Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Färglada böcker med vit bakgrund

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Femtionionde åseriet- En bok jag inte vill mista

Jag har tidigare (ibland även nuförtiden) haft en tendens att ”låna ut” böcker som jag tycker är extra bra i något avseende. Jag antecknar aldrig till vem jag lånar ut boken… och ibland händer det att boken faktiskt INTE kommer åter. Är boken bra, så saknar jag den efter en tid när nästa vän kommer för att höra sig för om ett boktips… Då inser jag att boken är borta till följd av att jag trodde mig kunna lita på att få tillbaka utlånade böcker… I logikens namn, för att jag älskar den aktuella boken, letar jag i antikvariat och på loppisar och hittar ibland den bok jag förlorat på detta sätt… Det finns EN bok som jag inte skulle klara att göra mig av med… Den heter ”The Five People You Meet In Heaven” och är skriven av Mitch Ahlbom. Jag tror att jag är inne på min ”femte” bok av just den titeln… Nu får det räcka, så nu tipsar jag utan att låna ut cet exemplar jag till slut lyckades förvärva… Den finns inte längre att köpa på svenska, så det exemplar jag äger, har jag köpt ”second hand” på Amazon.com från USA, men det var den värd… Den har sin egen personliga historia och det är ju så det fungerar med böcker, tänker jag. Man har sin egen relation till den aktuella boken, bokens text utgör egentligen endast en liten del av upplevelsen, för den läsupplevelse jag själv har är säkerligen helt unik.

Det är intressant att diskutera böcker med andra, tycker jag. Det berikar mig väldigt mycket. När jag var yngre, så kunde jag svara på frågan ”vilken är den bästa bok du läst?” Jag hade länge ett standardsvar. Nu brukar svaret variera med frågarens profil. Med det menar jag att den som undraröver min ”bästa bok” är en person jag kanske känner mer eller mindre väl och kan tipsa om en bok som jag upplever skulle passa ihop med den personen. Det vore fel att svara ”Brott och straff” av Dostojevskij om personen är en av mina elever som sällan eller aldrig läser böcker… Då är det en bättre idé att tipsa om ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway eller ”Möss och människor” av John Steinbeck, eftersom dessa böcker dels är klassiker som eleven kan upptäcka att andra har läst och därför kan diskutera. Vidare är det en smart idé på så sätt att boken inte är så omfattande, men ändå griper tag i läsaren och ger mersmak… De personer jag känner som inte är läsare har mer än en gång fått försiktiga eller mer enträgna (döttrarna och maken!) förslag på fina och minnesvärda böcker. Jag har på senare år övergått till att tipsa lässvaga eller ointresserade läsare att i stället lyssna på en ljudbok. Varför då? För att jag vill att de ska uppleva den läsglädje jag själv finner så betydelsefull i mitt liv!!! Då spelar det initialt inte så stor roll om de lyssnar med öronen och upplever…eller om de läser med ögonen…och upplever… Huvudsaken är att boken i fråga får sin läsare…

Men minnesvärda böcker kan trots allt vara väldigt individuella på så vis att de ”tio i topp” listor jag skulle kunna skriva, skulle inte alls vara identiska med DINA tio i topp listor. Det fascinerar mig oerhört att det förhåller sig på det sättet! Verkligen! Lite nu och då får jag tips om en ”ny” författare och köper eller lånar en bok som jag direkt tar mig an. Inte så sällan är boken i fråga så pass intressant att det STÖR mig att jag inte läst allt som författaren tidigare skrivit och /eller upptäckt vederbörandes författarskap i ett tidigare skede…

De författare som intresserar mig, får mig som någon form av ”återkommande läsare” för med deras böcker är det så att så fort de kommer ut, köper jag dem och läser dem. Det finns många sådana författare, men den senaste i raden som jag snöat in på är Marie Hermansson. Jag ägnar nästa Åseri åt ett antal av hennes böcker, så förstår du varför just hennes böcker har trollbundit mig! Välkommen åter! ❤

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!