Femhundrasjätte åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min man Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Annonser

Fyrahundrasextiofemte åseriet- Multimodalitetens mor och mormor-#Musikupplägg att samtala om

Med tiden har undervisningssituationen förändrats på många områden. På 1920-talet när min morfar var liten  och gick i skolan hade hans lärare en läroplan att följa, men också en lång rad föreskrifter och riktlinjer som bestämde relativt konkret vad man skulle göra och inte. Det fanns också en viss läsebok och en viss språklära som man använde i hela landet. De hjälpmedel som stod till buds var griffeltavlor, en stor till fröken och en liten till barnen, samt en sinnrikt konstruerad bräda med spikar, där man hängde upp siffror och tecken inom matematik. Man hade skrivbok med bläckpenna och bläckhorn för välskrivning. Fröken kunde även ibland visa skolplanscher och berätta om platser långt borta eller om växters olika delar eller om hur en process går till.  Det var upp till elevens egen fantasi att förstå hur det såg ut i Kina med hjälp av skolplanschens tecknade illustration. Varje morgon sjöng barnen en psalm till frökens ackompanjemang av tramporgel. Vid vårterminens slut gjorde man ibland en utflykt, till exempel upp på ett berg med vacker utsikt. Men därutöver hände inte så mycket extra. Ändå måste just morfars lärare varit en engagerande person, eftersom han ofta återkom till kunskaper han hade förvärvat hos henne i just den där skolan. Så som han beskrev undervisningen, när jag intervjuade honom 1991, var lärarens främsta styrka att hon var så duktig på att berätta och så skicklig i att förklara. Dessa egenskaper delar hon säkert med många lärare, både före och efter henne!

#gåspennans tid #asaole

Vid några tillfällen har jag varit på besök i New Jersey i USA, för att följa en lärares arbete. Senast detta skedde var hösten 2014. Staten New Jersey, har bestämt sig för ett specifikt läs- och skrivprogram som ska genomföras i varje klassrum enligt förutbestämda detaljerade riktlinjer. In i minsta detalj får den enskilda läraren information om vad som ska läsas, hur det ska läsas, vilka frågor som ska ställas samt hur, exakt, elevernas kunskap ska redovisas och kontrolleras. På väggarna i klassrummen sitter planscher med information om hur man ska ställa frågor till eleverna. Regelbundet kommer besökande inspektörer för att kontrollera att lärare följer alla riktlinjer som språkkonceptet föreskriver. Lärare jag träffade i New Jersey kunde å ena sidan vittna om att det var enkelt att veta vad man skulle göra och hur, å andra sidan hade lärarens möjlighet att själv påverka innehåll och metoder nästan helt försvunnit och det upplevde många lärare negativt när de jämförde med hur det varit tidigare.

Nutidens svenska lärare har att förhålla sig till kunskapskrav som man förväntas uppnå med sin undervisning i ett ämne. Ämnets innehåll presenteras i avsnittet ”centralt innehåll” i en kursplan kopplad till aktuell läroplan  och det är fortfarande relativt fritt för läraren att välja både innehåll och metoder för att uppnå kunskapskraven. Därför kan det se väldigt olika ut i ett klassrum, jämfört med i ett annat. Frågan är hur länge det kommer att vara upp till enskilda lärare och arbetslag, skolor eller kommuner ”hur” vi gör i skolan… Friheten kanske kommer att inskränkas i framtiden, för att ersättas av mer kontrollerad likriktning? Eller är det just friheten som ska värnas? I takt med att internationella skoljämförelser visar på olika styrkor och svagheter i det svenska skolsystemet, är det säkert mycket som man senare kan blicka tillbaka på med samma slags nostalgi som jag gör med morfars skolgång ovan.

#Vägval

Nutidens lärare har en lång rad hjälpmedel som möjliggör olika sätt att förstå ett kursinnehåll. Synen på vad som är kunskap och vilka olika metoder och hjälpmedel vi kan använda i undervisningen har ändrats i en rasande takt. I centrum för verksamheten i den svenska skolan är individen, eleven. Mycket i undervisningssituationen handlar därför om vars och ens rätt att hitta egna framgångsrika sätt att lära sig det kursinnehåll som förväntas. Det har varit modernt att analysera hur elever lär sig och diskutera olika strategier för att lära sig så effektivt som  möjligt och gradvis har även olika forskningsdiscipliner blivit allt viktigare.

