Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Annonser

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

Om man får tro Jonas Hassem Khemiri så är svenskan ”Melodins språk”, men likt den avgränsning han ger i just detta avsnitt ur programserien Språkresan, har han på liknande sätt utnämnt svenska språket till  det typiska språket för något annat tema…

Spring Melody

Jonas Hassem Khemiri om ”Melodins språk”

Den första gången jag läste en bok av Jonas Hassem Khemiri hände något med mitt eget språk, redan på första sidan. Det lustiga med upplevelsen var att mina elever något senare gjorde samma iakttagelse! Tvärtom mot hur jag upplevde det hela, hade de känslan att hans text var lätt som en plätt… Min känsla var att det var något i språket som gjorde det oerhört svårt att läsa vad han skrev… Vad hade hans text som andra svenska romaner inte har? tänkte jag. Det tog liksom stopp i huvudet när jag läste… Men snart nog insåg jag att det handlade om ordföljden… Han skrev så som många av mina elever talar och därför kände de sig hemma…medan jag upplevde att det kändes som ett ”stopp” i språket. Det blev svårt att läsa högt, eftersom min hjärna säkert rättar till ordföljden automatiskt, eftersom jag vet hur svensk ordföljd fungerar i praktiken.

OM byter jag ordföljden, så du märker direkt det, eller hur? 

Vad som var mer intressant var att det även gällde för den tysta läsningen. Jag fick inget flyt i min tysta läsning i huvudet heller… Mitt språk lät som ett staccato, för att låna en musikterm, apropå hur melodier kan vara… Nog tycker jag att svenskan kan få kallas ”Melodins språk” framförallt om man vidgar begreppet melodi litegrann. Å ena sidan kan det ju handla om betoning och satsmelodi, så som Khemiri är inne på och å andra sidan kan det handla om ord som för tankarna till musik och melodier på något sätt. I ett tidigare åseri har jag kommenterat betoning och accenter i svenska språket. Du kan läsa om det här:

http://wp.me/p4uFqc-vg

Den som tar sig tid att lyssna på dialekter från olika delar av Sverige kan höra vissa likheter mellan landsändarna, men också att mycket skiljer sig kraftigt åt. Där handlar det både om hur accenter och betoningar används och om hur hela språkmelodin låter. När mina utlandsfödda vuxna elever kommer nya till Sverige, så händer det att de hamnar i en viss landsända en tid och sedan kommer de flyttande till oss i Dalarna. Ibland kan de ha börjat sin vistelse i Sverige långt upp i norr och ibland var de sin första tid i landet i Skåne eller Västsverige. När vi gör hörövningar i klassrummet brukar det märkas att melodin spelar roll, på så sätt att elever som hört t ex skånska mycket, naturligtvis har lättare att förstå dialekten än de som aldrig kommit i kontakt med den.

Min egen erfarenhet av de olika dialekterna i Sverige och hur väl eller inte jag förstår dem, hänger också samman med var jag har varit mycket…eller lite… Det är lättare för mig att förstå dialekter från Dalarna och landskapen norrut härifrån än det är att förstå de sydsvenska dialekterna och gotländskan, men med det menar jag inte att jag inte förstår dem, bara att det finns en skillnad mellan hur lätt eller svårt det är att uppfatta och förstå dessa dialekter. I klassrummet brukar jag ibland göra en temalektion med många olika dialektspår vid samma tillfälle. Då tar jag fram Sverigekartan och ger eleverna varsitt blad med en karta där de kan ”pricka in” var i Sverige de tror att personen som talar bor. Det är slående hur oerhört svårt detta är för eleverna.

För mig kan det handla om små detaljer som gör att jag vet UNGEFÄR var i Sverige den talande personen bor, men de där ledtrådarna kommer ju sig av att jag hört så oändligt många exempel under årens lopp… För elevernas skull brukar jag därför försöka be dem att utgå ifrån någon person de känner ELLER utgå ifrån hur språket/dialekten av svenska talas där vi bor, i Västerbergslagen i Dalarna. Jag börjar helt enkelt med att fråga ”Låter den här personen som en person härifrån?” Nästa fråga blir ”kommer personen från en plats söder om oss eller norr om oss?”. På det sättet, med liknande frågor ringar jag in platsen, tillsammans med eleverna. Självklart förklarar jag också tydliga skillnader för eleverna och lyssnar på ett och samma ljudklipp flera gånger för att hjälpa dem höra det som ”sticker ut” i dialekten.

Att själv producera de olika ljuden i klassen brukar vara en rolig övning… Om man talar en uppländsk svenska är det till exempel riktigt svårt att använda ett tungrots-R, vilket leder till glada skratt i klassrummet om man ändå försöker. Samma sak gäller förstås när man tränar på att höra skillnaden mellan tje- och sje-ljud och hur de produceras. Om du vill lyssna på exempel på dialekter, så kan jag tipsa om en hemsida som jag tycker är bra, där du enkelt kan välja olika ljudspår för att jämföra hur svenskan låter i olika delar av landet:

Dialektlänkar

För den som vill hitta skojiga klipp är förstås YouTube en guldgruva och där brukar jag dels använda klipp med sådant som redan från början är på en viss dialekt, t ex skånska i ”Hipp, hipp!” eller ”Pistvakt” där man hör en norrländsk delvis påhittad dialekt, mest för att först urskilja norr och söder. Men det är också givande att dels titta på komiker som Robert Gustavsson, som härmar dialekter, dels se hela program eller serier om temat, t ex Fredrik Lindströms ”Dialektmysterier”. Det finns också gott om filmer och tips i SVT:s öppna arkiv som jag brukar använda, där det inte finns något specifikt ”tema” för dialekterna just, men där hela programmet/serien är från en viss del av landet.

sverigekarta

Tvåhundrafyrtioandra åseriet- Vår eller inte vår? Det är frågan!

