Ibland händer det att jag råkar lyssna på lokalradion just när de ”hissar och dissar” musik. För den oinvigde kan jag berätta att det går ut på att programledaren spelar en låt som är ny på marknaden och de två inbjudna gästernas uppgift är att tala om huruvida låten kommer att bli en vinnare på skivlistorna eller ej. Är låten en flipp eller flopp?

Att hissa något är att ”höja det till skyarna” medan att dissa på normalsvenska skulle kunna betyda att man ogillar företeelsen och inte tror på den. Dissa är ett ord som många ungdomar använder ytterst frekvent har jag märkt. DÅ handlar det om väldigt många olika saker som t ex att någon upplever sig ignorerad av en person och utbrister: ”Varför dissar du mig!?”

Men huvudfokus för mig idag är att kommentera flip-flops. De sandaler av enklare typ som en äldre svensk kallar badskor eller badtofflor. Flip-flops sticker man bara in foten i och de har TROLIGEN fått sitt namn av ljudet… När man går så låter det i alla fall som att det kunde vara så…flipp flopp flipp flopp…Ljudet uppkommer när sandalen slår upp emot hälen vid varje steg.

En ung kvinna jag känner kom till Sverige på besök från ett annat land. Hon hade packat vackra outfits, där flip-flops var en del av den helhet hon ville åstadkomma. Vi skulle besöka Skansen. Jag berättade innan att det skulle bli en dag med långa promenader och föreslog någon form av gymnastikskor eller liknande. Eftersom det var sommar valde den unga kvinnan ändå sina flip-flops. Inte helt oväntat fick hon först ont i fötterna, därefter skavsår och sist men inte minst ett tilltagande dåligt humör. Den som själv har haft fel skor någon gång vet hur det känns att inse både DET och att man kunde ha tagit de där andra skorna som man lämnade hemma…

En gång för längesedan, när jag var postkassör, hade jag flip-flops av en modell som var modern då. De var av plast, men hade små nabbar i sulan och mellan nabbarna fanns ett antal metallknappar som skulle anses vara nyttiga att gå på. Det var säkert så, men jag valde felaktigt att ta på mig dessa skor när jag skulle gå en långpromenad vid Hellasgården utanför Stockholm. Promenaden avslutade jag barfota, med skorna i handen och sedan dess har jag aldrig mer besökt Hellasgården. Jag får ont i fötterna bara jag TÄNKER på det tillfället.

Mitt första år som lärare köpte jag ett bar billiga tofflor, som påminner om de betydligt dyrare Scholl, vilka min lärarlön inte räckte till då. De billiga tofflorna hade jag dagligen tills de nöttes ut, flera år senare. Eftersom de hållit sig skapligt, köpte jag återigen de billigare tofflorna och det blev en vana att ha den typen av skodon på arbetstid.

Döm om min förvåning när jag besökte USA och insåg att där får läraren inte bestämma själv över sin klädsel och sina skor. Det fanns en dress code! Dessutom var denna dress code könssegregerad. Män fick inte ha shorts, utan skulle ovillkorligen ha långbyxor, oavsett väder. De fick inte ha s k tank top (linne) utan skulle ha t-shirt av pikémodell eller långärmad skjorta. Kvinnor skulle ha kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl. OK… So far so good… Jag insåg när jag redan var där att jag också förväntades klä mig så vid mitt besök. Jag som bara hade packat mina billiga tofflor, fick därför be rektorn på den aktuella skolan om ett specialtillstånd att få ha mina pumps, som ju inte hade öppen häl… Därtill hade jag min långa svarta linneklänning, ett plagg jag annars bar på min fritid när jag ville känna mig lite fin. I skolan har jag i allmänhet kläder som i första hand är bekväma. Det är prio ett för mig. När jag arbetade med barn i grundskolan, hade jag dessutom för vana att välja kläder som var tåliga, utifall att jag eller någon elev skulle råka spilla vattenfärg eller ketchup på kläderna…

I den amerikanska skolan har man ibland speciella temadagar då man klär sig på ett annat sätt, men alla de där vanliga dagarna, så har lärarna en speciell dress code och eleverna har sin skoluniform.

Jag minns en gång för väldigt längesedan när jag var och hälsade på min mamma på jobbet. På väggen i hennes arbetsrum hängde en tänkvärd affisch som föreställde tre tonårsflickor. De var alla lika klädda, med dåtidens mode och texten ovanför dem var något i stil med ”Tur att vi slipper ha skoluniform!”. Jag har ingen egentlig åsikt om skoluniformens vara eller icke vara, men jag tänker att som lärare uttrycker jag mycket av min personlighet genom min klädsel. Jag är en bärare av det jag har på mig, på gott och på ont. Vore jag då iklädd kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl, så skulle elever ofrånkomligt yttra: ”Ska du bort efter skolan, Åsa?” för det är ett så osannolikt klädval för just mig. Alltså: Flipp eller flopp? Till tofflornas lov!