februari 29, 2016 by asaole

Tvåhundratrettioandra åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

februari 28, 2016 by asaole

Tvåhundratrettioförsta åseriet-En biodlares död, Historien med hunden och Berättelser om lyckliga människor-#Lars Gustafsson i mina öron

De få dagar då inget särskilt finns på agendan brukar jag njuta av ljudböcker. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, men en ljudbok är en fantastisk avkoppling. Just den här dagen lyssnar jag på #En biodlares död, en originell bok av #Lars Gustafsson. Den handlar om en man som drabbats av cancer, men som av någon outgrundlig anledning bränner brevet med beskedet om hur illa det är och sedan använder tiden till att hantera det faktum att han inte riktigt vet om han är obotligt sjuk och på väg att dö eller om det skulle kunna finnas en strimma av hopp, om han bara hade läst vad som stod i det där brevet. Som i andra böcker av Gustafsson som jag har läst, #Berättelser om lyckliga människor och #Historien med hunden, lyckas han med konststycket att leda in mig som läser boken i ett inre samtal med mig själv…

De tre omnämnda böckerna har det gemensamt att de tar upp existentiella frågor som till exempel vad en människa egentligen är för något… och vem är jag i förhållande till bilden av ”människan” i så fall? Vad händer när man dör?

Mest omtumlande för mig är samtalet som biodlaren för med sig själv på temat #smärta. Vad är egentligen smärta? Och hur ska man definiera paradiset? Biodlaren menar att om smärtan upphör, så känns det ju som om man är i paradiset. I så fall är det rimligt att anta att det går omkring människor här mitt ibland oss, som är i paradiset, eftersom deras smärta har upphört. De går här sida vid sida med oss andra, utan att vi ens märker det eller vet om det! Paradiset pågår här och definitionen på paradiset är den uteblivna smärtan eller den smärta som icke längre känns, icke längre är. Samma insikt har från och till drabbat mig i mitt liv .

När en långvarig smärta har upphört så är det inte alltid jag har märkt det just i den stunden, utan i stället har jag förundrats över att något har förändrats, men vad kan det vara? När insikten om att smärtan är borta slår mig, så är det med samma kraft som när biodlaren gör den reflektionen. Tänk! Smärtan har lämnat mig! Vilken fantastisk dag! Smärtan är borta! 🙂

Det gradvisa fjärmandet från det vedertaget mänskliga som biodlaren dras in i, eller den långsamma förändringen av ”jaget” i ”Historien med hunden” gör böckerna spännande på ett alldeles unikt sätt. Att litterärt skildra en människas (bokens huvudkaraktärs) förändring är svårt och för mig som läser är det ett av de kännetecken jag själv har på om boken i fråga känns läsvärd eller inte. Jag lockas av den där långsamma förändringen som författaren åstadkommer genom att sakta lägga till subtila detaljer till den personlighet vi känner ifrån början av skildringen. En liten förändring och så en till och en till… En från början alldeles vanlig person kan i slutändan vara en fullständigt galen människa eller på annat sätt avvikande från det vi brukar kalla normalt.

När Gustafsson i sin ”Historien med hunden” inleder hela berättelsen med att ”jaget” ringer till polisen och erkänner ett mord, så har jag redan intresset uppe, men vem är denna ”jag”? Genom möten med andra blir ”jaget” successivt avtäckt och beskrivet, både genom det som andra karaktärer säger eller menar, men också var ”jaget” själv yttrar i sin interaktion med andra. Min bild av personen förändras i takt med att läsningen fortskrider och innan jag vet ordet av har jag plötsligt en annan insikt om karaktären, har kanske bytt fot i min förut så självsäkra åsikt om hur denna person ÄR. Att få till det hos mig, läsaren, är skickligt och att lyckas med det på ett så subtilt sätt är beundransvärt. Därför läser jag gärna böcker av Lars Gustafsson. En längre utvikning om Guds existens ramar in den långsamt döende biodlarens funderingar om vanliga företeelser. På så sätt får En biodlares död en extra dimension med frågor om livets ständigt återkommande gåtor, men i förpackningen av vardagens vanlighet, så att man förleds att tro att det handlar om helt vanliga personer, med helt vanliga liv… Fantastiskt!

