november 10, 2015 by asaole

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet. Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
  1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
  2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
  3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒ Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

november 10, 2015 by asaole

Etthundrasjuttioåttonde åseriet- OM jag hade kunnat arabiska, min avslutande kommentar

I förrgår läste jag en artikel i Aftonbladet om en grupp flyktingar som bussats till Viskan utanför Sundsvall, men vägrade gå av bussen. Denna händelse föranledde att jag skrev en text med titeln #Om jag hade kunnat arabiska, som jag även publicerade här på min blogg som #det etthundrasjuttioåttonde åseriet. Ni var många som läste och delade min text. Texten har fått stor spridning på nätet och jag har fått mycket feedback på det jag skrev. Tack för det! ❤

Från mitt perspektiv var den uppkomna situationen i Viskan orsakad av ett informationsglapp mellan migranterna och Migrationsverket och /eller andra inblandade myndigheter. Nu har det löst sig, på så sätt att människorna i bussen har gått av och tänker stanna där Migrationsverket har tänkt att de ska vara under en tid framöver. Expressen skriver i en artikel idag att de personer som funnits ombord på bussen i Viskan har bett svenska folket om ursäkt.

Förhoppningsvis kommer Migrationsverkets rutiner för information gradvis förbättras så att det inte råder några som helst tvivel om vad som gäller för migranterna och deras resor till olika anläggningar i vårt land. Information är viktigt för allas skull.

november 9, 2015 by asaole

The ninetyninth åsic- Berlin Wall Memorial today

Today twenty-five years has passed since the Germans from both sides of the Berlin Wall could reunite with relatives, friends and lovers from the other side of the wall. This is indeed a day to celebrate!

skylt-dr-berlinmuren-en-gng-sttt.jpg (600×399)

In so many parts of the world, walls are built rather than destroyed. Strong borders can both be seen as a way to prevent others to visit, but even more sad is when national borders are used to prevent people to travel out of a country and find their happiness elsewhere. Who wouldn’t want to be as happy as possible? What if you wished to move to another city and a law said no… or what if you wanted to move to another country, and your prime minister had said that it was against the law to leave your country without permission? I cannot fully comprehend what it would be like to be trapped like that, but I have met people in my life who have shared their stories. My relief over not having to think about how to leave my country is monumental.

When borders aren’t there and people are allowed to move between countries, they may still end up in an aleniated reality in a segregated suburb, or they may realize that despite the struggle and hardship they have experienced, their new life as excluded from the feeling of ”we” is far from what they had anticipated in the first place. When poor citizens in a certain country move to places where many rich people live, they may meet such features as gated communities, because the rich fear the poor.

Not only national borders or gated communities are obstacles in people’s lives. Sometimes borders are built within each human, in fear of another religious belief, another political idea, a different set of ethical rules etc.Let’s not build walls! Let’s tear them down! Plural societies are stronger than monocultures in the long run.

DChitwoodImagine.png (2086×1168)

november 9, 2015 by asaole

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

“Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
ha självdistans och kunna skilja på sak och person
vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
stresstålig

…på det professionella planet…

ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
vara en reflekterande samtalspartner
stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

november 8, 2015 by asaole

Etthundrasjuttiosjunde åseriet- OM jag ändå kunde arabiska!

I ett vanligt facebookinlägg skrev jag nedanstående text, men vissa läsare ville gärna dela den utan att den kopplades samman med den artikel i Aftonbladet som jag hade kommenterat. Här kommer därför min text i ett åseri.

OM jag hade kunnat arabiska så hade jag lånat bussens mikrofon och börjat så här:

‪#‎Välkomna‬ ut ur bussarna, så att vi kan få förklara hur vi tänkte oss det hela!

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag gärna ha berättat följande på VARJE buss där man inte vill gå av: ”Sverige är ett land med väldigt få storstäder. De få storstäder vi ändå har, är alla betydligt mindre än de städer du är van vid ifrån ditt hemland. I de tre största städerna i vårt land är det lång bostadskö och många ungdomar som kommer ifrån landsorten skulle väldigt gärna vilja flytta dit, men har väntat tålmodigt i bostadskön. De väntar i sina småkommuner runt om i landet.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha försökt vädja till bussresenärernas kunskapstörst om det nya landet. Jag skulle på arabiska ha sagt:

När ni som helt nya i vårt land inte tar reda på hur det är här, innan ni börjar ställa krav på att få bo i storstäderna, så kan det leda till att människor som gärna vill bidra till en fristad för er, funderar över ert ställningstagande och kanske tycker att ni är otacksamma.

