Trehundraåttonde åseriet: Turist i USA- Naturliga vägvisare på resan? Ett pärlband av Outlets längs vägen…

Jag är dammsugarförsäljarnas drömkund! Jag köpte faktiskt en dammsugare av en dörrknackare en gång…eller ja…jag och pappa provade dammsugaren i ett par timmar tillsammans med försäljaren på vår vardagsrumsmatta innan mamma kom hem och avgjorde affären…

Green_0020_Tick_answer_1_xlarge

Vad jag vill säga är att man kan sälja en gråsten till mig utan att jag får för mig att pruta. Jag är ingen förhandlare i affärssammanhang… Mina elever brukar skratta åt mig när jag berättar om olika situationer i andra länder, där jag varit helt ovetande om att man borde pruta… Jag har till exempel köpt både tyger och skinnjackor till ”första utropspris” helt enkelt för att jag inte fattade hur man gör när man prutar. En gång tog två av eleverna tag i saken och förevisade för mig, med hjälp av en liten ”teater” hur det brukade gå till i deras hemland. Jag insåg att det måste ta ÅR att lära sig tekniken. Inte hade jag fattat att man både kunde ”gå bort från affärren” eller ”bli arg på låtsas” över det ”oskäliga priset”. Jag brukar betala den summa försäljaren säger… 🙂

utropstecken

Men så mycket KUND är jag ändå att jag inser vad smarta de har varit längst Highway 1 och även i andra delar av USA, de där affärsidkarna som öppnat Outlets i varje liten byhåla. Faktum är att det är väldigt tätt mellan stora och fina Outlets med många olika märkesaffärer sida vid sida i ett gemensamt koncept.

Gloucester Outlet

Vet ni vad då? Det går liksom inte att passera förbi dem heller, för inuti bilen finns två levande larm, som tjuter om man råkar missa avfarten… Döttrarna fyndar på varje outlet…:)

Vemvet

Idag när vi drar vidare mot Los Angeles är det två olika Outlets som blir våra större rastplatser, där vi kan vila vägen lite och äta eller fika. Den andra av dem ska vi stanna vid för att den av kyparna på Madonna Inn tipsade oss om en fantastisk pizzeria där, ett familjeföretag där man gör allting från grunden. Tomatsåsen i pizzan är enligt familjefaderns eget recept… Vi får väl se om vi tycker att de har en godare pizza än kvarterspizzerian Etna på Högbergsgatan! 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

 

Annonser

Trehundrasjunde åseriet: Turist i USA- Två drömhus i jämförelse, Hearst Castle vs. Madonna Inn

I det förra åseriet berättade jag om tidningsmannen William Randolph Hearst, som valde att bygga sig ett alldeles eget slott på ett berg i Kalifornien, för att han tyckte att det var så roligt att bygga, att skapa…

DSC04950

Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter… När hotellet först öppnade 1958 var Madonna Inn ett motorhotell, ett så kallat motell för förbipasserande turister. Redan från början hade grundaren, byggmagnaten Alex Madonna och hans fru Phyllis ambitionen att ge motellet en alldeles unik karaktär. Det får man ju säga att de har lyckats väldigt väl med… I olika gemensamhetslokaler i hotellet, som till exempel restaurangen och caféet, är stilen väldigt speciell med någon slags låtsasmiljö i schweizisk stil, parad med överdriven romantisk stil med blommor och blad och rosa färgtoner.

Med tanke på den omgivande miljön blev jag glatt överraskad över hur oerhört gott det smakade om maten! Jag åt en smörgås med rostbiff och schweizerost (vad annars?) och den skulle doppas i buljong och avnjutas tillsammans med den ”potatissallad” på bilden, som mer liknar ett potatismos till både konsistens och utseende. Det var i smaken som rätten röjde sig, för nog smakade det som en bättre potatissallad minsann! JÄTTEGOD mat!! 🙂Roast Beef Dip-Sandwich

Glas med dekorationRosa socker på Madonna Inn

Glasen är pressade i olika färger och bär inskriptionen Madonna Inn och sockret i ströaren är i en svagt rosa nyans. Stolar och bord i den ena restaruangen består av hamrad koppar, medan den andra är mjuk och rokokoinspirerad med guldkantade trädetaljer och plysch… I taket hänger rosa sidenblommor och ljuskronor med ornament. Personalen är klädda som man föväntar sig att någon är klädd i en joddlarfilm från femtiotalet, med flätor i håret, vit blus och förkläde…

Interiör på Madonna Inn, San Luis ObispoInteriör på Madonna Inn, San Luis Obispo,Interiör på Madonna Inn, San Luis Obispo,

Genom åren har hotellet byggts om och till i omgångar, men det som utmärker det i dagens läge är att vart och ett av de 110 hotellrummen har sin egen speciella karaktär. Man resonerar som så att varje gäst ska kunna hitta ett temarum som passar just den personen. Det finns sportinriktade inredningar, rockiga rum, rum som är fulla med juldekorationer eller rum som har ett historiskt tema. I det rum vi bodde fanns målningar på väggarna och himmelssängar och hela rummet var i gult och grönt.

Exempel på inrett rum på Madonna Inn

I trädgården finns en fontän och växter som planterats här hyser bland annat kolibrier…

Trädgården på Madonna InnTrädgården på Madonna InnTrädgården på Madonna Inn

Jag tänker på hur olika vi människor är… När jag besökte Hearst Castle noterade jag genom hela slottet och dess omgivningar att det handlade om stil och kvalitet och om ”äkta”. Hearst Castle var exklusivt för en utvald skara redan under sin krafts dagar då Hearst själv var värd där, men i viss mån även nu, när turister betalar dyrt för att bussas upp på den höga kullen och gå i samlad tropp på de utlagda gångmattorna för att inte skada interiörerna i slottet. Allt det vackra får beskådas men inte röras.

På Madonna Inn är allt på sätt och vis ”likt” Hearst Castle, med dekorationer och inredningar med ambitionen att vara vackra och stiliga, men i mina ögon är intrycket bara att det är ”billigt” på det sätt man brukar skoja om att något från EPA var på sin tid. Kanske hade jag varit mer imponerad om jag först åkt till Madonna Inn och först därefter valt att besöka Hearst Castle? I slutändan handlar det ändå om tycke och smak. Vi hade två väldigt trevliga dagar i Madonna Inns omgivning och vi var helt nöjda med boendet och maten på hotellet, samtidigt som vi förundrades över hur galet det var inrett. Hearst Castle andades kvalitet. Madonna Inn andas glimten i ögat och humor och om det inte var avsikten när paret Madonna inredde sitt hotell, så ber jag om ursäkt för att jag uppfattar det så…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrasjätte åseriet: Turist i USA- Hearst Castle, Ett drömbygge med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Tänk om man hade obegränsat med pengar! Tänk om man dessutom hade en väldigt stor bit land i Kalifornien… Det hade William Randolph Hearst…

DSC04950

Men det började med hans far… Han hitttade en malmkropp med silver, som när den utvanns ledde till att han blev väldigt förmögen som i ett trollslag. Det hade legat hårt arbete bakom detta, men inte desto mindre kom det att bli grundplåten i William Hearsts förmögenhet. William Hearst och hans fru Feebie Hearst, ville båda att deras son skulle få det så bra som möjligt, men tillgodosåg detta på lite olika sätt. Fadern köpte ett stort landområde i trakten av San Simeon i Kalifornien, USA. Det kom att vara så stort att när man befann sig i dess mitt så såg var allt man såg mark som man själv ägde…och man ser LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT! 🙂

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

William Randolph Hearst växte upp på dessa omfattande ägor och sprang här som barn och lärde sig hitta i varje vrå. Hans mamma, som var utbildad lärare tog med honom på en längre resa i Europa. Feebie Hearst och sonen William Randolph Hearst utforskade först brittiska öarna och därefter avverkade de ett antal länder på kontinenten. Överallt kom de i kontakt med äldre miljöer och antika föremål och detta stimulerade den då tioårige pojkens fantasi. Han ville skapa ett slott liknande dem han sett under sina resor med mamman, men Feebie Hearst tyckte att sonens planer var alltför långtgående och satte sig emot detta. William Randolph Hearst respekterade mammans synpunkt och gjorde inget åt saken så länge hon levde, men när hon dött skred han till verket och byggde tillsammans med en kvinnlig arkitekt vid namn Julia Morgan ett fantastiskt sagoslott som numera går under namnet Hearst Castle. Alla de antikviteter och föremål som Hearst samlat på sig under sitt liv som tidningsman och finansman fick inte plats, men väldigt många av dem är införlivade i slottsmiljön så att det ser ut som att slottet är från en svunnen tid.

Matsalen på Hearst Castle

Mellan år 1919 och 1947 var William Randolph Hearst och Julia Morgan upptagna med att skapa den miljö de ville. SJälva arbetet utfördes av en hel stab med arbetare som jobbade skift och dels forslade upp allt byggmaterial på bergstoppen, dels jobbade hårt med själva konstruktionen, främst baserad på betong, för att klara framtida jordbävningar. I takt med att anläggningen blev alltmera färdig började Hearst bjuda in vänner och bekanta, människor som vid den här tiden var ”kändisar” av olika slag. Där fanns tidningsmänniskor, skådespelare och finansmän bland andra. Hearst hade krav på dem att de skulle umgås med honom på kvällstid, men på dagarna tyckte han att de skulle aktivera sig med de många sysselsättningsmöjligheter han hade skapat åt dem.

Pool

 

En del tog sig säkert en simtur i någon av poolerna. Bilden visar inomhuspoolen, som är försedd med både hopptorn och trampolin, har ett djup på fem meter i ena änden och ett litet språng in åt sidan om man vill vara för sig själv och ligga och flyta en stund…

Andra gäster tog en ridtur eller spelade tennis, medan ytterligare någon säkert gick till djuren i det privata zoo som William Randolph Hearst hade anlagt. Där fanns isbjörnar, strutsar och sebror (och zebror såg vi vid vårt besök också…) sida vid sida med vanliga vilda djur som fanns i trakten från början…

Taklamporna imponerade

Utsikten från Hearst Castle

Trädgården på Hearst Castle DSC04944 DSC04946 DSC04947 DSC04948

Överallt i trädgården fanns vackra skulpturer och ornamenterade detaljer, alltsammans konstskatter från det antika Europa. När jag frågade om Hearst själv hade valt ut alla föremål själv eller om han hade uppköpare, så nämnde guiden att det var en kombination. Dels hade han själv ett omfattande intresse av antiktiveter, dels hade han uppköpare som på hans uppdrag ibland köpte upp hela samlingar. Guiden menade att Hearst hade tur som levde i en tid då han själv var rik, medan andra levde under knappa omständigheter och var tvungna att avyttra saker de egentligen hade velat behålla. När man såg sig omkring i slottet var det å ena sidan med beundran och å andra sidan med en blandad känsla av vemod eller sorg över de många skatter som på detta sätt kommit i en enskild persons ägo.

Det umgänge Hearst hade med sina gäster finns delvis bevarat i forma av fotografier och filmer. Han umgicks med Clark Gable och Charlie Chaplin och guiden nämnde även Greta Garbo… De kom alltså åkande till denna avlägset belägna plats för att få ta del av den fantastiska gästfrihet som Hearst tillhandahöll på sitt slott. De reste antingen med båt, flyg eller med tåg till San Simeon, eftersom den väg vi nu kallar Highway 1, enligt Hearst inte var farbar om man ville vara människa när man kom fram…

Från San Simeon fick de åka på samma väg som vi, nämligen en smal och ringlande väg som avsiktligen dragits runt både kullar och träd för att egendomens skönhet skulle framträda i all sin prakt och för att man skulle se egendomen stegvis. Ibland skulle den vara dold och ibland skulle den vara synlig. Allt detta skapade den känsla Hearst ville att man skulle ha, nämligen att slottet var ett förtrollat slott högt upp på ett berg… Jag måste medge att detta fungerade alldeles utmärkt på den nutida turist jag är… Mina förväntingar steg för varje kurva i den vindlande vägen upp till slottet… Väl framme var jag i princip stum i beundran över vad man kan åstadkomma med stark vilja och mycket pengar… Så. Återigen. Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.

En dröm jag har haft länge var att resa runt i USA. Nu gör jag det… 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrafemte åseriet: Turist i USA- Med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

Stillahavskusten i Kalifornien

Stillahavskusten i Kalifornien

Stillahavskusten i Kalifornien

Hemma vid köksbordet kan man ha en uppfattning om hur det är att som landkrabba följa en kustlinje och uppleva havsutsikt under mil efter mil, men när man äntligen sitter där vid ratten i sin hyrbil så är intrycken så mycket rikare än man trodde. Verkligheten överträffar drömmen, helt klart! Vad är det då som gör havet så speciellt? För egen del tänker jag ofta på den sammanlänkande roll som havet har. Runt alla dess stränder bor människor som du och jag, som blickar ut över denna väldiga mäktiga och otyglade vattenmassa, som fortfarande rymmer så många outforskade hemligheter.

En forskare vid Monterey Bay Aquarium jämförde i sin föreläsning havet med rymden och menade att havet rymmer minst lika många outforskade gåtor som rymden gör. Det är tankeväckande att man här på Kaliforniens västkust går ner med specialbyggda fordon för att bedriva forskning på ännu outforskade arter och miljöer. I sina djuphavsstudier vinner forskarna ständigt nya kunskaper som de delar med sig av. Att man verkligen värnar om havet, märks i hela Kalifornien. Det är en oerhört miljömedveten stat! Överallt finns påminnelser om att spara på naturresurser och miljö. Det handlar dels om att man inte självklart får en massa tunna plastpåsar när man handlar i matvaruaffärer, dels om att det påminns i offentlig miljö att man ska spara på vattnet, vara rädd om miljön, inte kasta något i naturen och så vidare. Idag fick vi ett till exempel på detta, när vi var på Hearst Castle och alla offentliga toaletter i byggnaden var stängda på grund av bristen på vatten. I stället hänvisades alla till ett antal utplacerade kemtoaletter. Överallt finns dessutom olika anvisningar för hur man ska återvinna. Jättebra! Som om inte detta räckte märks det även att man tänker väldigt mycket på vad man stoppar i sig också. Överallt finns ekologiskt framställda matvaror och dessa har en framskjutande plats i många affärer. Vissa affärer går helt in för ekologiskt producerad mat…

Miljövänligt i Kalifornien

Miljövänligt i Kalifornien

Havet är också en källa till nöje! Överallt ser man människor som surfar, paddlar, seglar eller badar och njuter på stranden.

Surfare vid Stillahavskusten

Surfare vid Stillahavskusten

De som har eller har haft havet som inkomstkälla har till exempel bedrivit fiske där. Så var det förr till exempel i Montereybukten, där man hade många industrier som ägnade sig åt hela processen från fiske till färdiga konserver med sardiner och ansjovis. I Monterey Bay Aquarium finns en hel avdelning som skildrar denna industrihistoria. Enligt informationen i muséet var arbetet strikt uppdelat mellan män och kvinnor… Männen jobbade med det tunga fisket, med att lyfta och bära, medan kvinnorna jobbade med att rensa fisk, filea ochkoka och fördela i burkar. I filmer i muséet kan man höra hur både män och kvinnor berättar om detta och man kan nästan känna hur tungt arbetet måste ha varit och hur äckligt det borde ha luktat i de där fabrikerna. Kvinnorna beskriver att de själva också luktade fisk från topp till tå efter arbetsdagens slut, men…

Makrillburksomslag från Cannery Row

Makrillburksomslag från Cannery Row

…kvinnorna berättade också om den frihet det innebar att ha ett arbete utanför hemmet och en egen lön. Ett steg mot jämställdhet kanske?

