Golden Gate, San Francisco

På andra sidan Golden Gate gömmer sig ett antal jätteträd bakom de berg vi skymtar i bildens bakgrund… Det är nationalparken Muir Woods, som lockar hundratusenstals besökare varje år… När man kommer in i skogen hörs förstås alla samtal mellan människor från världens alla hörn, för vi är många där…turister i stort antal, men vi verkar dela en ödmjuk fascination inför skogen, för samtalen som förs är lågmälda och många går ganska långsamt mellan jätteträden i djup beundran.

Jag noterar redan i början av parken att man har styrt upp hur vi turister förväntas sköta oss… Det står tydligt och klart att vi inte ska gå av de spänger och gångbroar av trä som finns överallt. Hela den första delen är lättillgänglig även för rullstolsburna eller barnvagnar. Där finns dessutom toaletter och ett fik direkt vid ingången, vilket är en fördel när man har suttit i bilkö ett tag på vägen dit… Är det värt att sitta i bilkö? tänker kanske du… Ja! Det är verkligen en fantastisk park! Träden och miljön i deras närhet ger trots alla människor lugn och ro. Om man vill ha så mycket lugn och ro som möjligt, ska man försöka besöka parken tidigt på morgonen en vardag, men det är intressant och spännande även när man hamnar mitt i den värsta tillströmningen. Parken som har funnits i nästan 100 år, tillkom när en affärsman vid namn William Kent köpte loss den här skogen i syfte att bevara den till eftervärlden. En konservator som också var inblandad i projektet, John Muir, fick ge namn åt parken. En träskulptur av John Muir i naturlig storlek möter besökaren vid ingången.

John Muir

Oavsett vilket förhållande till träd man har innan man kommer till parken, kan man nog inte undgå att imponeras av trädens storlek. Vissa av träden växer i grupper, som om de slagit sig samman mot vädrets makter en gång för tvåtusen år sedan. Andra träd sträcker sig i ensamt majestät emot himlen. När vi gått en stund, finns en möjlighet att gå en stig något högre upp i skogen. Man går uppför en backe och ett antal trappsteg och upplever att man nu är ”högt upp” och att det sluttar brant ner på sidan, på ett sätt som gör att man avstår från att gå nära branten. Ändå är man inte ens till ”midjan” på de träd som har sina rötter längst ner i dalen…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov