Trehundraandra åseriet: Turist i USA- Gemenskap för alla i San Francisco?

For racial and economic justice

For racial and economic justice

Ett par dagar i San Francisco har lärt mig mycket om livet, kanske inte nödvändigtvis om mitt eget liv, utan om de livsbetingelser som råder i en storstad. Idag, lördagen den 25 juni 2016 drar firandet av PRIDE igång här i San Francisco. Det märks på en lång rad olika sätt, både genom färgsättningen vid shoppinggallerior och längs gatorna, där flaggor och banderoller med regnbågens alla färger är placerade och genom att många personer som troligtvis tänker fira redan har ”tjuvstartat” och syns på gatorna i diverse olika kostymer. Staden San Francisco förbereder sig också genom att förvarna om trafikändringar, höjda parkeringsavgifter och hur man ska kunna ta sig fram i staden i det förmodade trafikkaos som kommer att uppstå. Det råder på sätt och vis ”partystämning” i varje gathörn, som till exempel när två storvuxna manliga butikskontrollanter med bistra blickar plötsligt skrattande utbrister till alla sina arbetskamrater medan de pekar mot andra sidan gatan:

”Look at that! Oh, maaaaaaan! What are they DOING?!”

Jag följer deras blickar och ser ett manligt par, som dansar bugg till en gatumusikants musik och eftersom de buggar riktigt bra drar de uppmärksamhet från folkmassan däromkring…Butikskontrollanterna återtar värdigheten i yrkesrollen, men i deras ögon glittrar det på ett nytt sätt.

Prideflaggan är hissad i San Francisco

Idén med PRIDE här är att alla ska inkluderas, alla ska få vara med… Det handlar om likaberättigande, existensberättigande och så vidare och årets paroll är ”For racial and economic justice”. Överallt ser jag denna mångfald av människor, i en stad som redan från början är som ett USA i miniatyr. Med sin blandning av kulturer påminner San Francisco om den ”smältdegel” som man ofta refererade till i svenska skolböcker för att beskriva vilka människor som lever i USA. Här finns minoriteter som inbördes är olika stora i förhållande till den totala gruppen, men det är ingen grupp som har lika stor andel av helheten som de spansktalande har i Miami till exempel. Därför blir gatubilden en helt annan här. Man hör många olika språk och möter människor med olika utseende. Ingen grupp är extra framträdande i gatuvimlet. JO… En grupp, med inbördes underavdelningar utmärker sig…

…de som inte har några pengar och ingenstans att bo. Den grupp som utmärker sig är helt klart de människor som inte har något alls. Vi kan hitta många olika ord på ”gruppen” trots att det i stället handlar om en lång rad individer som var och en har olika skäl till att inte passa in, inte höra till, inte vara med i den gemenskap det handlar om på pridebanderollerna. Det framstår som att staden hyser extra många människor som är hemlösa, fattiga och helt utan hopp. Dessa människor är nedgångna fysiskt för att de inte har mat för dagen, men många är också fast i ett drogberoende som yttrar sig olika från person till person.

Poliser på Market Street SFO

Poliser på Market Street SFO

Kärleksbudskapet syns överallt

Kärleksbudskapet syns överallt

Lanternor i pridefärgerna

Lanternor i pridefärgerna

Kommer PRIDE vara för alla? Är alla inkluderade i firandet? Det är en av många frågor jag ställer mig när jag ser den totala misär som många befinner sig i. De lever i samma bubbla som alla dem som dagligen går fram och tillbaka till sina arbetplatser i City. Ändå är det som om de var osynliga för varandra. Häromdagen när jag gick min tidiga morgonpromenad såg jag ett exempel på hur vardagslivet både för de utslagna och för dem som bor och arbetar i deras närhet kan vara. Det som slog mig då var den värme som rådde mellan de hemlösa och affärsidkarna. De allra första kunderna på morgonen när 7-eleven slog upp portarna var några hemlösa uteliggare, som packat ihop sina sovsaker i en prydlig hög och nu skulle köpa sig en mugg kaffe. Affärsinnehavaren småpratade både med mig och med uteliggarna på det sätt man gör när man vill att ens affär ska vara en trevlig plats att handla på. Kanske är det möjligt att pride-festivalen verkligen är inkluderande för alla? Det vore i så fall fantastiskt! Jag önskar San Francisco en härlig och positiv prideparad i jämlikhetens tecken.

Regnbåde och fjäril

 

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Den vita stenen av Gunnel Linde

Den vita stenen av Gunnel Linde

När jag var liten visades ”Den vita stenen” varje lördagskväll, som jag minns det. Först blev jag helt betagen av musiken och lärde mig klinka den på piano. På en semester i Norge gick jag en lång stund i vattnet och letade bland de mjukslipade stenarna tills jag hittade en egen ”vita stenen” som jag ännu har kvar.

Vad är det som är så speciellt med serien?

Allt! Först är det lugnet och de vackra miljöerna, med mycket grönska och vita målade trädetaljer i det stora huset där häradshövdingen och hans hushållerska Malin bor. Inneboende hos dem bor byns pianolärarinna, som är Fias mamma.

Granne med dem har nyss en fattig skomakare och hans familj flyttat in. Där är allt kaos, hela tiden, alla tider på dygnet och mamman går på knäna av slit och släp, medan skomakaren själv planerar för en framtid och ritar figurer i luften. Hampus, som är skomakarfamiljens svarta får, är också en levnadskonstnär med stort mod och stort hjärta. Han hjälper Fia att hantera alla de svårigheter hon möter i livet och med sin fantasi och uppfinningsrikedom skapar han spänning i hennes annars så trista liv. Själv slipper han undan arbete i skomakarhemmet till förmån för vänskapen med Fia. De kommer på att de kan använda en vit sten som en slags stafettpinne dem emellan och sedan hittar de på olika uppdrag att utföra för att visa varandra att de vågar och kan.

Alla dessa uppdrag, det ena galnare än det andra, minns jag att jag alltid såg fram emot och mest älskar jag när Hampus kastar tjärade äpplen på kyrktornet.

Jag läste boken när jag var i åttaårsåldern och njöt även av den. Men serien kom först och gav mig den läslust jag inte visste innan att jag hade. Som vuxen kan jag se andra kvaliteter med seriens tema och förundras över hur välkomponerad den här berättelsen är. Hur ska man lyckas vara en god och duktig flicka om man ständigt jagas av elaka Malins reprimander?

”Gå inte på gräsmattan!” säger Malin och Fia skyndar sig ut på gruset för att slippa undan Malin.

”Akta krattningen!” säger Malin och Fia finner ingen annan råd än att balansera på gränsen  mellan grus och gräs. Inne i köket berättar Malin upprört för Fias mamma om hur mycket Fia har ställt till i huset sedan hon kom och tittaren (jag) undrar hur det kan vara möjligt att denna snälla, alltigenom goda lilla flicka kan få så mycket ovett av Malin hela tiden. Fias mamma fegar ur, tycker jag. Hon gör endast små försök att bemöta Malins oförtjänta klagomål och det gör serien smärtsam att se.

”Själv har jag fått lära mig att vara rädd om saker!” säger Malin, medan den tallrik hon just håller på att torka, kraschar mot väggen…

De elaka barnen i byn, får såsmåningom lite mer motstånd i och med att Hampus kommer in i bilden, men jag minns hur jag fick ont i magen när de elaka flickorna som vi ser i första avsnittet, först frågar Fia om hon vill vara med och leka och när Fia gör en ansats att ansluta sig till den lilla gruppen, säger den elakaste flickan:

”Men det FÅR du inte!” och sedan börjar deras elaka sångslinga ”Dumma Fia plingplong!” Utstuderad mobbning och oerhört smärtsamt att se.

Med värme minns jag ändå denna serie och när jag igår hörde att Gunnel Linde gått bort, så kom alla barndomsminnen knutna till serien åter. Min egen vita sten, från semestern i Norge, har jag i säkert förvar…