Tvåhundratjugosjunde åseriet- En selfie från dåtiden…

1976 var jag nio år och hade fått veta att vi snart skulle flytta. De sista dagarna på vårterminen skulle min klass och jag åka till Skansen och till just detta tillfälle fick jag min första kamera. För er som också var nio år 1976 kommer nu några rader med fullständigt överflödig information, men för dem av er som är i mina döttrars ålder kan följande komma som en total överraskning:

Man laddade min lilla kamera med en film och om man ville knäppa kort med blixt, så bestod blixten av en kub som man köpte separat och tryckte fast på kamerans ovansida. För nytt foto med blixt vred man kuben ett kvarts varv… Fyra chanser per kub… När man fotograferat var man tvungen att lämna in filmen i en fotoaffär (Nej, man kunde INTE skicka själv med post, det var senare…). Sedan fick man ett inlämningskvitto med en tidpunkt MINST en vecka senare, kanske längre… Man återkom till affären med det lilla kvittot, ibland förgäves, fick till slut se alla foton, där på plats i fotoaffären, med uppmaningen att OM man inte var nöjd med någon av bilderna, så kunde man avstå från bilden och betala endast för dem man var nöjd med… Jag var alltid ”nöjd” med alla mina…

Ett vanligt förekommande förfaringssätt i min bekantskapskrets var att man hade en och samma film i väldigt länge och att man knäppte ett kort då man var med om något speciellt, men inte annars. För min egen morfars del kunde det vara så att i en och samma film, som han framkallade, med 24 eller 36 bilder, så kunde de första motiven i raden vara julbilder och sedan passerade bilder från födelsedagar, påskfirande, midsommar och första kräftorna, en nyinköpt bil och en bild på mormor när hon lagade mat och så jul igen…

De första bilderna jag tog med min nya kamera var på sätt och vis mina första försök att fotografera någonsin. Men de var också tecken i tiden de där bilderna, just för att jag inte alls är den enda som än idag har kvar så många bilder som av andra skulle betecknas som ”misslyckade”. Se här:

 

Springa fort

Varje suddig person på bilden var en av mina dåvarande högt värderade vänner och det förklarar säkert varför fotot inte alls slängdes bort. Sida vid sida med andra foton äger ett suddigt, till synes misslyckat foto sitt existensberättigande. Vi åkte på resa till Skansen med klassen, en av de där sista dagarna innan sommarlovet då jag skulle flytta. Min nya kamera användes flitigt och jag fick med mig oerhört många bilder på djur och deras ungar. Men en del av djuren ville inte riktigt vara med på bild… Min kamera var ju enklast tänkbara, bara sikta och trycka av, helautomatisk, om man vill kalla det så… Man behövde inte ställa in någonting, inte avstånd, inte bländare eller tid… Men djuren, även de stora, var snabba….De hann undan innan jag lyckats sikta och trycka av:

En halv elefant

Men kommer man hem, sju år gammal och har knäppt detta kort, som ett av de 24 kort man fått i sin första film, så slänger man inte bort kortet…

Jag tror ändå att det är tidsaspekten som är mest intressant för mig när jag jämför med döttrarna och deras idoga fotograferande. De tar hur många foton som helst VARJE DAG och det kunde förstås inte jag. Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart, eftersom man på min tid var tvungen att framkalla foton hos en fotohandlare. Vi fick öva upp tålamodet. Man knäppte ETT kort, vid ett visst tillfälle. Detta enda kort kunde blir bra eller dåligt och hur det var med den saken visste man inte förrän man hämtat ut sina foton hos fotohandlaren.

En selfie, något som nu är så omedelbart att man genast vet om man vill behålla bilden eller ta en ny, tog alltså på den tiden två veckor från start till mål. Ändå har jag en…  Jag måste alltså ha haft ett visst mått av tålamod som tolvåring… Då hade jag en ny kamera, en enklare form av systemkamera där man kunde fotografera på så pass nära håll som 50cm. Det fanns ingen ”selfie-stick”… Jag vände på kameran, höll den i mina utsträckta armar, knäppte kortet… Sedan tillägger vän av ordning att jag ju inte kunde SE fotot direkt… Först gällde det att inte fuska…utan knäppa kort på MENINGSFULLA andra saker, tills filmen var slut… Därefter lämna in den till fotohandlaren, vänta de två veckorna och sedan titta hur det blev… Men du ska slippa vänta i två veckor! Här är min första selfieEn selfie från dåtiden:

 

Tvåhundrade åseriet- För pappersbokens bevarande! Nyorden 2015

Varje år skapas med hjälp av Språkrådet en nyordslista där nya ord i svenskan kan hittas. Samtidigt finns ständigt ett aktivt arbete med att plocka bort icke frekventa ord. Det måste vara alldeles underbart att ha deras jobb!! Tänk att få grotta ner sig i vilka ord som verkligen är nya och vilka som har funnits ett tag, men just du har kanske inte hört dem eller använt dem…

Språkrådets hemsida

I en artikel i Dagens Nyheter finns en sammanställning över nyheterna:

Nyord 2015

När jag läser igenom listan av ord är det som att göra en tidsresa genom de nymodigheter vi fick oss presenterade genom media under år 2015. Där finns ord som dumpstra, groupie och avinvestera, som i och för sig är ord i tiden… Dumpstra kom med som ett viktigt ord ”mellan raderna” i en text som elever läste för nationella prov i svenska t ex. När man dumpstrar så letar man efter användbara varor,  t ex mat bland det som andra har slängt, dump (avfall). En hel kultur runt detta har växt fram främst i storstäder där det finns större möjligheter att hitta containers med matavfall t ex vid restauranger och matvaruaffärer.

Groupie är en företeelse som har bytt konnotation. För en person i min ålder kopplas ordet till en människa som är ett stort fan av en musikgrupp och följer gruppen på deras turnéer och hänger med dem back stage. Den nya betydelsen kan nu i stället kopplas samman med ”att ta en selfie”, dvs att fotografera sig själv med sin mobilkamera, där en groupie alltså betyder att man fotograferar sig själv tillsammans med en grupp av andra människor.

Den som avinvesterar gör sig av med något som tidigare upplevts som en investering, men nu av etiska skäl inte längre har samma positiva koppling. Jag hade till exempel sålt min päls om jag hade haft någon…

Bland orden som så bekvämt finns listade i DN-artikeln fastnar jag vid plattfilm, nyhetsundvikare och youtuber. För mig är dessa tre ord verkligen intressanta. Plattfilm är alltså den film vi var vana vid långt innan det fanns alternativ som 3D, streamad film etc. Jag vill koppla detta med hur jag nuförtiden gärna lyssnar på ljudböcker medan jag jobbar eller städar. När jag sedan ska förklara för någon vän om boken i fråga, så brukar jag säga att jag har lyssnat, inte läst…för jag HAR ju de facto lyssnat. Om jag vill förtydliga säger jag att det alltså inte var en ”pappersbok”. Jag menar att ordet pappersbok och ordet plattfilm spelar i samma division. Det handlar om något som vi är vana vid och vet  vad det innebär redan från början, men som fått nytt namn för att vi på ett övertydligt vis vill skilja det ifrån det där nya…

En youtuber är en person som spelar in filmer och lägger upp dem på youtube, har jag fått lära mig av mina barn… 🙂

Men det som är betydligt mer intressant än detta vad det är för något, är hur stor makt de har i mina barns liv! En youtuber kan säga ”den här mascaran är den bästa på marknaden” och sedan är min dotter helt ointresserad av alla andra typer av mascaror. Varför? Jo, för det har denna youtuber sagt. Om jag då dristar mig till att inflika att det kan finnas andra källor som har en annan synpunkt, så får jag svaret att youtubern som hon hänvisar till faktiskt har tusentals följare. Det i sin tur innebär mellan raderna att så många följare kan ju inte ha fel… Kanske kommer väldigt många människor, inte alls enbart ungdomar, att på sikt vara aktiva nyhetsundvikare, ännu ett nyord från 2015? Att vara nyhetsundvikare betyder att man aktivt styr bort ifrån det vi kallar nyheter och i stället surfar runt bland helt annat utbud, t ex sändningar från youtubers eller artistfansajter etc.

Min generation kan vara den sista som följer nyheterna, intresserar sig för världshändelser av typen jordbävning i Nepal eller tågkaos i Berlin, medan nästa generation oroar sig för helt andra saker. Eller så är det så att jag drabbats av faktaresistens nu… 🙂

Det skulle i så fall enligt nyordlistan innebära att jag inte låter mig påverkas av de faktauppgifter som inte är i linje med mina egna…

Apropå världshändelser så kan man bland nyorden hitta EU-migrant och transitflykting, vilket ändå visar att nyhetsflödet fortfarande är en stor påverkansfaktor för hur våra nya ord kommer till. För den händelse att det inte redan finns i någon ordbok, så vill jag inför bokslutet om nyorden 2016 föreslå ordet pappersbok. Det tycker jag är ett mycket nödvändigt ord i svenska språket. För om det ordet inte finns, så finns kanske snart inte ens dess motsvarighet… Tänk den dagen då alla pappersböcker är borta ur ens liv! 😦