februari 28, 2016 by asaole

Minnesåseri- Mordet på Olof Palme i retrospektiv

“Det får inte finnas vi och de- det finns bara vi!” (Olof Palme, 1978) På kvällarna brukade jag antingen läsa en bra bok eller lyssna på radion innan jag skulle sova. Just den hä…

Källa: Minnesåseri- Mordet på Olof Palme i retrospektiv

februari 25, 2016 by asaole

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

En arbetsdag återstår innan mitt sportlov börjar. Det innebär för just min del att jag får en veckas behövlig ledighet just när vintern är som allra vackrast här där jag bor. Bilden är från ett år då mina barn och deras kusiner fick sig en skjuts i ett sparktåg, ett gammalt nöje som fungerar på vägar där man inte har sandat! Men detta med att vi har lov just nu har flera bakomliggande orsaker.

Under de kalla krigsvintrarna på fyrtiotalet behövde man spara bränsle och därför kom man på idén att stänga skolorna under en hel vecka när vintern är som kallas. Samtidigt passade man på att göra ordentligt rent i skolsalarna och på sina håll hette lovet skurlov av just det skälet.

Skolorna stängdes även andra tider på året av lite olika anledningar. Det kunde till exempel hända att man stängde för att låta barnen vara med och plocka bär på hösten, eller för att de skulle delta i potatisskörden. Sportlovet har vi haft sedan början på fyrtiotalet då det alltså kallades för kokslov, eftersom det var just bränslet koks man sparade på genom att hålla skolorna stängda och ouppvärmda. När man ville ta bort sportlovet för att det inte längre behövdes, kom skolhälsovården med invändningar, eftersom man kunde konstatera att smittspridningen var som värst just under de veckor då sportlovet brukade infalla. Därför har lovet fått vara kvar. Det är något förskjutet beroende på var i landet man bor, men infaller någon gång veckorna 7-12.

Nationalencyklopedin om sportlov

februari 20, 2016 by asaole

Tvåhundratjugonionde åseriet- Väderleken är inte alltid en lek!

Det är genom jobbet jag har insett hur vanligt det är att man diskuterar vädret när man träffar någon. Det är klart att jag hela tiden har pratat väder jag också, när jag träffat vänner och bekanta, men inte förrän jag började undervisa vuxna invandrare som tränar sig på svenska, så insåg jag hur ofta vi kommenterar vädret och hur vi gör det…

Det räcker ju inte med att säga något allmänt. Ofta svänger man till det lite extra. ”Det snöar” är inte samma sak som att säga något om HUR det snöar. Just idag snöar det faktiskt. Det virvlar ner från himlen i ostyriga ojämna byar och jag vet, eftersom jag nyss varit ute, att det mesta av snön lyckas leta sig in innanför kragen… Så upplever jag det i alla fall… Ett annat kännetecken på just den här dagens snöfall är hur den snö som faller fastnar i kvasten när man ska borsta av sin trappa. Vart tredje tag får bli en hård smäll mot underlaget, så att det som fastnat lossnar igen… Jag läser i tidningarna att många i Västsverige har hamnat i diket i stället för på den destination de planerade och kan konstatera att just dagens väder inte är att leka med, trots att vi diskuterar ämnet som om det vore en lek, väderleken…

Snöfall kan vara stämningsskapande, när man ser det genom sitt fönster, från insidan där man sitter uppkrupen i en stor fåtölj med en kopp te i handen. Men det kan också vara otäckt, när man inte ser bilen framför, för det ymniga snöfallet, eller när man på skidturen överraskas av ett hastigt och oväntat väderomslag och sträckan som återstår känns lite längre än man skulle önska…

När jag var ung reste vår familj en gång upp till Sälenfjällen tillsammans med vänner. Vi skulle övernatta i vännernas hemsnickrade husbil och planen för resan var att åka på tur med längdskidor runt fjället Östra Kalven. Vår tur skulle gå moturs och när vi började på förmiddagen hade vi vinden i ryggen, så jag minns att jag kunde dra nytta av vinden även i uppförsbackarna, vilket var spännande! På fjällets andra sida hade vinden INTE vänt, vilket alltså visade sig i en fullständigt omöjlig motvind, så stark att det kändes som att man ville sätta sig ner och invänta sommaren, för åka skidor gick i princip inte… Vi kom tillbaka till den där husbilen, väldigt försenade i förhållande till planeringen och det hade börjat mörkna. Jag minns att vi alla tänkte att det var en strapatsrik tur som avlöpt väl, men där vädret verkligen inte alls hade varit att leka med. Ändå är det ju så att ett ordstäv som tangerar detta med ”leken” faktiskt passar alldeles utmärkt på händelser kopplade till naturens egen dramatik: Den som sig i leken ger, han får leken tåla!