 

#Turist i USA, #asaole

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrafjärde åseriet: Turist i USA- Monterey Bay Aquarium, en räddningsplanka för många arter!

Monterey är en liten stad som ligger vid Stilla havskusten i Kalifornien, USA. Enligt Google (2016) finns där ca 28 000 invånare, med en befolkningstäthet på 1290 invånare per kvadratkilometer. I min hemstad är vi sjutton invånare per kvadratkilometer och håller till på en yta som är femtiofyra gånger större än den som man delar på i Monterey…

Kvällsbild från Monterey Bay Aquarium

Men skillnaden i yta och befolkningstäthet är inte det viktigaste för mig vid mitt besök i Monterey. Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer. De förklarar sitt arbete och engagemang genom denna video:

Om Monterey Bay Aquarium

Vi besökte de delar av Akvariet som bedriver forskning och fick förklarat för oss hur man jobbar med havsuttrarna i Monterey Bay. Under rundvandringen stannade vi till vid en utkikspunkt där vi med kikare själva kunde se hur en utter låg och flöt ute i kelpen ett par hundra meter från stranden. Havsuttern är på många sätt ett fascinerande djur, men det som var nytt för mig är att havsuttern för inte så länge sedan varit utrotningshotad, precis som kelpen… Havsuttern trivs i kelpen och den äter kelpens värsta fiende som är en bottenlevande sjöborre, som vanligtvis skulle gå så hårt åt kelpen att den i princip försvinner just där… Eftersom havsuttern äter sjöborren i en lagom mängd har kelpen återkommit i denna del av Stilla havet. Att kelpen finns, har i sin tur lett till att havsuttern kan trivas och föröka sig, visserligen med hjälp ifrån just Monterey Bay Aquarium och de forskare som jobbar där. Under vårt besök såg vi naturligtvis även andra arter och massor av fantastiska akvarier med varierande innehåll, som till exempel maneter eller olika fiskar och skaldjur, men som forskarna själva påpekade, har ju havsuttern den fördelen att den är väldigt gullig… Vi fick dock veta att en havsutter inte alls är så gullig i sättet som den ger sken av… Den har vassa tänder och starka klor och kan mycket väl göra illa en människa.

Havsutter

Havsutter

Upplägget på muséet var intressant för mig. Det fanns VÄLDIGT MÅNGA frivilliga som jobbade där. Överallt fanns människor som tipsade om olika saker att se, som visade vägen till något extra intressant eller som kunnigt och intresseväckande berättade om någon specifik art. Det kändes som att man verkligen gick in för att människor som kom dit skulle få svar på alla sina frågor med maritim anknytning. Förutom alla dessa guider med olika kompetens, fanns också guider som höll i specifika rundvandringar, som man kunde anmäla sig till.

På rundvandringen kom förklaringen till varför utterskötarna klär sig i Darth Vader-kläder… Det hänger samman med att man inte vill att uttrarna ska knyta an till människor. Man vill att de ska kunna släppas ut i frihet och verkligen vara vilda…

Vi lyssnade på tre miniföreläsningar på olika teman. En av dem handlade om vithajen, en handlade om en specifik havsutter, vars liv hade följts i filmform ända sedan just den havsuttern hittades på stranden i Monterey Bay. Slutligen lyssnade vi på en miniföreläsning om den djuphavsforskning som bedrivs i Monterey Bay. De tre föreläsningarna hölls av forskare som jobbar på akvariet och alla tre var väldigt proffsiga i sin framställning av det de ville säga. Detta var en vanlig måndag… Jag är imponerad av att de föreläste ”live” för oss besökare, i stället för att vi fick se en film t ex. De hade film som komplement till föreläsningarna och det möjliggjorde ett högt tempo och ett humoristiskt sätt att berätta, trots att ämnena var seriösa och faktaspäckade. Mycket proffsigt!

Av alla föreläsningarna framgick hur perfekt den här platsen är för forskning om havet, eftersom det går in en djup kanjon in mot stranden i Monterey. Kanjonen kan motsvaras av Grand Canyon, men ligger alltså under havets yta. Man kan forska om sådant som finns på stort djup, utan att åka långt bort ifrån forskningsstationen i Monterey. Spännande!

Maneter

Maneter

Jag kan verkligen varmt rekommendera den här anläggningen! Allting här imponerade. Dessutom, för att lägga till något som kan tyckas vara ovidkommande, så hade man god kvalitet på maten, som inte var dyrare än någon annanstans. Fikat var jättegott och i restaurangen höll personalen koll på att man fick bord och att bordet torkades av…

Till anläggningen åker man från centrala Monterey i en gratistrolley (liten buss…) som hämtar upp alla som vill besöka akvariet. Bussen går i skytteltrafik hela dagarna och man kan hoppa av och på där man själv vill. Det här konceptet kändes genomtänkt på ett sätt som andades ”samarbete” mellan akvariet och lokala myndigheter och affärsidkare i Monterey. Smart!

#Turist i USA, #asaole, #Monterey, #Kalifornien

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundratredje åseriet: Turist i USA- Muir Woods

 

Golden Gate, San Francisco

Golden Gate, San Francisco

På andra sidan Golden Gate gömmer sig ett antal jätteträd bakom de berg vi skymtar i bildens bakgrund… Det är nationalparken Muir Woods, som lockar hundratusenstals besökare varje år… När man kommer in i skogen hörs förstås alla samtal mellan människor från världens alla hörn, för vi är många där…turister i stort antal, men vi verkar dela en ödmjuk fascination inför skogen, för samtalen som förs är lågmälda och många går ganska långsamt mellan jätteträden i djup beundran.

DSC04668DSC04694

Jag noterar redan i början av parken att man har styrt upp hur vi turister förväntas sköta oss… Det står tydligt och klart att vi inte ska gå av de spänger och gångbroar av trä som finns överallt. Hela den första delen är lättillgänglig även för rullstolsburna eller barnvagnar. Där finns dessutom toaletter och ett fik direkt vid ingången, vilket är en fördel när man har suttit i bilkö ett tag på vägen dit… Är det värt att sitta i bilkö? tänker kanske du… Ja! Det är verkligen en fantastisk park! Träden och miljön i deras närhet ger trots alla människor lugn och ro. Om man vill ha så mycket lugn och ro som möjligt, ska man försöka besöka parken tidigt på morgonen en vardag, men det är intressant och spännande även när man hamnar mitt i den värsta tillströmningen. Parken som har funnits i nästan 100 år, tillkom när en affärsman vid namn William Kent köpte loss den här skogen i syfte att bevara den till eftervärlden. En konservator som också var inblandad i projektet, John Muir, fick ge namn åt parken. En träskulptur av John Muir i naturlig storlek möter besökaren vid ingången.

John Muir

John Muir

Oavsett vilket förhållande till träd man har innan man kommer till parken, kan man nog inte undgå att imponeras av trädens storlek. Vissa av träden växer i grupper, som om de slagit sig samman mot vädrets makter en gång för tvåtusen år sedan. Andra träd sträcker sig i ensamt majestät emot himlen. När vi gått en stund, finns en möjlighet att gå en stig något högre upp i skogen. Man går uppför en backe och ett antal trappsteg och upplever att man nu är ”högt upp” och att det sluttar brant ner på sidan, på ett sätt som gör att man avstår från att gå nära branten. Ändå är man inte ens till ”midjan” på de träd som har sina rötter längst ner i dalen…

DSC04681

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundraandra åseriet: Turist i USA- Gemenskap för alla i San Francisco?

For racial and economic justice

For racial and economic justice

Ett par dagar i San Francisco har lärt mig mycket om livet, kanske inte nödvändigtvis om mitt eget liv, utan om de livsbetingelser som råder i en storstad. Idag, lördagen den 25 juni 2016 drar firandet av PRIDE igång här i San Francisco. Det märks på en lång rad olika sätt, både genom färgsättningen vid shoppinggallerior och längs gatorna, där flaggor och banderoller med regnbågens alla färger är placerade och genom att många personer som troligtvis tänker fira redan har ”tjuvstartat” och syns på gatorna i diverse olika kostymer. Staden San Francisco förbereder sig också genom att förvarna om trafikändringar, höjda parkeringsavgifter och hur man ska kunna ta sig fram i staden i det förmodade trafikkaos som kommer att uppstå. Det råder på sätt och vis ”partystämning” i varje gathörn, som till exempel när två storvuxna manliga butikskontrollanter med bistra blickar plötsligt skrattande utbrister till alla sina arbetskamrater medan de pekar mot andra sidan gatan:

”Look at that! Oh, maaaaaaan! What are they DOING?!”

Jag följer deras blickar och ser ett manligt par, som dansar bugg till en gatumusikants musik och eftersom de buggar riktigt bra drar de uppmärksamhet från folkmassan däromkring…Butikskontrollanterna återtar värdigheten i yrkesrollen, men i deras ögon glittrar det på ett nytt sätt.

Prideflaggan är hissad i San Francisco

Idén med PRIDE här är att alla ska inkluderas, alla ska få vara med… Det handlar om likaberättigande, existensberättigande och så vidare och årets paroll är ”For racial and economic justice”. Överallt ser jag denna mångfald av människor, i en stad som redan från början är som ett USA i miniatyr. Med sin blandning av kulturer påminner San Francisco om den ”smältdegel” som man ofta refererade till i svenska skolböcker för att beskriva vilka människor som lever i USA. Här finns minoriteter som inbördes är olika stora i förhållande till den totala gruppen, men det är ingen grupp som har lika stor andel av helheten som de spansktalande har i Miami till exempel. Därför blir gatubilden en helt annan här. Man hör många olika språk och möter människor med olika utseende. Ingen grupp är extra framträdande i gatuvimlet. JO… En grupp, med inbördes underavdelningar utmärker sig…

…de som inte har några pengar och ingenstans att bo. Den grupp som utmärker sig är helt klart de människor som inte har något alls. Vi kan hitta många olika ord på ”gruppen” trots att det i stället handlar om en lång rad individer som var och en har olika skäl till att inte passa in, inte höra till, inte vara med i den gemenskap det handlar om på pridebanderollerna. Det framstår som att staden hyser extra många människor som är hemlösa, fattiga och helt utan hopp. Dessa människor är nedgångna fysiskt för att de inte har mat för dagen, men många är också fast i ett drogberoende som yttrar sig olika från person till person.

Poliser på Market Street SFO

Poliser på Market Street SFO

Kärleksbudskapet syns överallt

Kärleksbudskapet syns överallt

Lanternor i pridefärgerna

Lanternor i pridefärgerna

Kommer PRIDE vara för alla? Är alla inkluderade i firandet? Det är en av många frågor jag ställer mig när jag ser den totala misär som många befinner sig i. De lever i samma bubbla som alla dem som dagligen går fram och tillbaka till sina arbetplatser i City. Ändå är det som om de var osynliga för varandra. Häromdagen när jag gick min tidiga morgonpromenad såg jag ett exempel på hur vardagslivet både för de utslagna och för dem som bor och arbetar i deras närhet kan vara. Det som slog mig då var den värme som rådde mellan de hemlösa och affärsidkarna. De allra första kunderna på morgonen när 7-eleven slog upp portarna var några hemlösa uteliggare, som packat ihop sina sovsaker i en prydlig hög och nu skulle köpa sig en mugg kaffe. Affärsinnehavaren småpratade både med mig och med uteliggarna på det sätt man gör när man vill att ens affär ska vara en trevlig plats att handla på. Kanske är det möjligt att pride-festivalen verkligen är inkluderande för alla? Det vore i så fall fantastiskt! Jag önskar San Francisco en härlig och positiv prideparad i jämlikhetens tecken.

Regnbåde och fjäril

 

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov