Tvåhundratjugosjätte åseriet- Har den högfärdiga oxfilén funnit sin höna?

Sagan om den högfärdiga oxfilén av Tage Danielsson är en liten berättelse om en oxfilé som anser sig vara lite förmer än de andra där i köttdisken… Oxfilén (som ju i enlighet med sagans fria form förstås kan tänka…) känner till att de damer som handlar där i Östermalmshallen, gärna äter just oxfilé. Därför vet den sitt eget värde och också att den kommer att bli såld till någon som inte nöjer sig med något enklare. Eftersom den kan tänka, så har den synpunkter på till vem den vill bli såld… Det ska förstås vara en person som stämmer väl överens med den status som oxfilén tillmäter den som har råd att köpa en så fin köttbit som just denna oxfilé. Därför försöker oxfilén inledningsvis på olika sätt förställa sig eller rentav gömma sig, när fel typ av kund kommer till köttdisken för att handla. Det lyckas första dagen och en bit in i andra, men sedan är oxfiléns spänst för alltid borta… Oxfilén drar slutsatser med hjälp av induktion, vilket ungefär innebär att man genom att titta på det som hänt i det förflutna antar att det kommer att fortsätta på samma sätt även i framtiden. Men kan man alltid lita på induktion?

Om vi följer en filosof vid namn Bertrand Russel och hans tankar i frågan, så menar han att induktion kan leda vilse även i fall där något verkar ytterst sannolikt. Hans berättelse påminner om oxfiléns… Tänk dig en höna som liksom oxfilén i tidigare exemplet kan tänka och reflektera. Hönan har noterat att så länge den har levat på gården, har bonden varje fredag högtidligen valt ut en höna ur hönsgården för att nacka och äta upp till middag. Inte en enda gång har det varit just henne bonden har valt… Hönans slutsats blev naturligtvis att bonden alltid skulle välja någon annan, aldrig just henne. Men vi förstår att hönans slutsats är falsk…(Fritt efter Barry Loewers ”Filosofi på 30 sekunder”)

Oxfilén, den stackaren slutade som pyttipanna: