A mini åsic- Rain, rain go away, come again another day…

I remember a long time ago, when I was sitting by the campfire together with a lot of friends. It was raining and we were still happy since the fire kept us warm. We sang a lot of nice and warming songs and among them was a canadian song that one of the participants knew from her time in Canada. It was said to be of indian origin. Of course I don’t know whether that’s true or not, since it’s so long ago, but the song was like a mantra, a short melody one would repeat over and over in order to scare the rain off… The very simple lyrics is still there in my head every rainy day, such as today: ”Rain, rain, go away, come again another day!”

I’ve been writing about rain here today, but most of the memories I shared was very Swedish and also very connected to typical Swedish things to do during summer. I do however want to contribute with two memories from abroad. One is from Britain and one is from the US.

The British memory is not just ”a memory” but rather a long long long MONTH… I visited Britain during fall the yearof  2000. I was pregnant with my second daughter and a bit nauseous because of that. On top of my feeling of nausea, I stayed in a very strange Bed & Breakfast where the landlady was a true pain… She forced me and my friend Eva to stay outdoors for certain hours and also didn’t offer any help to dry our clothes. Now… who cares? If it had been a lovely New England fall with colourful maples and crisp air and sunshine, I wouldn’t care anyway… Now, however, it was for sure OLD England with all that it takes…so it poured for a month… At home, before I left, I had bought a strange kind of rain cap, a really cheap one, since I didn’t anticipate any rain… I tend to think that if I plan for sunshine, there WILL be sunshine… Obviously my plans aren’t always heard…

The whole month I didn’t get my clothes completely dry. Why? Because the landlady didn’t think it was cold enough to put any heat on yet… I didn’t bring my wellingtons from Sweden, but rather walked around in very wet sneakers. My feet were a complete ”wrinkle” when I finally returned to Sweden. I understand why Britons tend to joke about the weather. It may be their only chance to cope. I’m happy I live in a country where fall season MIGHT conclude some SUNSHINE, too…

The US memory is from the time to depart from my dear friends the Groffs in the summer of 2004. At the time when we decided to go to the airport in Philly the sky opened and I bet ALL that summer’s rain fell on the road where we drove… My flight was delayed with a couple of hours and I remember I was a little bit scared of flying. Being in the airport for two extra hours wasn’t that nice, but luckily the flight went well and I got back home to the sunny country of Sweden again. We hardly ever have any rain, nudge,nudge… Today is an exception…

Rain, rain go away, come again another day…

Annonser

Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns

Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.

I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.

Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen.  Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…

Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…

Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.

Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och  jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.

Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa  hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”

Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:
https://asaole.com/2014/06/16/recension-av-mellan-klan-och-stat-somalier-i-sverige-av-per-brinkemo/

https://asaole.com/2014/04/05/elfte-aseriet-en-sorjande-bokmals-funderingar-2/

https://asaole.com/2014/05/16/trettionde-aseriet-the-big-5-i-vuxenutbildningens-svenska-som-andrasprak/

Trettiosjunde åseriet_ Kirschvarning följd av räddningsinsats, vips en gardin på plats!

Ända sedan barnsben har jag haft en massa olika hantverksprojekt på gång, men den som känner mig vet att många av dessa är påbörjade, men inte avslutade… Först och främst är det rastlösheten som är orsaken till detta men också en önskan om att hinna med så mycket som möjligt. Vissa hantverk är väldigt tidsödande och pilliga och kräver skarp blick, god finmotorik, enastående tålamod och stresstålighet, men alltihopa samtidigt. Jag tröttnar ofta någonstans mitt i, för att jag tycker att någon annan aktivitet för tillfället är mer lockande än att slutföra den påbörjade. Hantverksprojekt som jag ändå har slutfört har krävt en mycket stor självdisciplin och envishet och efteråt har jag känt mig både tillfreds med mig själv och lycklig över att jag tog mig för med hantverksprojektet i fråga. Även om det är slutprodukten som jag i just den stunden är stolt över, så är det vägen dit som också inbringar en känsla av tillfredställelse.

Sommaren är helt klart min högsäsong för detta skapande och så har det alltid varit. Det har varit allt mellan himmel och jord som virkning, stickning, tovning, pärlsmycken, näverflätning, rotslöjd, makramé, broderi, gipsgjutning, svarvning, snickeri, målning, glasmålning, kurbits- och schablonmåleri, eternellarrangemang, vävning av trasmattor, batikfärgning, målning av lerkrukor, gjutning i betong, växtvävning, fritt skapande av naturföremål, drejning… Ofta har min nyfikenhet knuffat in mig i hantverksbodar och färgaffärer där jag övertalats att köpa dyr utrustning till den hantverksfluga jag just då är helt såld på… Därför skulle jag lätt kunna öppna en filial till den lokala färghandeln och sälja lite av varje för den som är intresserad av att börja med något hantverk.

Jag lärde mig att virka när jag var i sjuårsåldern, eftersom jag ville göra saker till mina lyckotroll. Jag tyckte att det var roligt och dessutom gick det fort, eftersom det man skulle göra inte var så omfattande. Att få planera, genomföra och sedan fundera på hur man kan utveckla till en annan gång är bra för utveckling av kreativiteten tror jag. Tydligt för mig själv i retrospektiv är att jag har snöat in på ett slags hantverk i taget.  Efter virkningen började jag sticka… Men att slutföra har som sagt var inte varit mitt signum i hantverkssammanhang. Därför blev det t ex endast ett pastellfärgat bakstycke till det jättetrendiga stickade linnet som jag påbörjade förrförra gången som det var inne med pastellfärger. Jag vill minnas att jag vid det tillfället var i artonårsåldern och linnet, nej jag menar bakstycket, ligger säkert i den stickkorg som jag så ambitiöst anlade ungefär samtidigt.

Att kunna göra många saker samtidigt är min schablonbild av vad hantverk är för andra människor. Mamma brukar ibland berätta hur hon vid ett visst tillfälle satt med håret i dåtidens innovation, torkhuvan, medan hon hade fötterna i ett fotbad, såg på TV och samtidigt stickade utan att titta på stickningen. Flera av mammas jämnåriga släktingar och vänner har samma simultankapacitet när det kommer till hantverket. För dem är händernas arbete helt automatiserat och de behöver möjligtvis endast titta ner vid vändningar eller vid någon förändring i mönstret om de stickar eller virkar. Jag tror att skälet till att jag inte är en mer ivrig hantverkare är att jag blir frusterad över att just jag inte kan göra alla de där andra sakerna medan jag stickar. Det blir fel då jag försöker… Ett utmärkt exempel på det är också från min ungdom. Hur svårt kan det vara att sticka medan man lyssnar på någon som pratar? tänkte jag när jag satt i köket hos en bondmora jag då träffade ofta. Hon berättade ofta väldigt spännande anekdoter från sitt händelserika liv, så också denna gång. Jag stickade bakstycket till en tröja i beige bomullsgarn. Det gick JÄTTEBRA och jag kände mig oerhört stolt över att jag både kunde lyssna på henne och samtidigt lite proffsigt sitta där och sticka som en maskin ungefär. Verkligen hög grad av vuxenpoäng! När kvinnan pratat klart upptäckte jag att det verkligen hade gått jättebra, för jag behövde repa upp mer än två decimeter eftersom jag stickat för långt utan att maska av. Den beige tröjan är ändå en seger för mig både då och nu i efterhand, för min äldsta dotter använder den ofta och mycket och verkar trivas i den.

I syslöjden var jag inte klassens ljus precis. Den extremt lilla och väldigt intetsägande blekrosa korsstygnsgris som pryder en tändsticksask hemma hos mig, tog säkert veckor om inte månader att färdigställa. Som vuxen är jag spontansömmerska… Vad är det? undrar förstås du. Det är en sådan som ställer sig nedanför sitt fönster i vardagsrummet och tänker: ”HÄR skulle man ju passa på att byta gardiner” och sedan far iväg hals över huvud till närmaste affär där de säljer tyg, typ Åhléns. Men stopp där! Borde man inte mäta fönstret??? Det där med mätningen… Man lär sig av vad man ser att ens föräldrar gör, är det inte så? Pappa kan stå på marken nedanför ett hus och avgöra vinkeln på en vindskiva, eller från golvet avgöra hur han ska såga en profilerad hörnlist och sedan såga till, klättra upp och spika dit den och det är perfekt mätt. Hur svårt kan det vara? Kan han kan jag, så jag åker till affären utan att mäta.  Väl på plats i affären, funderar spontansömmerskan över det tänkbara fönstermåttet… tar för säkerhets skull till lite extra och åker sedan hem, för att oftast upptäcka att anfallet av hantverkslust redan har gått över och tygstycket utan problem kan stuvas undan i närmaste större skåp eller låda. BETYDLIGT SENARE plockas ändå tygstycket fram och då är spontansömmerskan inte ens spontan längre, bara trött! Däremot är det i detta läge viktigt att det inte ska ta jättelång tid att fixa gardinerna. Därför hoppas vissa moment glatt över, som till exempel mätning. Det är överskattat… Man kan gissa på en höft ungefär hur mycket man ska vika in i överkanten. Det blir bra! Samma sak med fållen.