Ska man prompt ut i snöyran, så får man väl se till att utrusta sig för densamma…

februari 19, 2016 by asaole

Twohundred and Twentyeighth Asic- Harper Lee from Now and Then

It’s been more than twenty-five years since my teacher told me to read ”To Kill A Mockingbird” for an Assignment in English. I remember two things from the book: 1) I understood! 2) I didn’t understand! To you that may seem to be a contradiction, right? It’s not. It’s just a matter of meaning… I understood the ENGLISH and that made me very happy and proud, since English is not my first language. But reading in a language that is not one’s first language rise other different questions, such as ”what is this book really about?”…and I didn’t quite catch it… I remember I needed lots of help from my teacher back then. What the teacher helped me with was the cultural setting, the typical South of the USA and what it might have been like to grow up in Alabama at the time for To Kill a Mockingbird.

Last year I read in a newspaper that the author had finally released ”Go Set a Watchman” and I decided to read it for two different reasons: 1) I wanted to understand. 2) I had heard that this book was what Harper Lee wanted to publish in the first place when she first contacted the editor. I had also read that Harper Lee was asked to remove certain parts of her script or to re-write it, because the content was not appropriate according to the editor. I also knew that ”Go Set a Watchman” would be originally written without any such editing and I found that very interesting.

I have not re-read ”To Kill a Mockingbird” yet. I will of course. But that will be later. Instead I’d like to share with you what was the most interesting impression I got from reading Go Set a Watchman. It was REAL. I felt as if I was there, too, with Scout, or Jean Louise as she’s called most of the time in this book. There are two topics in particular that I find real. First it’s this tension between different groups of the society, referred to in the book as colored or white, although you may prefer other ”labels” now. The tension is there in both directions and it is obvious to the reader that people do not trust each other, do not mix with each other if not necessary. We read most of this particular topic from the point of view of Atticus’ sister Alexandra or from Jean Louise herself.

The next topic that draw my attention is when Jean Louise is forced by Alexandra to entertain a group of young women from the area. Alexandra has baked cakes and cookies for the event and her main interest is for Jean Louise to re-establish old connections with friends from her childhood and youth, and maybe find a reason to stay, instead of returning to New York where she now lives. It’s just that Jean Louise it not really interested. The way Harper Lee has written this part of the book is absolutely brilliant. It’s written in short abruptly cut comments, just the way other people’s conversations sound if you’re not a part of them and may not even collect everything that’s said. As if you were eavesdropping… After a while of reading this collection of short comments, I know more about those young ladies than if Harper Lee had attempted to draw a sketch of each and every one of them. And even more interesting, I also catch between the lines what Jean Louise think of all these young women, since she moves from one little group of ladies to the other, not really participating, merely listening. This part of the book made it worth the while to read it.

For one reason or the other Harper Lee was asked to edit in her script, to remove certain parts of the script… The result was ”To Kill a Mockingbird”… I must re-read it, as I said above…but now that I haven’t I prefer to just rest in the thought that I didn’t really like ”To Kill a Mockingbird” when reading it then, twenty-five years ago. I do however LIKE ”Go Set a Watchman”. I like Harper Lee’s sense of humor and I like her way of drawing a sketch of the society as it was then. But most of all, I as a reader, enjoy the fact that nobody has cut and edited this script. It’s supposed to be just as it was from the very beginning, and although the setting in the book is two decades after the events in ”To Kill a Mockingbird” it’s written before that book. To me, Harper Lee was a lot better in original than when that editor of hers had decided to remove ”controversial” parts… To write a book about life, when life seems like a struggle, may be hard enough, but to write it and have it translated and spread all over the world is a wonder. Harper Lee obviously did this twice! Thank you for the reading experience you gave me, Harper Lee! ❤

februari 19, 2016 by asaole

Minnesåseri- Mordet på Olof Palme i retrospektiv

”Det får inte finnas vi och de- det finns bara vi!”

