Den vita stenen av Gunnel Linde

När jag var liten visades ”Den vita stenen” varje lördagskväll, som jag minns det. Först blev jag helt betagen av musiken och lärde mig klinka den på piano. På en semester i Norge gick jag en lång stund i vattnet och letade bland de mjukslipade stenarna tills jag hittade en egen ”vita stenen” som jag ännu har kvar.

Vad är det som är så speciellt med serien?

Allt! Först är det lugnet och de vackra miljöerna, med mycket grönska och vita målade trädetaljer i det stora huset där häradshövdingen och hans hushållerska Malin bor. Inneboende hos dem bor byns pianolärarinna, som är Fias mamma.

Granne med dem har nyss en fattig skomakare och hans familj flyttat in. Där är allt kaos, hela tiden, alla tider på dygnet och mamman går på knäna av slit och släp, medan skomakaren själv planerar för en framtid och ritar figurer i luften. Hampus, som är skomakarfamiljens svarta får, är också en levnadskonstnär med stort mod och stort hjärta. Han hjälper Fia att hantera alla de svårigheter hon möter i livet och med sin fantasi och uppfinningsrikedom skapar han spänning i hennes annars så trista liv. Själv slipper han undan arbete i skomakarhemmet till förmån för vänskapen med Fia. De kommer på att de kan använda en vit sten som en slags stafettpinne dem emellan och sedan hittar de på olika uppdrag att utföra för att visa varandra att de vågar och kan.

Alla dessa uppdrag, det ena galnare än det andra, minns jag att jag alltid såg fram emot och mest älskar jag när Hampus kastar tjärade äpplen på kyrktornet.

Jag läste boken när jag var i åttaårsåldern och njöt även av den. Men serien kom först och gav mig den läslust jag inte visste innan att jag hade. Som vuxen kan jag se andra kvaliteter med seriens tema och förundras över hur välkomponerad den här berättelsen är. Hur ska man lyckas vara en god och duktig flicka om man ständigt jagas av elaka Malins reprimander?

”Gå inte på gräsmattan!” säger Malin och Fia skyndar sig ut på gruset för att slippa undan Malin.

”Akta krattningen!” säger Malin och Fia finner ingen annan råd än att balansera på gränsen  mellan grus och gräs. Inne i köket berättar Malin upprört för Fias mamma om hur mycket Fia har ställt till i huset sedan hon kom och tittaren (jag) undrar hur det kan vara möjligt att denna snälla, alltigenom goda lilla flicka kan få så mycket ovett av Malin hela tiden. Fias mamma fegar ur, tycker jag. Hon gör endast små försök att bemöta Malins oförtjänta klagomål och det gör serien smärtsam att se.

”Själv har jag fått lära mig att vara rädd om saker!” säger Malin, medan den tallrik hon just håller på att torka, kraschar mot väggen…

De elaka barnen i byn, får såsmåningom lite mer motstånd i och med att Hampus kommer in i bilden, men jag minns hur jag fick ont i magen när de elaka flickorna som vi ser i första avsnittet, först frågar Fia om hon vill vara med och leka och när Fia gör en ansats att ansluta sig till den lilla gruppen, säger den elakaste flickan:

”Men det FÅR du inte!” och sedan börjar deras elaka sångslinga ”Dumma Fia plingplong!” Utstuderad mobbning och oerhört smärtsamt att se.

Med värme minns jag ändå denna serie och när jag igår hörde att Gunnel Linde gått bort, så kom alla barndomsminnen knutna till serien åter. Min egen vita sten, från semestern i Norge, har jag i säkert förvar…