Om jag hade kunnat arabiska skulle jag även ha förklarat en annan detalj:

De platser ni skjutsas till med buss, är platser där det redan bor svenskar. De har också väldigt långt till sjukhus, stormarknader och framförallt har de väldigt långt till de där storstäderna ni gärna vill bo i. Men de kan allt om hur det är att leva på landsbygden. I många små samhällen på landsbygden finns chansen att lära känna ortsbefolkningen runt knuten, men i storstaden kan det vara så att du som ny i vårt land hamnar i ett område där det finns sämre möjligheter att träna svenska på ett naturligt sätt och den svenska kulturen kanske du endast möter via media.

I många småkommuner ute i landet, precis som i de där storstäderna, finns OCKSÅ landsmän till er, som kom för flera år sedan. OM ni går ur bussen, så kanske hjälpen att finna en meningsfull tillvaro kan finnas närmare än ni tror, eftersom de som kom förut vet mycket om hur vårt samhälle fungerar och kan svara på alla era frågor om sådant som känns obekant och märkligt.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha frågat om det finns något de vill få förklarat för sig, för jag hoppas och tror att detta med bussarna och att människor inte vill gå av, handlar om ett informationsglapp av något slag. OM det är så att man fått falska förhoppningar om att hamna i någon av storstäderna, så måste det gå att informera om att så inte är fallet. OM man har fått uppfattningen att en framtid i Sverige är bättre om man kommer till en storstad, så kan även DET vara något att diskutera.

OM jag ändå hade kunnat arabiska…

Vill du läsa fler av mina #åserier? I så fall hittar du dem på min webbsida: http://www.asaole.com.

november 8, 2015 by asaole

Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1, kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft”

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

…men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!

november 7, 2015 by asaole

Fyrtionionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1

Jag har tröttnat på att invänta att politiker tar ett helhetsgrepp på skolan inför valet. I stället skapar jag mitt eget valmanifest, fritt att använda för vilken politiker som helst! Varsågod!
Följande frågor är enligt mig centrala för att skolan ska lyckas med måluppfyllelse i förhållande till kursplanerna och jag ämnar kommentera dem, en efter en i mina kommande bloggar:

1. Utbildad personal på alla tjänster
2. Tydlig ledning och styrning
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
4. Tidiga insatser för lärare/klassrum där det inte fungerar
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

1. Utbildad personal på alla tjänster: När skolan ständigt kritiseras i media och när vi läser om ”lärare som…” så kan det exakt lika gärna handla om en person direkt från busshållplatsen som i media får titeln lärare. Det är hög tid att skolan själv tar ansvar för att anställa adekvat utbildad personal på varje enskild lärartjänst. Eftersom det inte i dagsläget finns behöriga lärare med rätt utbildning för varje enskild tjänst bör skolorna själva inventera lärares utbildningsnivå och erbjuda lösningar som möjliggör studier. För de lärare som inte har rätt utbildning för den tjänst de innehar borde ges två alternativ: utbilda dig eller jobba med något annat

• Man skulle inte säga till ett vårdbiträde att det är helt OK att hen hoppar in som ansvarig vid en gastric bypass, för att ordinarie läkare är ledig. I skolan däremot, så tillåts personal med ringa eller bristfällig utbildning år efter år inneha tjänster där kvaliteten skulle kunna hänga samman med utbildningsbakgrunden hos den enskilda ”läraren”.

 Denna ”lärare” har alla möjligheter i världen att utbilda sig, precis som alla andra lärare gjort. Vägen kan vara olika lång, beroende på vilken utbildningsbakgrund man har, men att välja att avstå från att skaffa sig en adekvat utbildning är i mina ögon inte endast en fråga om att ”ingen har ställt det kravet”. Det är även en form av egoism, eftersom den bristande utbildningen i stor utsträckning drabbar ens kollegor med extraarbete i form av ”hjälp till självhjälpsinsatser” eller i värsta fall extrainsatser när man identifierat brister i undervisningen som kan anses vara en direkt följd av okunskap hos ”läraren”.

Men vänta här!!! Vi behöver ju lärare i skolan! Ska man inte få jobba som vikarie om man är outbildad? Hur ska man DÅ kunna prova om läraryrket passar en??