OM man stryker lite på den invikta kanten så kan man hoppa över ett moment till, nålning. Sedan är det bara att sy. Naturligtvis går det alldeles utmärkt om man har många år i branschen som sömmerska, men om man som jag är glad amatör, så vinglar det lite och sömmen blir allt annat än rak. Det har hänt att jag med mina egna ögon noterar att den där kanalen som kirschstången ska glida smidigt igenom när gardinen hänger vackert på sin plats, inte är tillräckligt bred på alla ställen. Då tänker man helt sonika att det nog ska gå ändå, men i nio fall av tio slutar det ändå med en återkommande scen ur vårt äktenskap, då jag redan uppklättrad på en stol, med gardinen i ena handen och gardinstången i den andra och oerhört less på att sy och handarbeta utbrister:

”Kirschvarning!”

Då kommer faktiskt alltid maken med ljusets hastighet, för han vet att det är en bättre idé att hjälpa mig med att hänga gardinen än det är att inte göra det. Med hans lugn och beslutsamhet kommer gardinen på plats och båda kan se på resultatet och tycka att vi är duktiga på det där med gardiner vi

Den vita stenen av Gunnel Linde

Den vita stenen av Gunnel Linde

När jag var liten visades ”Den vita stenen” varje lördagskväll, som jag minns det. Först blev jag helt betagen av musiken och lärde mig klinka den på piano. På en semester i Norge gick jag en lång stund i vattnet och letade bland de mjukslipade stenarna tills jag hittade en egen ”vita stenen” som jag ännu har kvar.

Vad är det som är så speciellt med serien?

Allt! Först är det lugnet och de vackra miljöerna, med mycket grönska och vita målade trädetaljer i det stora huset där häradshövdingen och hans hushållerska Malin bor. Inneboende hos dem bor byns pianolärarinna, som är Fias mamma.

Granne med dem har nyss en fattig skomakare och hans familj flyttat in. Där är allt kaos, hela tiden, alla tider på dygnet och mamman går på knäna av slit och släp, medan skomakaren själv planerar för en framtid och ritar figurer i luften. Hampus, som är skomakarfamiljens svarta får, är också en levnadskonstnär med stort mod och stort hjärta. Han hjälper Fia att hantera alla de svårigheter hon möter i livet och med sin fantasi och uppfinningsrikedom skapar han spänning i hennes annars så trista liv. Själv slipper han undan arbete i skomakarhemmet till förmån för vänskapen med Fia. De kommer på att de kan använda en vit sten som en slags stafettpinne dem emellan och sedan hittar de på olika uppdrag att utföra för att visa varandra att de vågar och kan.

Alla dessa uppdrag, det ena galnare än det andra, minns jag att jag alltid såg fram emot och mest älskar jag när Hampus kastar tjärade äpplen på kyrktornet.

Jag läste boken när jag var i åttaårsåldern och njöt även av den. Men serien kom först och gav mig den läslust jag inte visste innan att jag hade. Som vuxen kan jag se andra kvaliteter med seriens tema och förundras över hur välkomponerad den här berättelsen är. Hur ska man lyckas vara en god och duktig flicka om man ständigt jagas av elaka Malins reprimander?

”Gå inte på gräsmattan!” säger Malin och Fia skyndar sig ut på gruset för att slippa undan Malin.

”Akta krattningen!” säger Malin och Fia finner ingen annan råd än att balansera på gränsen  mellan grus och gräs. Inne i köket berättar Malin upprört för Fias mamma om hur mycket Fia har ställt till i huset sedan hon kom och tittaren (jag) undrar hur det kan vara möjligt att denna snälla, alltigenom goda lilla flicka kan få så mycket ovett av Malin hela tiden. Fias mamma fegar ur, tycker jag. Hon gör endast små försök att bemöta Malins oförtjänta klagomål och det gör serien smärtsam att se.

”Själv har jag fått lära mig att vara rädd om saker!” säger Malin, medan den tallrik hon just håller på att torka, kraschar mot väggen…

De elaka barnen i byn, får såsmåningom lite mer motstånd i och med att Hampus kommer in i bilden, men jag minns hur jag fick ont i magen när de elaka flickorna som vi ser i första avsnittet, först frågar Fia om hon vill vara med och leka och när Fia gör en ansats att ansluta sig till den lilla gruppen, säger den elakaste flickan:

”Men det FÅR du inte!” och sedan börjar deras elaka sångslinga ”Dumma Fia plingplong!” Utstuderad mobbning och oerhört smärtsamt att se.

Med värme minns jag ändå denna serie och när jag igår hörde att Gunnel Linde gått bort, så kom alla barndomsminnen knutna till serien åter. Min egen vita sten, från semestern i Norge, har jag i säkert förvar…

 

 

Daggkåpans glitter

Förra året var sommaren mer tillåtande. Min upplevelse av en morgonpromenad längs Väsman resulterade i en dikt som jag kallar Daggkåpans glitter. Läs den och minns hur sommaren borde vara…

Daggkåpans glitter_OLÅ_2014

PDF är inte optimalt, men förhoppningsvis så övar jag väl upp mig. Trägen vinner!

Miniåseri- Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd!

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången. Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant.

Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

Åsa