Forskningsdisciplinen semiotik handlar grovt förenklat om hur man förstår och tolkar tecken och information samt hur man i förlängningen kan analysera dem när de finns i t ex bilder eller gester eller andra uttrycksmedel. En text består av tecken som går att tolka och förstå. Men hur förstår man tecken som är en del av en bild till exempel? Det faktiska innehållet i något vi uppfattar samt hur detta är presenterat, är grunden för  begreppet multimodalitet, som är närbesläktat med semiotik. Mycket kortfattat handlar multimodalitet om vilka teckensystem (vad) som ska förstås och vilka medier vi använder. Man kan säga att den som förstår hur multimodalitet är kopplat till olika typer av lärande hittar nya vägar att undervisa än de som morfar och hans lärare hade tillgång till. I det multimodala klassrummet kan kursinnehållet förstås med hjälp av datorer och iPads, mobiltelefoner och ljudfiler, men också sådant vi länge använt oss av, som bilder och musik. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför tar jag tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

Spring Melody

De musikteman jag väljer ut i kommande blogginlägg, är exempel på språkinnehåll som kan diskuteras i elevgrupper. Utgångspunkten för mina förslag till musikteman är sånger och låtar av lättare karaktär, välkända för många.  Varje tema kan användas för sig eller som del av en helhet. Vidare kan ett tema med fördel delas upp och utgöra dagens ”Grej of the day” om man har ett sådant upplägg i sin undervisning. De musikteman jag kommer att skriva om kan mycket väl användas för samtal om rent språkliga aspekter som uttal, intonation eller vilka ord vi fortfarande använder, jämfört med dem som används i det aktuella musikstycket. Dessutom kan de musikteman jag presenterar användas som underlag för samtal om kulturföreteelser eller sådant som går att koppla till tider på året eller speciella grupper eller individer. Främst är tanken att få igång elevers egna associationer, produktion av talad svenska, engagemang om den musik man lyssnar på. Mer om detta i följande inlägg, alltså. Följ #Musikupplägg att samtala om.

 

 

Fyrahundrasextionde åseriet- Falun, Sverige och världen, första maj 2017

Jag firar Valborg 2017 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… och imorgon firar jag första maj i Falun!

Spring Melody

I mitt arbete som lärare för nyanlända försöker jag koppla samman de kunskapskrav som Skolverket föreskriver med sådant som kan vara kulturellt berikande, eftersom jag tror att kunskaper i språk inte nödvändigtvis måste vara renodlade övningar i en bok. En rik källa till inspiration är förstås sångtexter. Det fina med sångtexter som utgångspunkt i ett språkklassrum är att de hjälper inläraren med flera olika aspekter av språket på en och samma gång. Förutom att man får ett antal ord som man kanske inte kunde innan, så får man både uttal och intonation på en gång. Dessutom är sångtexter ofta som ”tecken i tiden” och handlar om antingen aktuella frågor eller om kulturkopplade företeelser i olika omfattning.

En dag som denna, Valborgsmässoafton, ligger det förstås nära till hands att sjunga sig igenom alla de gamla traditionella vårsångerna från våra lärosäten, men med tanke på den förestående satsningen mot rasism och nazism i Falun imorgon, väljer jag att fokusera på ett annat låtinnehåll idag. Låtvalet nedan tar sin utgångspunkt i teman som, solidaritet med utsatta grupper,  alla människors lika rätt och det handlar om mod. Mikael Wiehe kommer medverka imorgon, vilket jag ser fram emot, eftersom hans musik är så tydligt förknippad med de teman jag nämnde.

Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång  med samma namn är det första spåret hjälper mig att uppskatta det land jag bor i. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land.  Där slår Wiehe fast en gång för alla:

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Det känns som att det är en vanlig kärlekssång… Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga:

Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet…!

Berätta att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva ibland, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

svenska flaggan

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

När kvällens sista valborgsmässoeld har slocknat och den nya dagen gryr i morgon bitti, ser jag fram emot att tillsammans med många andra värna våra grundlagar och lyssna till artistuppbådet både vid Folkets Hus i Falun och på parkeringen vid Gamla Posten. Tillsammans är vi starkast! ❤

 

Fyrahundrafemtiofemte åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

TV har temakväll med musik av kompositören Pjotr Ilyich Tchaikovsky denna märkliga lördagskväll, dagen efter terrorattentatet utanför Åhléns i Stockholm. Tchaikovskys musik är verkligen helt rätt i detta sammanhang, eftersom den inbjuder till en mild verklighetsflykt i balettens tecken, bort från terrorn, men ändå kan man känna att man trotsar terrorn just genom att njuta av denna vackra föreställning… Törnrosa från Bolsjojteatern i Ryssland.

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt #etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

http://wp.me/p4uFqc-eQ

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

 

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

Fyrahundrafyrtionionde åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Nu är vi andra kvar ”Här nere på jorden”. Med anledning av Sven-Erik Magnussons död konstaterar jag att dansbandssverige med ens har blivit fattigare… 2 januari 2016 när jag nyss hade sett en dokumentär om Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars, skrev jag ett blogginlägg med minnen kopplade till dokumentärens innehåll. Här är inlägget i repris:

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Fyrahundrasextonde åseriet- Skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. En dag för ett par år sedan hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota, men för två år sedan hade vi en ANNAN urgammal Toyota. Den var nyss lagad och gick återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar hade, i kraft av sin ålder, verkligen inte något plug-in för mobiltelefoner, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Dagen efter skulle vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de få kassettband som vi hade tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan.

Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???” Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan:

”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?”

Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som skulle få följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! i mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj 2014, beskrev jag hur MÖDOSAMT det kunde vara att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Att sedan lyssna på gamla kassettband i bilen kan vara riktigt underhållande, eftersom många av kassettbanden är inspelade på en defekt spelare jag hade på den gamla goda tiden…  I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare…

Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