 Hos den enskilde handlar det också om självinsikt. Ska jag vara lärare, så måste jag inse att det jag kan av mig själv utan utbildning, kanske inte räcker ända fram för att mina elever ska få den undervisning de har rätt till.
 Ytterst handlar det även om ens eget välbefinnande eftersom det är en trygghetsfråga. Dels kan du känna dig säkrare på att få behålla jobbet om du har rätt utbildning, dels kan du känna att du har gjort ”vad du kan” för att se till att dina möjligheter att hjälpa eleverna i deras lärande har ökat. Med rätt utbildning känner man att man ”kan” =trygghet.

Man ska inte kasta sten i glashus!!

Har jag själv den utbildning jag borde ha för den tjänst jag innehar?

Ja!

När jag anställts på en tjänst där min utbildning inte räckt har jag följt mitt eget råd ovan och utbildat mig.

Utbildning är inte någon belastning.

Den är en tillgång!

november 6, 2015 by asaole

The ninetyeighth åsic- The missing cars at IKEA in Philly

I noticed in almost every contact with my new American friends that their only connection to Sweden was that they liked the type of candy Americans call ”Swedish fish”. My first encounter with the so called ”Swedish fish” was about ten years ago when I bought some at Shoprite in the USA. When I now again got a lot of questions about ”Swedish fish” I was more and more curious about the fact that we really don’t see them much in Sweden. We rather eat a lot of other candy, for instance ”Ahlgrens bilar”, but many of us would probably spend time picking our true favorite candy at a store where we find ”pick and mix”. The answer to why there are very few ”Swedish fish” in Sweden, is to be found in the link below. Obviously this type of candy was created for the American continent and not for Sweden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Fish

If I would like to by my favourite Swedish candy, Ahlgrens bilar, where would I go? To IKEA, of course… So I did… But obviously they sell large quantities of ”Swedish fish” and the SWEDISH candy ”Ahlgrens bilar” were nowhere to be found in the store. Peculiar, since the candy cars are VERY popular in Sweden and would be, too, in America, if only the Americans had a chance to find them…

Ahlgrens_bilar_2.jpg (2048×1536)

Let’s hope @IKEA starts selling @Ahlgrens bilar at the Philly IKEA from now on! I am sure that 400 kids from a school in NJ will be very happy to buy them! I would too, when I return one day!

november 5, 2015 by asaole

Etthundrasjuttiosjätte åseriet- Uttalet av våra språkspecifika ljud är en utmaning!

Sje-ljudet eller tje-ljudet är för den svensktalande endast en fråga om hur man ska stava om man nödvändigtvis måste skriva… men för en person med ett annat modersmål är utmaningen större än så. Man kan inte reducera problemet enbart till just stavning. Man behöver dels identifiera skillnaden mellan sje- och tje vad gäller stavningen och dels förstå att de inte alls är fråga om samma ljud… Om man talar ett språk där de aktuella ljuden inte finns, eller där man inte gör samma distinktion mellan dem, så är det ofta en lång väg att gå att få till uttalet så att det inte förbryllar den svensktalande omgivningen.

De många övergångslösningar jag hör när elever tränar på sje- och tje-ljuden varierar med elevens modersmål, men i vissa fall blir det nödvändigt att vänligt lotsa eleverna till alternativa strategier innan uttalet sitter… Annars kan antingen missförstånd eller oväntad munterhet uppstå. För en thailändsk talare av svenska kan sje- ljudet länge förväxlas med k, vilket förstås kan skapa problem om man är vårdanställd och ibland måste samtala om personers sjukdomar och kanske föreslå att de ska uppsöka sjukhuset. I de fall då jag har just thailändska elever som jobbar i vården blir det därför viktigt för mig att påminna om att man kan säga ”lasarettet” i stället för ”sjukhuset”, om man upplever att det är svårt att uttala ordet sjukhus korrekt.

Men det är inte alltid som det är just ”k” som blir elevens lösning på hur ljudet ska uttalas. Det kan även förekomma att man säger ett ”h” i stället eller så reduceras sje-ljudet till enbart s. Så låter det till exempel när finländare med finska som modersmål ger sig på det svenska sje-ljudet. Det blir till exempel ingen skillnad i uttalet mellan de två orden skynda och synda för en person med tydlig finsk brytning, eller ska jag ”kanse skriva vinsk prytnink?”

Vi har alla våra egenheter i vårt uttal och just apropå sje-ljud, så ska jag inte sitta här och kasta sten i glashus. Min finska är inte något att hänga i julgranen! Svenskfödda som lärt sig engelska i grundskolan vet att vi inledningsvis har många problem just med uttalet. I undervisningssituationer i just engelska har det blivit tydligt för mig att svenska talare av engelska i början har svårt att särskilja i uttalet av t ex orden wash, watch, what. Vidare uppstår problem med skillnaden mellan enkelt v och ljudet för w, helt enkelt för att vi inte har motsvarande ljud i svenskan. De ljud vi HAR tenderar vi att ta med oss till engelskan, även där de inte borde finnas. Sålunda hör man ibland svenskar som uttalar ordet för fågel (bird) på samma sätt som det svenska ordet börd, utan att notera att det vokalljud som finns i mitten av ordet bird inte alls är ett ö…

Men ska man då inte få bryta ifred???

