Fyrahundranittonde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev det Etthundranittioförsta åseriet om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det var den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. Kvinnor som Margaretha Kroook och Malena Ernmans har också tagit sig an dikten. Malena Ernman hade under 2015 stått upp för den svages kamp emot den starke och därför kändes hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kunde bidra med. I år är det också en kvinna som fått detta hedersuppdrag, nämligen skådespelerskan Pernilla August.

Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.
Annonser

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Fyrahundrasextonde åseriet- Skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. En dag för ett par år sedan hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota, men för två år sedan hade vi en ANNAN urgammal Toyota. Den var nyss lagad och gick återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar hade, i kraft av sin ålder, verkligen inte något plug-in för mobiltelefoner, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Dagen efter skulle vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de få kassettband som vi hade tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan.

Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???” Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan:

”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?”

Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som skulle få följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! i mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj 2014, beskrev jag hur MÖDOSAMT det kunde vara att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Att sedan lyssna på gamla kassettband i bilen kan vara riktigt underhållande, eftersom många av kassettbanden är inspelade på en defekt spelare jag hade på den gamla goda tiden…  I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare…

Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.

Fyrahundrafjortonde åseriet- Agent jul på hjul! ;)

För en halvtimme sedan blev jag och säkert andra med mig vittne till ett tydligt bevis för utveckling till modernare snitt i jultrafiken… 🙂

#tomtens-vespa, #asaole

Det var när jag i godan ro promenerade på Tre Krokars gata på Högberget som jag plötsligt på avstånd såg något som kunde vara jultomten… men han kom inte alls i någon släde, inte heller fanns en enda amerikaniserad ren eller någon gammaldags lösning med en stadig nordsvensk häst eller rentav så som vi brukar säga…Tomten går till fots och han drar klapparna på en träkälke… Näe… Tiderna har förändrats!

Ludvika är i spetsen för en ny trend! Tomten kom åkande på en ljusblå Vespa! En Agent jul på hjul, alltså. 🙂

I min vänstra hand bar jag en kamera… men på grund av chocken (jag måste sett ut som en fågelholk!) så kom jag mig inte ens för med att fotografera honom. Kanske finns fler vittnen? 😉

Nu insmyger sig ändå fler funderingar över jultomtens förändrade livsstil… Varför nöjde han sig med en Vespa? Kan det vara så att han är utsatt för påtryckningar om att utveckla utdelningen av julklapparna och har fått rådet att skaffa sig något snabbare än en flock med renar, men kanske hört FEL? Betoning på första stavelsen i Vespa… gäller ju även för Tesla…

OM detta får jag inget mer veta… Men en sak är säker:

I år är det inte nödvändigtvis julen som står för dörren. Det kan lika gärna vara hjulen…

 

Fyrahundratrettonde åseriet- Den mytomspunna Mata Hari i Coelhos Spionen

En gång för nära tjugo år sedan jobbade jag med en bildlärare som gärna talade om flärd, glitter och glamour. Hon var inte så oseriös som det kanske låter, men hon hade en tydlig förkärlek för bilder och gamla foton som visade dekadenta miljöer och personer från det tidiga nittonhundratalets Paris och Berlin. Ett återkommande motiv på bilderna var den mytomspunna Mata Hari, som levde ett ganska kringflackande liv i Europa före första världskriget. Jag hade vid den tiden endast hört talas om Mata Hari i samband med historielektioner i skolan och hade inte någon bild av personen i fråga.

Vid en födelsedag fick jag som födelsedagskort en bild på Mata Hari av min bildlärarväninna, eftersom hon menade att födelsedagar per definition ska kantas av flärd, glitter och glamour…

#spionen-av-paulo-coelho, #asaoleSedan dess har jag kommit i kontakt med olika faktabeskrivningar om Mata Hari, kommentarer från andra vänner och bekanta om henne och hennes liv, så på sätt och vis har hon hela tiden behållit sin position som en person ur historien som jag känner till av lite olika anledningar. Senaste skälet för min egen del att behålla Mata Haris öde i minnet, är att min ena dotter gärna ser filmer med Greta Garbo i huvudrollen och just Garbo har skildrat Mata Hari på filmduken.

När jag läste att Paulo Coelho tagit sig för med att på sitt vis skildra Mata Hari, såg jag därför verkligen fram emot läsningen. Det kan tilläggas att jag har läst de allra flesta av Coelhos böcker i översättningar till svenska och några av dem på engelska, men aldrig någonsin tyckt att böckerna varit ointressanta eller platta i språket. Tyvärr är det så Spionen, av Paulo Coehlo känns… Platt…

Min bestående känsla är och förblir besvikelse… både för att jag säkert hade höga förväntningar på författaren, eftersom jag läst så många av hans böcker med stor behållning  och för att jag innan jag började läsningen hade en positiv förväntan på denna skildring av Mata Hari. Ändå borde jag ha anat ugglor i mossen redan i prologen, för trots valet att låta prologen skildra den morgon som föregår arkebuseringen av Mata Hari, så grep texten inte tag i mig på det där härliga uppslukande sättet som annars är min erfarenhet av Coelhos böcker. Det kunde varit så mycket mera! Coelhos suggestiva skildringar i andra böcker var som bortblåsta. Hans språk (om än i översättning) var inte lika levnade och målande som jag uppfattar att det brukar vara annars. Jag blev besviken!

Efter att ha läst hela boken tycker jag exakt lika fortfarande, trots att jag då har ägnat nästan tvåhundra sidor åt att tänka och hoppas för både Coelhos och min egen del som läsare:

”Det blir nog bättre längre fram!” 

…men det blir det inte…

Det är sällan jag önskar mig att böcker skulle vara mer omfattande, men denna gång tänker jag mig att Coelhos försök att skriva om Mata Hari kanske hade vunnit på att han hade lagt ut texten något mer och byggt mer på känslor än vad han nu gjorde. Vidare hade Coelho kunnat ägna mer kraft åt litterär gestaltning av Mata Hari och personerna i hennes omgivning. Skildringen av Mata Haris många geografiska förflyttningar, möten med människor och fiktiva brev mellan henne och andra, vår så ytliga att de fick människan Mata Hari och hennes tankar och bevekelsegrunder för hennes handlande att framstå som tråkiga och ointressanta.

Eftersom Coelho redan är ett mycket känt namn, så spelar det förstås ingen roll för honom om en bok i den långa raden inte håller måttet i jämförelse med de andra av hans romaner. Som trogen läsare saknar jag känslan av att totalt svepas med och förtrollas av ännu en bok av Coelho. Nu får jag vänta på nästa bok av författaren och hoppas att Spionen endast var en tillfällig dipp i ett för övrigt intressant författarskap.

En tanke jag fick efter läsningen är att jag ska försöka få tag på någon av de biografier som skrivits om Mata Hari av andra personer, i hopp om att få läsa en text som skildrar Mata Hari från ett sakprosaperspektiv. Det kanske stillar mitt intresse av att förstå henne. Efter Coelhos Spionen är jag ju nämligen fortfarande nyfiken på människan bakom kodnamnet Mata Hari, eftersom Coelhos skildring lämnar så mycket övrigt att önska.