Kreativitet kommer och går och ibland kan det vara idétorka en period. Samma sak gäller arbetslusten eller förmågan att fokusera i arbetet. Jag skulle nog bäst kunna beskriva mig själv som en person som periodvis snöar in alldeles otroligt på en viss företeelse och går ”all in”. Det har blivit ganska många genomgripande och stora förändringsprocesser i min yrkesvardag eftersom jag gillar att utveckla, tänka om och tänka nytt. Med det kommer förstås att jag kasserar en massa gammalt och ger plats för det nya, men med åren har jag också blivit mer rädd om min TID. Därför har fick jag för ett par år sedan den helt galna idén att kategorisera det jag gärna återkommer till, i form av riktigt härliga texter, filmer, dikter, övningar i grammatik eller roliga sätt att träna adjektivets komparation… Medan sorterandet pågick passerade arbetskamrater och skakade bekymrat på huvudet, undrade om jag visste vad jag höll på med och tyckte kanske att det hade snurrat till ordentligt för min del… Jag jobbade vidare med siktet inställt på att det skulle betala sig vid ett senare tillfälle. Idag var den dagen…

Inte har jag avstått från att leta i materialet på måfå lite då och då… Nej, nog har det funnits stunder när jag har sökt efter något, en idé, en tanke, en tråd att dra i… Dessa tillfällen har jag förstås också funnit en kreativ ingång till en serie lektioner, kommit ut ur det dödläge som ibland präglar min yrkeshjärna inför ett nytt arbetsområde med eleverna. Det som skiljer idag från de tillfällen då sökandet varit planlöst, var att idag sökte jag efter en viss specifik text… Det gladde mig alldeles omåttligt att mitt eget påhittade kategoriseringssystem denna gång fungerade på önskat sätt, dvs att jag två minuter senare stod där med texten i handen, TROTS  att den hamnat i sin pärm, bakom sin specifika flik för ett och ett halvt år sedan. Men, tänker du kanske… Sparar lärare alla övningar allt, alltid? Du har kanske läst det #sjuttioförsta åseriet om lönnlöven som jag samlade som liten? I så fall förstår jag din oro! I yrkeslivet sparar jag också och samlar till viss del, men aldrig ”för att” samla… I stället tänker jag på följande sätt:

Om jag producerat en övning för elevers räkning, för att jag uppfattat det som en klok idé att eleverna tränar på något med hjälp av just den övningen, så visar utfallet av den aktuella lektionen om min övning är något som jag ska spara eller inte. Gick det bra för eleverna att förstå med hjälp av övningen? Ja, men då så! Då ser jag inte någon anledning att slänga den för att sedan bli tvungen att ”uppfinna hjulet på nytt”.

Att återvinna övningar som man själv producerat är förstås inte något självändamål. Däremot kan det vara ett av många sätt att spara tid i perioder av ökad arbetsbelastning. Det som nu skiljer skolvardagen från när jag var ny i yrket är att skolan är målstyrd vilket i sig innebär att man måste tänka på ett helt annat sätt när man konstruerar aktiviteter för elevernas del. Det handlar inte om att ”sysselsätta” eleverna, utan om att designa uppgifter som styr direkt mot lärande av sådan art att eleverna når de mål de ska i den aktuella kursen. Det är ett roligt arbete att tänka igenom vad elever kan tänkas behöva för att nå målen. Dessutom är det en av få uppgifter i det här yrket som får snabb feedback. Man märker omedelbart om uppgiften håller eller inte…och gör den INTE det, så måste man alltid ha ett äss i rockärmen, vilket är en spännande detalj i sammanhanget…

Medan den här dagen drar mot sitt slut, kan jag redan nu se fram emot ett roligt samtal, baserat på den där övningen jag hittade i mitt ”system” av pärmar och mappar… Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt!