followed the Broadcast from Times Square, NYC and under Billy Joel’s guidance could meet a new millennium, I understood the connection…

Interestingly enough, from the 1950s and on, many of the Swedish traditions are closely connected to TV, but none of us watch a ball drop… As I have written before, we watch Donald Duck at three o’clock on Christmas Eve and on New Year’s Eve we also gather in front of the TV set to watch a certain TV-show, or rather gatered, since many people have changed their habits for New Years Eve. For many years we had just one single TV-channel, but when I was a child we at least had two channels… 😉

I remember watching two particular TV-shows on New Year’s Eve. The first show was a British production called ”Dinner for One” in English(”Grevinnan och betjänten” in Swedish). It was filmatised in 1948, so of course it’s black and white back then. Please follow the link below! The manuscript is written by Lauri Wylie and the two participating actors, May Warden as the Duchess ”Miss Sophie” and Freddie Frinton as her waitor ”James” have entertained Swedish viewers for decades. The repeated dialogue makes it hilarious along with excellent performance from both actors.

James: Same procedure as last year, Miss Sophie?

Miss Sophie: Same procedure as every year, James!

Dinner for One

The next traditional TV-show is connected to the turning of the year, at midnight on New Year’s Eve. Many Swedish traditions are broadcasted at a famous open air museum in Stockholm, called Skansen. In the summer they have a weekly sing-along-concert with famous artists and during the winter you can for instance visit Skansen for traditional open air fairs. On New Year’s Eve a concert is held on Skansen. The performance consists of traditional choir music, such as ”Sverige” (= Sweden) by Verner von Heidenstam with music by Vilhelm Stenhammar.

At the very end of the concert, a famous actor/actress reads a poem by Lord Albert Tennyson, called ”Ring Out, Wild Bells”. See quote below! (source; wikipedia.org) This year the poem will be performed by the Swedish opera singer Malena Ernman. Since this time of the year is generally very cold in Sweden, I remember from my childhood how the actor/actress reading the poem would generally be dressed in a thick fur and the following applause from the audience was softened by gloves and mittens… This year, however, the weather is not quite as cold. Who knows? We may hear a loudlier applause by midnight!

”Ring Out, Wild Bells”(1850) by Lord Albert Tennyson

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.
Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.
Ring out the want, the care, the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out thy mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.
Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.
Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart the kindlier hand;

Ring out the darkness of the land,

Ring in the Christ that is to be.

Etthundranittiosjunde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev det Etthundranittioförsta åseriet om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det var den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. I år är det Malena Ernmans tur att ta sig an dikten. Under året har hon på olika sätt stått upp för den svages kamp emot den starke och därför känns hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kan bidra med. Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.

Etthundranittiosjätte åseriet- 2015 i retrospektiv

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Ett tunnelbanetåg i New York rymmer 1 200 personer. Den här bloggen besöktes cirka 6 400 gånger under 2015. Om den hade varit en tunnelbana i NYC, skulle det behövas cirka 5 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!