Tvåhundrafemtiofjärde åseriet- Imre Kertész, en författare som gjort skillnad!

Mannen utan öde_

Imre Kertész har i likhet med andra överlevande av Förintelsen under andra världskriget delat sin historia, antingen i fiktiv form eller genom otaliga föreläsningar och besök i skolor. Deras generation har snart gått ur tiden. Igår gick just Imre Kertész ur tiden. Jag skriver mitt blogginlägg för att vi inte ska glömma honom och hans författarskap. Hans texter har bidragit till vår kunskap om en tid som inte längre är. År 2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Läs den där motiveringen igen!

Den är kärnan i den enda bok av Imre Kertész som just jag har läst, nämligen Mannen utan öde. Jag läste den inte när Kertész just hade fått Nobelpriset, utan några år därefter, i samband med att jag lånade hem en bok som låg i bokförrådet på den gymnasieskola där jag då arbetade. Av baksidestexten framgick att boken hade delats ut som en gåva till alla gymnasielever i årskurs 3 år 2002. Den typen av information intresserar mig. Varför ska en hel årskull läsa en viss bok? Jag ville helt enkelt veta vad som var så speciellt med just denna skildring. Fakta och fiktion i kombination kompletterar varandra alldeles utmärkt för ökad förståelse, som jag ser det. Därför är en sådan sak som att dela ut en bok till gymnasieelever en god idé om man samtidigt tar sig tid att diskutera och förklara och skapa en bakgrundsbild till ett sådant viktigt område som Förintelsen. Jag har läst många olika skildringar av varierande kvalitet om just Förintelsen och även om andra världskriget i allmänhet. Därför tänkte jag om Imre Kertész bok när jag stod i materialrummet och höll den i handen,  att den var ”en i mängden”. I efterhand är det emellertid så att just den skildringen tydligt skiljer sig från mängden på en viktig punkt, nämligen just det som står i motiveringen till Nobelpriset här ovanför.

”Mannen utan öde” är skriven som om den är självbiografisk, men enligt uppgift i olika artiklar, bland annat av Göran Sommardal (Aftonbladet 160331), är det inte en självbiografi, utan en fiktiv berättelse som i hög grad liknar Kertész eget öde. Boken handlar om en fjortonårig pojke i Budapest, som år 1944 inte får åka med bussen, utan måste gå av, utan vidare förklaring. Redan där har vi egentligen ett exempel på ”historiens barbariska godtycke” som Nobelprismotiveringen antyder… Pojken förstår först inte alls, men sedan inser han åtminstone när bussen försvunnit i fjärran att han inte är ensam om sitt öde. I likhet med andra judar har han tvingats avbryta sin resa och ut från buss efter buss, kommer många andra som likt honom inte heller förstår allvaret. Från den stunden är allt i stort sett obegripligt för pojken, men jag som läser texten kan känna igen det pojken upplever från otaliga faktaskildringar jag läst i olika källor. Den stora skillnaden mellan att läsa torra fakta, jämfört med att läsa fiktion i form av en nära-nog-självupplevd skildring av samma tidsperiod,  är att fiktionen ger en annan bild, betydligt rikare och mer mångfacetterad än de kortfattade komplexa meningar som man återfinner i en historiebok om andra världskriget. Att förstå en tidsperiod från olika perspektiv, med hjälp av de många olika röster som var med på den tiden, möjliggör för mig att identifiera mig med dem som levde då, som var med och såg med sina egna ögon.

Trots att Mannen utan öde likt alla de alla skildringarna utlovar ett inifrånperspektiv från förintelselägren under andra världskriget, så är det inte det som i första hand gör boken läsvärd. I mitt tycke är det snarare den litterära gestaltning som författaren ger den fjortonårige huvudpersonen. Han är verkligen helt ovetande om vad som väntar honom och hans gradvisa uppvaknande är vad som gör boken så speciell. Skildringen innehåller väldigt många motbjudande detaljer och fasansfulla upplevelser, men väldigt lite av pekpinnar och snusförnuftiga kommentarer. Den är inte heller sentimental, utan rak i kommunikationen. Den skildrar hela tiden pojken och hans perspektiv på ett sätt som skapar en insikt på djupet hos läsaren. Därför förstår jag varför man skulle vilja dela ut just den till årskurs tre i gymnasieskolan. Man vill att också de ska drabbas av samma genomgripande insikt.

Björn Granaths inläsning av ”Mannen utan öde” av Imre Kertész

 

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!