Sje-ljudet eller tje-ljudet är för den svensktalande endast en fråga om hur man ska stava om man nödvändigtvis måste skriva… men för en person med ett annat modersmål är utmaningen större än så. Man kan inte reducera problemet enbart till just stavning. Man behöver dels identifiera skillnaden mellan sje- och tje vad gäller stavningen och dels förstå att de inte alls är fråga om samma ljud… Om man talar ett språk där de aktuella ljuden inte finns, eller där man inte gör samma distinktion mellan dem, så är det ofta en lång väg att gå att få till uttalet så att det inte förbryllar den svensktalande omgivningen.

De många övergångslösningar jag hör när elever tränar på sje- och tje-ljuden varierar med elevens modersmål, men i vissa fall blir det nödvändigt att vänligt lotsa eleverna till alternativa strategier innan uttalet sitter… Annars kan antingen missförstånd eller oväntad munterhet uppstå. För en thailändsk talare av svenska kan sje- ljudet länge förväxlas med k, vilket förstås kan skapa problem om man är vårdanställd och ibland måste samtala om personers sjukdomar och kanske föreslå att de ska uppsöka sjukhuset. I de fall då jag har just thailändska elever som jobbar i vården blir det därför viktigt för mig att påminna om att man kan säga ”lasarettet” i stället för ”sjukhuset”, om man upplever att det är svårt att uttala ordet sjukhus korrekt.

Men det är inte alltid som det är just ”k” som blir elevens lösning på hur ljudet ska uttalas. Det kan även förekomma att man säger ett ”h” i stället eller så reduceras sje-ljudet till enbart s. Så låter det till exempel när finländare med finska som modersmål ger sig på det svenska sje-ljudet. Det blir till exempel ingen skillnad i uttalet mellan de två orden skynda och synda för en person med tydlig finsk brytning, eller ska jag ”kanse skriva vinsk prytnink?”

Vi har alla våra egenheter i vårt uttal och just apropå sje-ljud, så ska jag inte sitta här och kasta sten i glashus. Min finska är inte något att hänga i julgranen! Svenskfödda som lärt sig engelska i grundskolan vet att vi inledningsvis har många problem just med uttalet. I undervisningssituationer i just engelska har det blivit tydligt för mig att svenska talare av engelska i början har svårt att särskilja i uttalet av t ex orden wash, watch, what. Vidare uppstår problem med skillnaden mellan enkelt v och ljudet för w, helt enkelt för att vi inte har motsvarande ljud i svenskan. De ljud vi HAR tenderar vi att ta med oss till engelskan, även där de inte borde finnas. Sålunda hör man ibland svenskar som uttalar ordet för fågel (bird) på samma sätt som det svenska ordet börd, utan att notera att det vokalljud som finns i mitten av ordet bird inte alls är ett ö…

Men ska man då inte få bryta ifred???

JOOOOO!!!

Det är naturligtvis BUDSKAPET som är viktigast!

VAD du vill säga är viktigare än HUR du gör det!