Tvåhundratjugosjunde åseriet- En selfie från dåtiden…

1976 var jag nio år och hade fått veta att vi snart skulle flytta. De sista dagarna på vårterminen skulle min klass och jag åka till Skansen och till just detta tillfälle fick jag min första kamera. För er som också var nio år 1976 kommer nu några rader med fullständigt överflödig information, men för dem av er som är i mina döttrars ålder kan följande komma som en total överraskning:

Man laddade min lilla kamera med en film och om man ville knäppa kort med blixt, så bestod blixten av en kub som man köpte separat och tryckte fast på kamerans ovansida. För nytt foto med blixt vred man kuben ett kvarts varv… Fyra chanser per kub… När man fotograferat var man tvungen att lämna in filmen i en fotoaffär (Nej, man kunde INTE skicka själv med post, det var senare…). Sedan fick man ett inlämningskvitto med en tidpunkt MINST en vecka senare, kanske längre… Man återkom till affären med det lilla kvittot, ibland förgäves, fick till slut se alla foton, där på plats i fotoaffären, med uppmaningen att OM man inte var nöjd med någon av bilderna, så kunde man avstå från bilden och betala endast för dem man var nöjd med… Jag var alltid ”nöjd” med alla mina…

Ett vanligt förekommande förfaringssätt i min bekantskapskrets var att man hade en och samma film i väldigt länge och att man knäppte ett kort då man var med om något speciellt, men inte annars. För min egen morfars del kunde det vara så att i en och samma film, som han framkallade, med 24 eller 36 bilder, så kunde de första motiven i raden vara julbilder och sedan passerade bilder från födelsedagar, påskfirande, midsommar och första kräftorna, en nyinköpt bil och en bild på mormor när hon lagade mat och så jul igen…

De första bilderna jag tog med min nya kamera var på sätt och vis mina första försök att fotografera någonsin. Men de var också tecken i tiden de där bilderna, just för att jag inte alls är den enda som än idag har kvar så många bilder som av andra skulle betecknas som ”misslyckade”. Se här:

 

Springa fort

Varje suddig person på bilden var en av mina dåvarande högt värderade vänner och det förklarar säkert varför fotot inte alls slängdes bort. Sida vid sida med andra foton äger ett suddigt, till synes misslyckat foto sitt existensberättigande. Vi åkte på resa till Skansen med klassen, en av de där sista dagarna innan sommarlovet då jag skulle flytta. Min nya kamera användes flitigt och jag fick med mig oerhört många bilder på djur och deras ungar. Men en del av djuren ville inte riktigt vara med på bild… Min kamera var ju enklast tänkbara, bara sikta och trycka av, helautomatisk, om man vill kalla det så… Man behövde inte ställa in någonting, inte avstånd, inte bländare eller tid… Men djuren, även de stora, var snabba….De hann undan innan jag lyckats sikta och trycka av:

En halv elefant

Men kommer man hem, sju år gammal och har knäppt detta kort, som ett av de 24 kort man fått i sin första film, så slänger man inte bort kortet…

Jag tror ändå att det är tidsaspekten som är mest intressant för mig när jag jämför med döttrarna och deras idoga fotograferande. De tar hur många foton som helst VARJE DAG och det kunde förstås inte jag. Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart, eftersom man på min tid var tvungen att framkalla foton hos en fotohandlare. Vi fick öva upp tålamodet. Man knäppte ETT kort, vid ett visst tillfälle. Detta enda kort kunde blir bra eller dåligt och hur det var med den saken visste man inte förrän man hämtat ut sina foton hos fotohandlaren.

En selfie, något som nu är så omedelbart att man genast vet om man vill behålla bilden eller ta en ny, tog alltså på den tiden två veckor från start till mål. Ändå har jag en…  Jag måste alltså ha haft ett visst mått av tålamod som tolvåring… Då hade jag en ny kamera, en enklare form av systemkamera där man kunde fotografera på så pass nära håll som 50cm. Det fanns ingen ”selfie-stick”… Jag vände på kameran, höll den i mina utsträckta armar, knäppte kortet… Sedan tillägger vän av ordning att jag ju inte kunde SE fotot direkt… Först gällde det att inte fuska…utan knäppa kort på MENINGSFULLA andra saker, tills filmen var slut… Därefter lämna in den till fotohandlaren, vänta de två veckorna och sedan titta hur det blev… Men du ska slippa vänta i två veckor! Här är min första selfieEn selfie från dåtiden:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.