(Olof Palme, 1978)

På kvällarna brukade jag antingen läsa en bra bok eller lyssna på radion innan jag skulle sova. Just den här kvällen, en fredag, så skulle jag upp och jobba tidigt nästa morgon och borde redan ha somnat för länge sedan. Men i stället gjorde jag som jag brukade, kollade en sista gång inställningarna för väckningsfunktionen i klockradion, slog sedan på radion för att kolla att volymen var på en lagom nivå för väckning. Det var då jag först blev sur och sedan arg, över att någon hade den dåliga smaken att sända en så realistisk radioteater att man förleddes att tro att det var på allvar. I radion upprepades gång på gång hur statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata. Strax gick det upp för mig att det inte var någon teater… Det hade hänt. För mig var det en chock. Någon hade skjutit Olof Palme!

Nästa morgon kom nästa chock, nämligen att inte alla tänkte som jag…

Mord är en extraordinär händelse omgiven av stor smärta, sorg, chock och ilska. Så många starka men odelat negativa känslor tampas om uppmärksamheten. Det fanns för mig ingen plats för något annat än svärta, tragik och vanmakt den där lördagen. På jobbet, där jag stod som kassabiträde i en cafeteria, skulle jag snart upptäcka att det fanns andra synpunkter än mina… Bland våra gäster denna lördag fanns ingen som passerade kassan utan att yttra sig om nattens händelser och mordet på statsministern. Många var ledsna och grät och andra var helt tysta, liksom dämpade. Det som chockade mig var att några av dem helt öppet sa saker som ”Det var ju tur att den där jäveln blev knäppt!”.

I skolan hade representanter för ett ungdomsförbund på högerkanten, spridit t-shirts eller annan politisk reklam med nidbilder av Olof Palme. Jag minns nu att jag tyckte att det var skrämmande att reklammaterialet var försett med ett uttalat och tydligt personkopplat hat. Förutom det, så tänkte jag att det var konstigt att ingen vuxen runt dessa ungdomar sa stopp… Jag var en ung vuxen när Palme blev mördad. Min egen uppfattning om Palme som politiker grundades alltså från ett barnperspektiv, t ex genom att se på programmet ”Från A till Ö” där Hedvig åker till Riksdagen för att möta Palme och få svar på frågan ”Vad är demokrati?” Sjutton minuter in i programmet börjar samtalet mellan Hedvig och Palme:

Länk till avsnittet med Hedvigs möte med Palme

Efter 1986 fick jag motvilligt inse att allt inte är lika idylliskt i verkligheten som i ”Från A till Ö”. Som vuxen har jag i efterhand förstått att det fanns många politiska frågor där Palme valde en väg som kunde uppfattas som kontroversiell av omgivningen i allmänhet och av politiska motståndare i synnerhet. Ändå måste det vara en självklarhet att man i sann demokratisk anda i ett land som Sverige, övertygar en politisk motståndare med ord, inte med vapen. Den 28 februari kommer jag minnas den språkligt begåvade klassresenären som genom sitt starka och orädda politiska engagemang gjort skillnad i väldigt många människors liv, inte bara i vårt land utan även internationellt.

februari 18, 2016 by asaole

Tvåhundratjugosjunde åseriet- En selfie från dåtiden…

1976 var jag nio år och hade fått veta att vi snart skulle flytta. De sista dagarna på vårterminen skulle min klass och jag åka till Skansen och till just detta tillfälle fick jag min första kamera. För er som också var nio år 1976 kommer nu några rader med fullständigt överflödig information, men för dem av er som är i mina döttrars ålder kan följande komma som en total överraskning:

Man laddade min lilla kamera med en film och om man ville knäppa kort med blixt, så bestod blixten av en kub som man köpte separat och tryckte fast på kamerans ovansida. För nytt foto med blixt vred man kuben ett kvarts varv… Fyra chanser per kub… När man fotograferat var man tvungen att lämna in filmen i en fotoaffär (Nej, man kunde INTE skicka själv med post, det var senare…). Sedan fick man ett inlämningskvitto med en tidpunkt MINST en vecka senare, kanske längre… Man återkom till affären med det lilla kvittot, ibland förgäves, fick till slut se alla foton, där på plats i fotoaffären, med uppmaningen att OM man inte var nöjd med någon av bilderna, så kunde man avstå från bilden och betala endast för dem man var nöjd med… Jag var alltid ”nöjd” med alla mina…

Ett vanligt förekommande förfaringssätt i min bekantskapskrets var att man hade en och samma film i väldigt länge och att man knäppte ett kort då man var med om något speciellt, men inte annars. För min egen morfars del kunde det vara så att i en och samma film, som han framkallade, med 24 eller 36 bilder, så kunde de första motiven i raden vara julbilder och sedan passerade bilder från födelsedagar, påskfirande, midsommar och första kräftorna, en nyinköpt bil och en bild på mormor när hon lagade mat och så jul igen…

De första bilderna jag tog med min nya kamera var på sätt och vis mina första försök att fotografera någonsin. Men de var också tecken i tiden de där bilderna, just för att jag inte alls är den enda som än idag har kvar så många bilder som av andra skulle betecknas som ”misslyckade”. Se här:

Varje suddig person på bilden var en av mina dåvarande högt värderade vänner och det förklarar säkert varför fotot inte alls slängdes bort. Sida vid sida med andra foton äger ett suddigt, till synes misslyckat foto sitt existensberättigande. Vi åkte på resa till Skansen med klassen, en av de där sista dagarna innan sommarlovet då jag skulle flytta. Min nya kamera användes flitigt och jag fick med mig oerhört många bilder på djur och deras ungar. Men en del av djuren ville inte riktigt vara med på bild… Min kamera var ju enklast tänkbara, bara sikta och trycka av, helautomatisk, om man vill kalla det så… Man behövde inte ställa in någonting, inte avstånd, inte bländare eller tid… Men djuren, även de stora, var snabba….De hann undan innan jag lyckats sikta och trycka av:

Men kommer man hem, sju år gammal och har knäppt detta kort, som ett av de 24 kort man fått i sin första film, så slänger man inte bort kortet…

Jag tror ändå att det är tidsaspekten som är mest intressant för mig när jag jämför med döttrarna och deras idoga fotograferande. De tar hur många foton som helst VARJE DAG och det kunde förstås inte jag. Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart, eftersom man på min tid var tvungen att framkalla foton hos en fotohandlare. Vi fick öva upp tålamodet. Man knäppte ETT kort, vid ett visst tillfälle. Detta enda kort kunde blir bra eller dåligt och hur det var med den saken visste man inte förrän man hämtat ut sina foton hos fotohandlaren.

En selfie, något som nu är så omedelbart att man genast vet om man vill behålla bilden eller ta en ny, tog alltså på den tiden två veckor från start till mål. Ändå har jag en… Jag måste alltså ha haft ett visst mått av tålamod som tolvåring… Då hade jag en ny kamera, en enklare form av systemkamera där man kunde fotografera på så pass nära håll som 50cm. Det fanns ingen ”selfie-stick”… Jag vände på kameran, höll den i mina utsträckta armar, knäppte kortet… Sedan tillägger vän av ordning att jag ju inte kunde SE fotot direkt… Först gällde det att inte fuska…utan knäppa kort på MENINGSFULLA andra saker, tills filmen var slut… Därefter lämna in den till fotohandlaren, vänta de två veckorna och sedan titta hur det blev… Men du ska slippa vänta i två veckor! Här är min första selfie:

februari 15, 2016 by asaole

Tvåhundratjugosjätte åseriet- Har den högfärdiga oxfilén funnit sin höna?

Sagan om den högfärdiga oxfilén av Tage Danielsson är en liten berättelse om en oxfilé som anser sig vara lite förmer än de andra där i köttdisken… Oxfilén (som ju i enlighet med sagans fria form förstås kan tänka…) känner till att de damer som handlar där i Östermalmshallen, gärna äter just oxfilé. Därför vet den sitt eget värde och också att den kommer att bli såld till någon som inte nöjer sig med något enklare. Eftersom den kan tänka, så har den synpunkter på till vem den vill bli såld… Det ska förstås vara en person som stämmer väl överens med den status som oxfilén tillmäter den som har råd att köpa en så fin köttbit som just denna oxfilé. Därför försöker oxfilén inledningsvis på olika sätt förställa sig eller rentav gömma sig, när fel typ av kund kommer till köttdisken för att handla. Det lyckas första dagen och en bit in i andra, men sedan är oxfiléns spänst för alltid borta… Oxfilén drar slutsatser med hjälp av induktion, vilket ungefär innebär att man genom att titta på det som hänt i det förflutna antar att det kommer att fortsätta på samma sätt även i framtiden. Men kan man alltid lita på induktion?

Om vi följer en filosof vid namn Bertrand Russel och hans tankar i frågan, så menar han att induktion kan leda vilse även i fall där något verkar ytterst sannolikt. Hans berättelse påminner om oxfiléns… Tänk dig en höna som liksom oxfilén i tidigare exemplet kan tänka och reflektera. Hönan har noterat att så länge den har levat på gården, har bonden varje fredag högtidligen valt ut en höna ur hönsgården för att nacka och äta upp till middag. Inte en enda gång har det varit just henne bonden har valt… Hönans slutsats blev naturligtvis att bonden alltid skulle välja någon annan, aldrig just henne. Men vi förstår att hönans slutsats är falsk…(Fritt efter Barry Loewers ”Filosofi på 30 sekunder”)

Oxfilén, den stackaren slutade som pyttipanna:

”skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere”

(ur Sagor för barn över 18 år, av Tage Danielsson)

Så vad lär vi oss då av historien?

Att vi inte kan lära oss av historien kanske…

februari 14, 2016 by asaole

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Som ung bodde jag ett år i Stockholm med planen att bli bofast där. Det där året, 1987-87, minns jag med glädje främst för att jag och min väninna hade möjlighet att ta del av så många kulturevenemang som staden erbjöd. Vi såg Cyrano de Bergerac med Sven Wollter mer än en gång när han hade huvudrollen på Stockholms stadsteater… Filmen ”Om kärlek” blev också en film vi såg flera gånger. Det hände till och med en gång att vi gick på ett öppet politiskt möte som skulle hållas i Björns trädgård på Söder, för att Sven Wollter den dagen var deras huvudtalare… Sedan dess har jag följt Wollter på ett mer indirekt sätt, genom TV, tidningar och biofilmer.

Att han nu har bestämt sig för att genomföra sin ”sista föreställning” på teatern, fick mig att spontant säga ”Nej!!!!!!”, men vid en viss eftertanke så slog det mig att om det är någon jag unnar att få en härlig tid som pensionär, så är det Sven Wollter. Viktigt är också att tillägga att de flesta av oss andra hoppar av yrkeslivet vid 65 år, medan Sven Wollter bjudit oss på många fina rolltolkningar också efter den åldern. Den där nyheten om hans förestående ”sista föreställning” fick en extra dimension när jag såg att den kopplade samman Sven Wollter med Henning Mankell, som är en av de svenska författare som jag beundrar allra mest.

Länk till intervju med Wollter inför den sista föreställningen

För en tid sedan när Henning Mankell gick bort, skrev jag av mig lite av den där ”läsarens sorg när en författare går bort” och det kändes skönt att ha skrivandet som en ventil. I texten jag skrev då, framgår att jag förutom deckarna gärna läste de där andra texterna.

Länk till ett tidigare åseri, från tiden vid Mankells bortgång

Mankell var även aktiv inom teatervärlden och för just mig personligen är det extra intressant att Sven Wollters sista föreställning blir just ”Driving Miles” av Henning Mankell, regisserad av Eva Bergman, författarens fru. Miles Davis musik ackompanjerar fint detta kulturmöte! Eftersom det verkligen vore just ”public service” att ”Driving Miles” får större spridning, hoppas jag att SVT kommer att finnas på plats för en inspelning av föreställningen! Tack på förhand!

I ett annat åseri har jag skrivit om Wollters bok Hon Han och Döden:

http://wp.me/p4uFqc-133