Nu kan jag glädjas åt att frågeprogram i TV är struket på min lista över sådant jag ville hinna med innan jag sitter på hemmet… Efter att ha sett fredagsfinalen i Vem Vet Mest? denna vecka, har jag troligtvis sett mig själv på TV för sista gången. Men kul har det varit! Nu får jag försöka hitta andra utmaningar i tillvaron… Mitt deltagande i både Postkodmiljonären och Vem Vet Mest? har  varit en personlig utmaning för mig. Det handlade om att våga vara i centrum på det där sättet som man är i en TV-studio. Jag är glad och nöjd över att jag tog mig ut ur min bekvämlighetszon och vågade delta. Från och med nu behöver jag inte sitta i TV-soffan och undra hur det känns att vara med och tävla i TV, för jag vet hur det känns. Det är bra för mig att mitt deltagande i programmen kom i just denna ordning. Att kvalificera sig till programmet är svårare vad gäller Postkodmiljonären, eftersom det där också finns ett moment där man svarar på frågor i en uttagning vid en casting, men det står helt klart för mig att när det kommer till själva deltagandet, så är min personliga uppfattning  att det är lättare att delta i ett sådant program som Postkodmiljonären än det är att delta i Vem Vet Mest? SÅ hade jag inte förväntat mig att det skulle vara. När jag tänkte igenom mitt deltagande i förväg, så verkade det tryggare att vara ”en i mängden” så som man är i Vem Vet Mest? men det visade sig att det inte passade mig alls.

Den gradvisa nervositet som byggdes upp vid den förestående inspelningen av Vem Vet Mest? var direkt otäck från ett inifrånperspektiv och att man står upp i stället för att sitta ned ökade min känsla av nervositet. Det fanns en ”reling” att hålla sig i bakom pulten. Den var min livboj hela sändningen… :). Det kan ha varit det ganska oförutsägbara momentet som var mitt problem. Man vet ”ungefär” hur det ska gå till, men inte helt och hållet…och det gjorde mig nervös.  Inspelningen av Postkodmiljonären kändes alldeles lugn när jag väl satt där i heta stolen. Även bakom kamerorna var det en lugn atmosfär, väldigt stöttande och peppande de tävlande emellan. Ingen hade något att förlora på att någon annan klarade sig bra i sin inspelning.

I Vem Vet Mest? är min uppfattning att mycket är beroende av andra faktorer än mitt eget kunnande i faktafrågorna som ingår i själva tävlingen. Vilka är mina medtävlande? JAG känner dem inte och vet alltså inte deras styrkor och svagheter. Jag känner MIG, men vet inte hur jag ska kunna konkurrera med dem för att vinna denna tävling. Nästa detalj är vilken pult som blir min… Det har nämligen visat sig att det spelar roll för hur frågorna fördelas i den andra omgången. Vilka frågor kommer jag att få? Är det frågor jag kan svaret på eller inte?  Hur många frågor får jag? Andra kan ge just mig ett stort antal frågor, i syfte att försöka få bort mig ur spelet eller jag kan bli förbisedd och slippa svara på många extrafrågor… Hur klarar jag att svara under tidspress? Vissa frågor avser sådant jag kan bergsäkert och där kan jag leverera direkt. Andra frågor kräver eftertanke eller är något jag faktiskt inte kan och då måste jag chansa, vilket kan leda till att det blir fel. Slutligen handlar det om andras kunskaper också! Står jag i samma omgång som en eller flera personer som kan mycket mer om det som efterfrågas, så påverkar det också mina egna möjligheter att nå hela vägen. De andras strategier i förhållande till hur de uppfattar mig som konkurrent, är också en faktor icke att förakta.

