Elsie och jag 1968

När jag ser på den här bilden på dig och mig, Elsie, så ser jag att vi trivdes ihop.

En glad Elsie och en glad Åsa.

Men idag är jag ledsen, för du är inte längre med oss. 

Tack för den fina start jag fick i livet tack vare dig! 

När jag var liten så var inte samhället organiserat som nu och stödet för föräldrar var inte heller lika väl utbyggda som de är nu. I princip alla pappor jobbade. En del mammor blev hemmafruar för att på det sättet lösa logistiken kring barnpassning och en del av dem tog dessutom hand om andras barn som dagmammor. Men en del mammor jobbade. Min mamma var en sådan mamma som jobbade. Hemma med mig var min barnflicka Elsie, världens snällaste och raraste tjej. Jag minns egentligen inte så många detaljer från då när jag var liten, för jag VAR verkligen väldigt LITEN när hon tog hand om mig. Vi bodde i en lägenhet i Tullingeberg och i huset där vi bodde fanns två portar bort en familj som hade en dotter som jag brukade leka med ibland. Flickan hette Marie-Louise, men hon kallades Mysan. I huset som stod i vinkel mot vårt fanns en familj som hade en pojke i min ålder. Pojken hette Dick och jag lekte med honom också. En bit längre bort gick vi ibland på sagostund i en källarlokal och vi gick också till syster Frideborg som jobbade på barnavårdscentralen. Att ta hand om mig var säkert inte alltid vare sig lätt eller kul, men jag känner mig glad över att Elsie valde att studera vidare efteråt och jag vet att hon i många år arbetade inom barnomsorgen. Man kan på så sätt säga att jag var hennes träningsläger…

Under åren som gått sedan jag var så där liten, har jag träffat Elsie och hennes familj några gånger. När jag fortfarande var ett barn, så kände jag mig blyg och tyckte att det var svårt att prata, men som vuxen blev det annorlunda. Vi har inte setts ofta och inte heller så många gånger, men via mina föräldrars rapporter har jag ändå blivit uppdaterad om Elsie ibland. Idag fick jag det ledsamma beskedet att hon hade gått bort efter en längre tids sjukdom.

Jag vill sända en tacksamhetens tanke till Elsie och en stöttande kram till hennes familj. Jag är säker på att hennes tålamod med den lilla Åsa som hon tog hand om, har spelat stor roll bland annat för min språkutveckling, men också för min förmåga att knyta an till andra människor. Med sin värme och medmänsklighet och ödmjuka inställning till livet var Elsie ett föredöme.