Etikettarkiv: #Henning Mankell

by

Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson
by

Fyrahundratrettioförsta åseriet- En mild dragkamp mellan pappersboken och ljudboken

#asaole, #En härlig dag med ljudbok i öronen!
I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?

Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.

Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…

När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.

Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…

#Lördagsfrukost med verk av Henning Mankell #asaole

 

by

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Färglada böcker med vit bakgrund

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson
by

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Sven Wollter och Henning Mankell

Som ung bodde jag ett år i Stockholm med planen att bli bofast där. Det där året, 1987-87, minns jag med glädje främst för att jag och min väninna hade möjlighet att ta del av så många kulturevenemang som staden erbjöd. Vi såg Cyrano de Bergerac med Sven Wollter mer än en gång när han hade huvudrollen på Stockholms stadsteater… Filmen ”Om kärlek” blev också en film vi såg flera gånger. Det hände till och med en gång att vi gick på ett öppet politiskt möte som skulle hållas i Björns trädgård på Söder, för att Sven Wollter den dagen var deras huvudtalare… Sedan dess har jag följt Wollter på ett mer indirekt sätt, genom TV, tidningar och biofilmer.

Att han nu har bestämt sig för att genomföra sin ”sista föreställning” på teatern, fick mig att spontant säga ”Nej!!!!!!”, men vid en viss eftertanke så slog det mig att om det är någon jag unnar att få en härlig tid som pensionär, så är det Sven Wollter. Viktigt är också att tillägga att de flesta av oss andra hoppar av yrkeslivet vid 65 år, medan Sven Wollter bjudit oss på många fina rolltolkningar också efter den åldern. Den där nyheten om hans förestående ”sista föreställning” fick en extra dimension när jag såg att den kopplade samman Sven Wollter med Henning Mankell, som är en av de svenska författare som jag beundrar allra mest.

Länk till intervju med Wollter inför den sista föreställningen

För en tid sedan när Henning Mankell gick bort, skrev jag av mig lite av den där ”läsarens sorg när en författare går bort” och det kändes skönt att ha skrivandet som en ventil. I texten jag skrev då, framgår att jag förutom deckarna gärna läste de där andra texterna.

Länk till ett tidigare åseri, från tiden vid Mankells bortgång

Mankell var även aktiv inom teatervärlden och för just mig personligen är det extra intressant att Sven Wollters sista föreställning blir just ”Driving Miles” av Henning Mankell, regisserad av Eva Bergman, författarens fru. Miles Davis musik ackompanjerar fint detta kulturmöte! Eftersom det verkligen vore just ”public service” att ”Driving Miles” får större spridning, hoppas jag att SVT kommer att finnas på plats för en inspelning av föreställningen! Tack på förhand!

 I ett annat åseri har jag skrivit om Wollters bok Hon Han och Döden:

http://wp.me/p4uFqc-133

 

by

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

by

Etthundrasjuttionde åseriet- Den som spar han har!

Den som spar han har...

Häromdagen hade jag förmånen att träffa både nya och gamla vänner i ett för mig nytt sammanhang. En god vän hörde av sig på försommaren med funderingar på att starta en bokcirkel. Nu är den igång och vi har träffats för första gången. Inte helt oväntat bestämde vi oss för att till nästa gång välja att läsa varsin bok av Henning Mankell.

Den gångna veckans fokus på Henning Mankell i och med hans bortgång har fått mig att inse att jag har läst ganska många av hans böcker och att de flesta av dem skulle skänka läsglädje även vid en omläsning, men mest spännande är det ju att läsa något för första gången. Vid en bokhyllesondering hittade jag fyra ännu olästa, varav en är en Wallanderdeckare. De övriga är nog ungdomsböcker. Min hamstermentalitet i bokvärlden, att alltid köpa böcker i tid och otid, visade sig alltså denna gång vara ett framgångskoncept, eftersom jag inte behövde gå längre än till bokhyllan för att hämta min läsläxa. Med nya glasögon kommer jag ju dessutom att se det jag läser! Lördagen är räddad!

by

Sextioåttonde åseriet – Med Kvicksand i väskan på vägen hem

Vid Leopard Förlag stötte jag ihop med en trevlig man som trodde att han skulle behöva övertyga mig om att köpa Henning Mankells bok Kvicksand. Det ledde till att vi kom i samspråk om Mankells författarskap och om allt det fina han skrivit. Det visade sig att vi båda delade uppfattningen att Italienska skor är den bästa av Henning Mankells böcker. Närvaro och personlig stil känner jag är två viktiga kännetecken för Mankell. I den intervju med honom som nyligen visades på SVT, berättade han om sin cancer och om de tre första månaderna efter beskedet då han inte mäktade med att jobba. Nu är han igång igen och skriver och jag blir varm i hjärtat av att han fortfarande ger oss sina berättelser trots sjukdomen. Tack,  Henning Mankell för alla underbara läsupplevelser. You are one of a kind! ❤