Min inställning till mitt eget deltagande i just Vem Vet Mest? var att det är viktigt att gilla läget efter bästa förmåga. Det är inte mycket man kan påverka i slutändan. Det blir som det blir och det har för min egen del varit en mycket intressant erfarenhet. Ett personligt drag jag verkligen fick utmana är behovet av kontroll över situationen… I Postkodmiljonären hade jag ganska stort friutrymme att själv tänka och fundera utan Rickard Sjöbergs inblandning. Det var upp till mig att klara mig vidare i spelet, kan man säga, men i Vem Vet Mest? var det inte enbart en fråga om mina egna kunskaper, utan om konkurrens och om strategier där det handlar om att vinna eller försvinna. Oavsett hur jag själv förberedde mig, så var jag ändå en del i en helhet där… Funderar du på att delta i något av programmen? Gör det! Man lär sig massor om SIG SJÄLV! 🙂

När jag var liten tittade jag gärna på Vi i femman och kollade om jag kunde svaren…och när jag själv gick i femman hoppades jag att just min klass skulle komma med i tävlingen. Men även andra tävlingsprogram, som till exempel Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt, Kontrapunkt eller Jeopardy fångade mitt intresse. Mamma brukar berätta för dem som vill höra på om en händelse när jag själv var väldigt liten och hade fått vara uppe lite extra sent en lördagkväll för att vara med och se på Tiotusenkronorsfrågan. Detta var vid en tidpunkt när vi var ganska nyinflyttade i Nackdala i Tumba och den enda TV familjen hade var som ett litet skåp med en jalusi som man kunde dra för TV-rutan när man inte skulle titta… DÅ var det tydligen inte frågorna som var det intressanta…

TV-miljön var tidstypisk… Golvet i rummet var förstås ett brunt parkettgolv… I de stora fönstren i vardagsrummet hängde glasbollar i orange och gult och lamporna, som var från IKEA var flerfärgade och i plast… TV-skåpet gick helt i stil med den övriga inredningen i vårt vardagsrum, som i takt med tiden var brunt, mörkbrunt, ljusbrunt, brunrandigt och brunblommigt…matchat med trädetaljer i det just då så populära träslaget teak. Det enda som bröt av från det bruna var en liten röd snurrfåtölj som jag och brorsan alltid slogs om och en helt igenom blå matta under ett soffbord av furu.  Bordsytan var alltid täckt av en liten duk i ena änden, för under duken doldes några mörka lagningsfläckar av schellack, eftersom brorsan något år tidigare hade knackat där med en stor och vacker men skrovlig bit gruvmalm.

Det var i det där vardagsrummet vi satt, jag och mamma och pappa, för antagligen hade brorsan redan lagt sig… Plötsligt sa jag entusiastiskt:

”Titta! Han har pepparkornsögon!”

Både mamma och pappa som tittade på TV-programmet Tiotusenkronorsfrågan tyckte att även om Nils-Erik Behrendtz var en stilig karl, så var det väl ett märkligt sätt att uttrycka sig om hans yttre.

De frågade mig därför vad jag hade sagt och jag upprepade just det där med hans pepparkornsögon med tilllägget:

” Vad SÖÖÖÖÖÖÖÖÖT han är!”

I samma stund insåg de att det inte var programledaren som hade de vackra ögonen, för just då pilade en liten mus iväg längs golvsockeln… Den hade suttit precis bredvid TV:ns ena ben och påkallat min uppmärksamhet. Jag fick gå och lägga mig direkt, för nu skulle minsann den lilla förlupna skogsmusen fångas in, men väldigt många andra fredags- och lördagskvällar i barndomen tillbringade jag med stor behållning just framför olika typer av frågeprogram. En klar favorit var ”På spåret” eftersom det passar mig med den tvärkulturella blandningen av alla möjliga slags frågor.

Under gymnasietiden fick jag mitt lystmäte på frågesportfronten, för då var det alldeles nytt med sällskapsspelet Trivial Pursuit. Det var ett spel som å ena sidan testade kunskapsnivån och å andra sidan frestade på vänskapsbanden eftersom man ofta hamnade i diskussioner om det kunde vara ”fel svar” på kortens baksida… Detta inträffade till exempel om det visade sig att någon i sällskapet kunde något som var oerhört långsökt för övriga i gruppen… Någonstans DÅ insåg jag att det kan vara roligt och intressant att verkligen VETA svaret på en fråga. Samtidigt insåg jag också hur meningslöst det är att argumentera om man lika säkert vet att man har FEL. Den typen av kunskap som just Trivial Pursuit handlar om har ett korrekt svar, medan kunskap kan vara så mycket mer än rätt eller fel. Kunskapsbegreppet har diskuterats ända sedan de gamla grekerna och kommer säkert även i fortsättningen att vålla hetsiga diskussioner och debatter…

Vad är egentligen kunskap då? Det är alldeles för mångfacetterat för att utreda det i ett litet blogginlägg… Men jag har mina egna tankar om kunskap och hur den kan utvecklas. Som lärare märker jag hur många olika sätt det finns att lära sig något som man i förstone uppfattar som svårt. Det är dessutom så att man blir bättre och bättre på att lära sig om man ägnar sig åt att förfina sina metoder. Eftersom mina elever som regel har olika bakgrund kan det vara viktigt för dem att se hur många vägar det finns att nå samma mål av ökad kunskap. Därför pratar vi ofta på ett metaplan om lärandet och jag försöker sätta ord på de olika metoder som kommer upp som framgångsrika sätt att lära sig något.

Lärandet är livslångt och de nyvunna kunskaper jag samlar på mig allt medan tiden tickar och går bevisar att så är fallet. Ju mer jag lär mig, desto roligare blir det att bygga vidare på kunskapen, som om den vore en väv eller kanske ett konturlöst moln där fritt svävande enheter av mindre kunskapsinnehåll när som helst och hur som helst kan sammanfogas till en slutsats eller insikt om hur något hänger ihop… Att någon gång sätta den inhämtade kunskapen på prov roar mig. Det kan yttra sig i att jag lyssnar på Melodikrysset och funderar på de gåtor som Anders Eldeman totat ihop eller svarar på frågorna i Ring, så spelar vi. Men det kan också handla om att jag av ren nyfikenhet vill testa hur det kan vara att mitt ibland främlingar i ett TV-program upptäcka om jag kan eller inte kan det som programledaren frågar om… Därför valde jag att ringa till Vem Vet Mest? för att se om jag klarade kvalfrågorna.

När jag ändå hade ångan uppe ringde jag till Postkodmiljonären. Som jag såg det, så var det en kul grej att testa om man klarade kvalfrågorna. Trots att det var helt orimligt att tänka sig att jag skulle hamna i heta stolen i konkurrens med så många andra som skulle vilja sitta där, så ringde produktionsansvarig från Postkodmiljonären och berättade att jag hade gått vidare till casting i Stockholm… Detta var våren 2015 och jag tackade ja till att delta i castingen. Då ringde man från Vem Vet Mest? och sa att jag klarat kvalfrågorna och nu ville de fortsätta med att ställa ett antal frågor per telefon där och då direkt… Jag svarade rätt på tillräckligt många av frågorna och efteråt sa personen i andra änden att de skulle höra av sig under höstterminen 2015 för mitt deltagande i programmet. När ingen hörde av sig därifrån, så gjorde det inte så mycket för min del, eftersom jag då redan hade fått ett datum för inspelning av Postkodmiljonären och var jätteglad för DET. Att det sedan faktiskt ringde från SVT2 i Göteborg med anledning av mitt deltagande i Vem Vet Mest? blev därför en glad överraskning. Inspelningen skedde för längesedan, i mars 2016 och nu har jag nästan glömt detaljerna… Jag är glad att jag vågade ge mig in i leken, för det har lett till många roliga erfarenheter, som jag skulle varit förutan annars. Och även om jag inte nådde ända till miljonen förra året, så räckte mina pengar (efter att 50% dragits i skatt) till en fin sommarupplevelse när jag och familjen reste till USA. Att ha råd med en sådan resa skulle varit helt omöjligt utan min vinst från Postkodmiljonären. Därför är jag en mycket tacksam och glad deltagare! 🙂

Läs mina 24 blogginlägg om USA-resan om du vill!

För ungefär ett år sedan spelades programmet Postkodmiljonären in med mig som tävlande. Jag skrev om det i ett annat åseri:

På väg mot en postkodmiljon…?