Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Fourhundred and thirty-eighth åsic- Billy Elliot- The Musical #Londonfrossa

Yesterday I was at Victoria Palace Theatre watching an incredibly well directed and well performed show. The Musical Billy Elliot is about a young boy from the mine districts in England, who is pushed by his father to join the local boxing club, but instead ends up taking ballet lessons. The musical has two different stories in one, as the setting is the miner’s strike from 1985 and Billy’s father is active in the strike.

Apart from a lot of singing and dancing on a magnificant level, the overall impression is that the two main characters, two young boys are extraordinary in their performances respectively. Talent and hard work may be the answer to why these two young boys show such high standard in both singing, dancing and performing in their speaking acts. Being a teacher, I can’t help but wondering how they manage their schooldays and what kind of lives they lead if they are up late every evening performing! The musical is amazing. There are so many acts that are beyond every expectation. The whole ensemble are very well rehearsed together and there are no mistakes made whatsoever. Every line is set, every song they sing are in tune and not just that, but amazingly well sung! I’m so impressed! ❤

Billy Elliot the show

Trehundrasextioförsa åseriet- Ronny Eriksson i Ludvika: Oförhappandes återsåg vi en komiker vi gillar!

#asaole, #oförhappandes, #ronny eriksson, #LudvikaKan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är  underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet…  Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans  dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast. 

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!

 

Trehundratjugosjunde åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

clock-404352_1280

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi  göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

 

En kortfattad historik över nästan allting_Framsida

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

 

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Färglada böcker med vit bakgrund

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Twohundred and thirty-fifth Asic- Billy Elliot- The Musical

Yesterday I was at Victoria Palace Theatre watching an incredibly well directed and well performed show. The Musical Billy Elliot is about a young boy from the mine districts in England, who is pushed by his father to join the local boxing club, but instead ends up taking ballet lessons. The musical has two different stories in one, as the setting is the miner’s strike from 1985 and Billy’s father is active in the strike.

Apart from a lot of singing and dancing on a magnificant level, the overall impression is that the two main characters, two young boys are extraordinary in their performances respectively. Talent and hard work may be the answer to why these two young boys show such high standard in both singing, dancing and performing in their speaking acts. Being a teacher, I can’t help but wondering how they manage their schooldays and what kind of lives they lead if they are up late every evening performing! The musical is amazing. There are so many acts that are beyond every expectation. The whole ensemble are very well rehearsed together and there are no mistakes made whatsoever. Every line is set, every song they sing are in tune and not just that, but amazingly well sung! I’m so impressed! ❤

Billy Elliot the show