JOOOOO!!!

Det är naturligtvis BUDSKAPET som är viktigast!

VAD du vill säga är viktigare än HUR du gör det!

november 5, 2015 by asaole

Etthundrasjuttiofemte åseriet- Glädjen över tidigare nedlagt arbete…

Kreativitet kommer och går och ibland kan det vara idétorka en period. Samma sak gäller arbetslusten eller förmågan att fokusera i arbetet. Jag skulle nog bäst kunna beskriva mig själv som en person som periodvis snöar in alldeles otroligt på en viss företeelse och går ”all in”. Det har blivit ganska många genomgripande och stora förändringsprocesser i min yrkesvardag eftersom jag gillar att utveckla, tänka om och tänka nytt. Med det kommer förstås att jag kasserar en massa gammalt och ger plats för det nya, men med åren har jag också blivit mer rädd om min TID. Därför har fick jag för ett par år sedan den helt galna idén att kategorisera det jag gärna återkommer till, i form av riktigt härliga texter, filmer, dikter, övningar i grammatik eller roliga sätt att träna adjektivets komparation… Medan sorterandet pågick passerade arbetskamrater och skakade bekymrat på huvudet, undrade om jag visste vad jag höll på med och tyckte kanske att det hade snurrat till ordentligt för min del… Jag jobbade vidare med siktet inställt på att det skulle betala sig vid ett senare tillfälle. Idag var den dagen…

Inte har jag avstått från att leta i materialet på måfå lite då och då… Nej, nog har det funnits stunder när jag har sökt efter något, en idé, en tanke, en tråd att dra i… Dessa tillfällen har jag förstås också funnit en kreativ ingång till en serie lektioner, kommit ut ur det dödläge som ibland präglar min yrkeshjärna inför ett nytt arbetsområde med eleverna. Det som skiljer idag från de tillfällen då sökandet varit planlöst, var att idag sökte jag efter en viss specifik text… Det gladde mig alldeles omåttligt att mitt eget påhittade kategoriseringssystem denna gång fungerade på önskat sätt, dvs att jag två minuter senare stod där med texten i handen, TROTS att den hamnat i sin pärm, bakom sin specifika flik för ett och ett halvt år sedan. Men, tänker du kanske… Sparar lärare alla övningar allt, alltid? Du har kanske läst det #sjuttioförsta åseriet om lönnlöven som jag samlade som liten? I så fall förstår jag din oro! I yrkeslivet sparar jag också och samlar till viss del, men aldrig ”för att” samla… I stället tänker jag på följande sätt:

Om jag producerat en övning för elevers räkning, för att jag uppfattat det som en klok idé att eleverna tränar på något med hjälp av just den övningen, så visar utfallet av den aktuella lektionen om min övning är något som jag ska spara eller inte. Gick det bra för eleverna att förstå med hjälp av övningen? Ja, men då så! Då ser jag inte någon anledning att slänga den för att sedan bli tvungen att ”uppfinna hjulet på nytt”.

Att återvinna övningar som man själv producerat är förstås inte något självändamål. Däremot kan det vara ett av många sätt att spara tid i perioder av ökad arbetsbelastning. Det som nu skiljer skolvardagen från när jag var ny i yrket är att skolan är målstyrd vilket i sig innebär att man måste tänka på ett helt annat sätt när man konstruerar aktiviteter för elevernas del. Det handlar inte om att ”sysselsätta” eleverna, utan om att designa uppgifter som styr direkt mot lärande av sådan art att eleverna når de mål de ska i den aktuella kursen. Det är ett roligt arbete att tänka igenom vad elever kan tänkas behöva för att nå målen. Dessutom är det en av få uppgifter i det här yrket som får snabb feedback. Man märker omedelbart om uppgiften håller eller inte…och gör den INTE det, så måste man alltid ha ett äss i rockärmen, vilket är en spännande detalj i sammanhanget…

Medan den här dagen drar mot sitt slut, kan jag redan nu se fram emot ett roligt samtal, baserat på den där övningen jag hittade i mitt ”system” av pärmar och mappar… Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt!