Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

Annonser

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

 

Four hundred and ninetyfifth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

There are many times I have marvelled over the word fika and how it doesn’t seem to have any translation in many other languages. Today was another of those times! 

This morning at the ”Sweden Day” at the school I visit I shared the concept of FIKA and explained what it is to the members of the staff. I was surprised that so many seemed to like the idea of FIKA and that made me think of a completely different situation some years ago. I talked to an American woman, who was married to a Swedish man.

This woman had learned by being in Sweden what fika was, and her idea of it was pretty much like the one I wrote on the whiteboard today (which I share above). As we talked we realized that the two of us had talked to Americans about the concept of fika, but in different parts of the country. I have only met people on the East Coast and she had just talked to people in California about it. Both her friends and mine had to some extent started to USE the word fika in the American English. What I now hope for, is for both the actual WORD and also the CONCEPT to spread across the continent. That would be amazing!

One of the teachers who had fika with me this morning, came back to the classroom after a while and asked me how to use the word in a sentence if he wanted to invite someone for a fika. So now, let’s spread it! There are different ways to invite, depending of the situation, but in English you can say like this if you like:

  • Do you want some fika?
  • How about some fika?
  • Are you up to some fika?

Fika can mean just a cup of coffee or tea, or it can mean coffee+ a sandwich, or it can mean coffee+a bun, or it can mean, coffee+ bun+ cake+cookies+ tårta, which is a Swedish kind of cake with no frosting/icing, but more likely whipped cream. The funny part is that fika also can mean ALL of the mentioned categories… There are really SO many different connections to the word in Swedish that it is very difficult to explain. Instead it is necessary to see the phenomenon as something ELSE, but ”having coffee”. It is a chance to SHARE with friends. What do we share then? It is not just the COFFEE, but thoughts, ideas, gossip, memories, jokes… Having a fika with someone is paying attention to that person, having a good time together with someone for a while. That is why I want the word to spread… So please, help me ”spread the word”… 😀

TILL MINA ELEVER är här en liten ”språkruta”:

Ska vi ta en fika? Hänger du med och fikar? Kom så fikar vi! Nu skulle det sitta fint med en fika! En slät kopp (= kaffe utan något fikabröd till) fika räcker! Vi ses på fiket! Vi hinner kanske med en språngfika om vi skyndar oss? Jag har fikarast mellan nio och tio varje morgon. Men jag brukar kvällsfika vid TV:n också. Stina kör långtradare och hinner inte med så långa raster, men ibland stannar hon på ett långtradarfik. 

 

Four Hundred and Ninetysecond Asic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

At home I don’t teach English, but Swedish as a Second Language. This evening I had the great opportunity to visit an adult learner’s group in Spanish at a College not far from where I am. The students were all taking lessons in Spanish, but volunteered to talk to me about what the conditions are for adult learners at this level in the school system. I found our conversation most interesting and will share their viewpoint with both my students and my teaching friend at basic level of English.

Earlier today I first met with a few children with special needs. I shared with them a few thoughts on what it is like to live in a country where we have monopoly money and a” fairy-tale-like” reality with a king…

I also had a chance to contribute with Swedish words in grade six while they were taking a Spanish lesson about furniture in different rooms of a house. Then I discussed with a group of eightgraders why so many Swedes left Sweden a hundred years ago.

I then had a nice and long chat with one of the teachers who has been a resident of Pitman almost all her life, apart from a short period down south. She told me all there is to know about the little town and I was happy to learn all that first hand, rather than read about it.

On Friday a few of the teachers have planned for a Sweden day, where the students will be getting a whole lot of information about Sweden, but also try some typical Swedish activities. I will contribute with a slideshow about Sweden and explain why the Dala horse is a symbol for  Sweden. The collaboration with an art teacher at this school also led to an idea where we let the kids know a little about how one can paint a typical ”kurbits”.

Tomorrow we’re off to Atlantic City, my teaching friend and I. We will study ESL as the NJ authorities wants it to be. I look forward to that very much. I don’t need anyone to rock my cradle! I am exhausted, but I’m having so much fun! Teaching is my life! ❤

 

Four Hundred and Nintieth Asic- Learning Among Friends

This blogpost was first published three years ago when I was visiting NJ, USA a couple of weeks. The following few days you will have a new chance to share what I experienced ”over there”. Enjoy! 


My first minute at school in Pitman

 

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding. 

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ.  The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

https://asaole.com/2014/05/18/miniaaseri-a-slingback-would-kill-me/