september | 2015 | From a teacher's point of view, some is old and some is new!

Skrivet den 19/8 2015:

I efterhand vet man sällan hur man tänkte innan…

Jag vet att mina kunskaper om olika saker skulle uppfattas som tillräckliga i många andra situationer. Jag tror att dessa kunskaper tillsammans utgör det som kännetecknar en person som är ”allmänbildad”.

I det här fallet, när det gäller en tävling, så tror jag att jag redan har avverkat det jobbigaste momentet, åtminstone så som jag själv tänker…

I maj deltog jag i en casting i Stockholm. Man skulle under tidspress på tio minuter klara av att besvara 40 frågor med ett korrekt svar, för att därigenom komma i fråga för en eventuell uttagning till Postkodmiljonären. De 40 frågorna var verkligen av vitt skilda slag och skulle präntas ner för hand utan att man hade några svarsalternativ att välja bland. När jag satt där och hade besvarat de 40 frågorna kände jag att mina kunskaper skulle räcka tillräckligt långt för att åtminstone ta mig vidare till nästa steg som var en intervju. Dessutom var jag nöjd med att jag trotsat mina inre nejsägare och gett mig in i det här spektaklet.

Att jag gick vidare var en bonus och att bli följd följd av en kameraman hela tiden var också ganska roligt, även om det hela kändes surrealistiskt. När de 25 personer som gått vidare hade ropats upp och det stod klart att endast två av dem var kvinnor kände jag för första gången att det var speciellt att vara en av dem, med tanke på att flera hundra människor hade köat utanför ingången till Eyeworks lokaler.

Jag bestämde mig för, medan jag strosade genom ett soligt Stockholm i kvällsljus, att jag skulle unna mig något udda denna sommar. Jag bestämde mig för att besöka muséer, utställningar och andra kulturella evenemang och låta mina tankar resa i tid och rum, mer än annars. Jag bestämde mig även för att repetera en del av de gamla papegojkunskaperna vi alla har samlat på oss under skoltiden.

När sommarlovet började hade jag samlat på mig olika böcker, texter och googlesidor att läsa och sedan reste jag en vecka i början av sommarlovet på egen hand till Stockholm för en museibesöksorige jag nog aldrig kommer att orka upprepa igen… Sammantaget, med facit i hand, så här långt (19/8) så tänker jag att jag har lärt mig mycket och att mina nya kunskaper dessutom är av sådan art att jag kommer att ha stor glädje av dem även efter denna TV-inspelning.

Efter inspelningen av den första delen av Postkodmiljonären:

http://www.tv4.se/postkodmiljon%C3%A4ren

så tänkte jag så här när jag kom ut ur studion:

”Nu har jag 150 000kr och jag har bränt alla mina livlinor i programmet, men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv och att jag kan en hel del som jag inte trodde att jag kunde”

Efter den sista inspelningen, den som ännu inte sänts, har jag lärt mig ännu mer om mig själv! Nu vet jag att kunskap är lätt att bära och att det för min del har varit allra mest intressant att delta i min egen inre kunskapsprocess under tiden från maj och framåt. Till alla mina vuxna elever som ibland tvekar om lärande i allmänhet och lärande när man inte längre är purung, så kan jag ärligt säga att man lär sig saker lätt som en plätt bara man använder de metoder som passar en själv.

Deltagandet i Postkodmiljonären har berikat mig med insikter om vem jag egentligen är och vilken som är min egen inre gräns. Det har också gett mig en tro på kunskapen som problemlösare på ett mer generellt plan. Sir Francis Bacon sa redan på 1600-talet att ”Kunskap är makt”

Kunskap är för min del åtminstone en alldeles utmärkt livlina för mig i just mitt liv. Att veta att något förhåller sig på ett visst sätt är väldigt belönande för själen. Att på samma sätt känna sin inre gräns och veta när man inte kan något, skänker också ett visst mått av tillfredsställelse. Dessutom kan man ju åtgärda just det senare problemet genom att lära sig det man ännu inte kunde!

Läs om mitt deltagande i Vem Vet Mest?

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow