Månadsarkiv: maj 2014

by

Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan

En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.

Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.

Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.

by

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

clock-404352_1280

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

 

 

by

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.

by

Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!

Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.

Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.

Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!

 

 

 

by

Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?

Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…).  Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…

Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.

I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!

Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.

Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i  min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.

Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.

När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…

Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.

Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…

 

 

by

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

by

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

by

Miniåaseri – A slingback would kill me!

After a lovely weekend in Stockholm with sunshine and long walks in completely wrong shoes, I’m home again, extremely happy to live in a country where I can wear my flip-flops at work tomorrow! A sling-back shoe would kill me! If you haven’t yet read my thoughts on this topic, please enjoy! It’s the twentieth text in a series of texts mainly about being a teacher in Swedish as a Second Language. My texts are all called ”åserier” which is a pun, made of a mixture of my name, Åsa and a Swedish word for a typical kind of short text, called kåseri.

A short summary of the text called ”Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?

Flip-flops are used in many classrooms in Sweden, by both kids and teacher and although we all may agree on flip-flops not being a sign of good taste, I argue for the fact that it’s nice to make your own decisions in what to wear.

We don’t have a dress code and my text deals with my surprise when I first visited an American school and realized I was supposed to use stockings, sling-backs, skirt and a blouse. A Swedish teacher can pick any comfortable shoes she like and also decide rather freely what clothes to wear. Many teachers wear jeans for instance.

Suppose you don’t read in Swedish and suppose you’d like to read more written by me… Please comment back to me and let me know what text you would want me to translate into English.