När det gäller våren, så är det alltid lite osäkert om den ÄR eller INTE ÄR, tycker jag. Idag är det soligt och JAG tycker att det är vår…  TV-meteorologerna brukar vara inblandade i detta på så sätt att studiovärdarna i både nyhetsprogram och soffmagasinen på SVT och andra kanaler bjuder in dem för att yttra sig om huruvida det ÄR vår nu eller ej. Vi får veta vad som gäller för att den så kallade meteorologiska våren ska inträffa. Mer i detalj finns information på SMHI:s hemsida, men våren inträffar alltså enligt följande ”formel”:

”Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som vår” (www.SMHI.se)

SMHI:s hemsida

Min egen högst privata uppfattning om huruvida våren har kommit eller ej, är kopplad till tre speciella företeelser. Den första handlar om GB och deras, för året nya, glasslista… När jag ser att de nya glassarna kommit, är det vår…

1976_GB

Det jag som liten såg fram emot var att kiosken där jag brukade handla, skulle hänga upp sin nya poster med årets nykomlingar bland glassarna, samtidigt som jag förstås ville att just mina favoriter skulle hänga kvar ett år till… Från 1976 var min favorit glassen ”Alexandra”. Vilken var din favorit?

Det andra tydliga vårtecknet jag letar efter är skatornas envisa bobyggande i vårt äppelträd. Läs mer om skatorna här om du vill:

Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie- How is your wife?

Det är Skärtorsdag idag. Hade jag varit en liten flicka, så hade jag nog kanske redan varit på väg i bil till byn där stugan ligger. Kanske hade jag också redan planerat till vilka tanter i byn jag skulle gå som påskkärring? Bilden är ett jättebra exempel på hur det var förr… Man knäppte ETT kort. Man visste inte förrän långt senare, när man framkallade filmen, om kortet hade blivit bra eller inte… Detta kort var alltså med i familjealbumet, trots att både min bror (till vänster i bild) och jag själv (den högra kärringen), kämpar i motljuset med grimaser som verkligen skulle passa på Blåkulla!

påskkärringarna

Det tredje vårtecknet jag inte kan vara utan, är när kommunen bestämmer sig för att sopa gatorna med sina speciella långsamtgående och bullriga sopmaskiner, som efterlämnar en sträng av blöt asfalt och lukten av vått damm… Det är något alldeles särskilt med den stunden. Är jag på jobbet brukar jag avbryta lektionen och göra alla eleverna uppmärksamma på händelsen. Tillsammans njuter vi av att NU är det VERKLIGEN vår, på riktigt!

När jag besökte USA senast, hösten 2014, så undervisade jag i minilektioner i de olika klasserna på skolan som jag besökte. En återkommande lektion handlade om svenska traditioner. Läs om du vill:

The eightyninth åsic- From Påskkärring to Tomten in Twenty Minutes

Vädret idag är lovande! Kanske får vi en typisk ”sitta vid husknuten och sola sig”-påsk i år??? Det hoppas jag på!

Glad påsk! 

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Sven Wollter och Henning Mankell

Som ung bodde jag ett år i Stockholm med planen att bli bofast där. Det där året, 1987-87, minns jag med glädje främst för att jag och min väninna hade möjlighet att ta del av så många kulturevenemang som staden erbjöd. Vi såg Cyrano de Bergerac med Sven Wollter mer än en gång när han hade huvudrollen på Stockholms stadsteater… Filmen ”Om kärlek” blev också en film vi såg flera gånger. Det hände till och med en gång att vi gick på ett öppet politiskt möte som skulle hållas i Björns trädgård på Söder, för att Sven Wollter den dagen var deras huvudtalare… Sedan dess har jag följt Wollter på ett mer indirekt sätt, genom TV, tidningar och biofilmer.

Att han nu har bestämt sig för att genomföra sin ”sista föreställning” på teatern, fick mig att spontant säga ”Nej!!!!!!”, men vid en viss eftertanke så slog det mig att om det är någon jag unnar att få en härlig tid som pensionär, så är det Sven Wollter. Viktigt är också att tillägga att de flesta av oss andra hoppar av yrkeslivet vid 65 år, medan Sven Wollter bjudit oss på många fina rolltolkningar också efter den åldern. Den där nyheten om hans förestående ”sista föreställning” fick en extra dimension när jag såg att den kopplade samman Sven Wollter med Henning Mankell, som är en av de svenska författare som jag beundrar allra mest.

Länk till intervju med Wollter inför den sista föreställningen

För en tid sedan när Henning Mankell gick bort, skrev jag av mig lite av den där ”läsarens sorg när en författare går bort” och det kändes skönt att ha skrivandet som en ventil. I texten jag skrev då, framgår att jag förutom deckarna gärna läste de där andra texterna.

Länk till ett tidigare åseri, från tiden vid Mankells bortgång

Mankell var även aktiv inom teatervärlden och för just mig personligen är det extra intressant att Sven Wollters sista föreställning blir just ”Driving Miles” av Henning Mankell, regisserad av Eva Bergman, författarens fru. Miles Davis musik ackompanjerar fint detta kulturmöte! Eftersom det verkligen vore just ”public service” att ”Driving Miles” får större spridning, hoppas jag att SVT kommer att finnas på plats för en inspelning av föreställningen! Tack på förhand!

 I ett annat åseri har jag skrivit om Wollters bok Hon Han och Döden:

http://wp.me/p4uFqc-133

 

Etthundranittioförsta åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!