En gång för nära tjugo år sedan jobbade jag med en bildlärare som gärna talade om flärd, glitter och glamour. Hon var inte så oseriös som det kanske låter, men hon hade en tydlig förkärlek för bilder och gamla foton som visade dekadenta miljöer och personer från det tidiga nittonhundratalets Paris och Berlin. Ett återkommande motiv på bilderna var den mytomspunna Mata Hari, som levde ett ganska kringflackande liv i Europa före första världskriget. Jag hade vid den tiden endast hört talas om Mata Hari i samband med historielektioner i skolan och hade inte någon bild av personen i fråga.

Vid en födelsedag fick jag som födelsedagskort en bild på Mata Hari av min bildlärarväninna, eftersom hon menade att födelsedagar per definition ska kantas av flärd, glitter och glamour…

Sedan dess har jag kommit i kontakt med olika faktabeskrivningar om Mata Hari, kommentarer från andra vänner och bekanta om henne och hennes liv, så på sätt och vis har hon hela tiden behållit sin position som en person ur historien som jag känner till av lite olika anledningar. Senaste skälet för min egen del att behålla Mata Haris öde i minnet, är att min ena dotter gärna ser filmer med Greta Garbo i huvudrollen och just Garbo har skildrat Mata Hari på filmduken.

När jag läste att Paulo Coelho tagit sig för med att på sitt vis skildra Mata Hari, såg jag därför verkligen fram emot läsningen. Det kan tilläggas att jag har läst de allra flesta av Coelhos böcker i översättningar till svenska och några av dem på engelska, men aldrig någonsin tyckt att böckerna varit ointressanta eller platta i språket. Tyvärr är det så Spionen, av Paulo Coehlo känns… Platt…

Min bestående känsla är och förblir besvikelse… både för att jag säkert hade höga förväntningar på författaren, eftersom jag läst så många av hans böcker med stor behållning  och för att jag innan jag började läsningen hade en positiv förväntan på denna skildring av Mata Hari. Ändå borde jag ha anat ugglor i mossen redan i prologen, för trots valet att låta prologen skildra den morgon som föregår arkebuseringen av Mata Hari, så grep texten inte tag i mig på det där härliga uppslukande sättet som annars är min erfarenhet av Coelhos böcker. Det kunde varit så mycket mera! Coelhos suggestiva skildringar i andra böcker var som bortblåsta. Hans språk (om än i översättning) var inte lika levnade och målande som jag uppfattar att det brukar vara annars. Jag blev besviken!

Efter att ha läst hela boken tycker jag exakt lika fortfarande, trots att jag då har ägnat nästan tvåhundra sidor åt att tänka och hoppas för både Coelhos och min egen del som läsare:

”Det blir nog bättre längre fram!” 

…men det blir det inte…

Det är sällan jag önskar mig att böcker skulle vara mer omfattande, men denna gång tänker jag mig att Coelhos försök att skriva om Mata Hari kanske hade vunnit på att han hade lagt ut texten något mer och byggt mer på känslor än vad han nu gjorde. Vidare hade Coelho kunnat ägna mer kraft åt litterär gestaltning av Mata Hari och personerna i hennes omgivning. Skildringen av Mata Haris många geografiska förflyttningar, möten med människor och fiktiva brev mellan henne och andra, vår så ytliga att de fick människan Mata Hari och hennes tankar och bevekelsegrunder för hennes handlande att framstå som tråkiga och ointressanta.

Eftersom Coelho redan är ett mycket känt namn, så spelar det förstås ingen roll för honom om en bok i den långa raden inte håller måttet i jämförelse med de andra av hans romaner. Som trogen läsare saknar jag känslan av att totalt svepas med och förtrollas av ännu en bok av Coelho. Nu får jag vänta på nästa bok av författaren och hoppas att Spionen endast var en tillfällig dipp i ett för övrigt intressant författarskap.

En tanke jag fick efter läsningen är att jag ska försöka få tag på någon av de biografier som skrivits om Mata Hari av andra personer, i hopp om att få läsa en text som skildrar Mata Hari från ett sakprosaperspektiv. Det kanske stillar mitt intresse av att förstå henne. Efter Coelhos Spionen är jag ju nämligen fortfarande nyfiken på människan bakom kodnamnet Mata Hari, eftersom Coelhos skildring lämnar så mycket övrigt att önska.