Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Filmrulle_OLÅ

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill…  Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

 

 

 

 

 

Tvåhundratjugosjätte åseriet- Har den högfärdiga oxfilén funnit sin höna?

sagorförbarnöver18år_asaole

Sagan om den högfärdiga oxfilén av Tage Danielsson är en liten berättelse om en oxfilé som anser sig vara lite förmer än de andra där i köttdisken… Oxfilén (som ju i enlighet med sagans fria form förstås kan tänka…) känner till att de damer som handlar där i Östermalmshallen, gärna äter just oxfilé. Därför vet den sitt eget värde och också att den kommer att bli såld till någon som inte nöjer sig med något enklare. Eftersom den kan tänka, så har den synpunkter på till vem den vill bli såld… Det ska förstås vara en person som stämmer väl överens med den status som oxfilén tillmäter den som har råd att köpa en så fin köttbit som just denna oxfilé. Därför försöker oxfilén inledningsvis på olika sätt förställa sig eller rentav gömma sig, när fel typ av kund kommer till köttdisken för att handla. Det lyckas första dagen och en bit in i andra, men sedan är oxfiléns spänst för alltid borta… Oxfilén drar slutsatser med hjälp av induktion, vilket ungefär innebär att man genom att titta på det som hänt i det förflutna antar att det kommer att fortsätta på samma sätt även i framtiden. Men kan man alltid lita på induktion?

Om vi följer en filosof vid namn Bertrand Russel och hans tankar i frågan, så menar han att induktion kan leda vilse även i fall där något verkar ytterst sannolikt. Hans berättelse påminner om oxfiléns… Tänk dig en höna som liksom oxfilén i tidigare exemplet kan tänka och reflektera. Hönan har noterat att så länge den har levat på gården, har bonden varje fredag högtidligen valt ut en höna ur hönsgården för att nacka och äta upp till middag. Inte en enda gång har det varit just henne bonden har valt… Hönans slutsats blev naturligtvis att bonden alltid skulle välja någon annan, aldrig just henne. Men vi förstår att hönans slutsats är falsk…(Fritt efter Barry Loewers ”Filosofi på 30 sekunder”)

Oxfilén, den stackaren slutade som pyttipanna:

”skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere”
(ur Sagor för barn över 18 år, av Tage Danielsson)

Så vad lär vi oss då av historien?

Att vi inte kan lära oss av historien kanske…

Vemvet