Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Annonser

Fyrahundrasjuttionde åseriet- Funderingar på nationaldagen

Det fanns en reklamsnutt för ICA i TV just på nationaldagen för något år sedan, som fångade mitt intresse. Det var ett norskt par som diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira just den dagen… Till slut enades paret om att det inte kunde vara något extra med den där dagen, eftersom ingen i ICA-affären verkade det minsta inställda på firande.

Men varför firar vi då?

Nationaldagen har ofta sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som klassföreståndare med elever som snart ska få sommarlov. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på Stallbackens skola där jag jobbade för ett antal år sedan. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. En nationalsång borde uppmuntra gemenskap och vikänsla och självklart inkludera alla som ställer sig bakom det som är vårt samhälles grundvalar. Den svenska konstitutionen med de många friheter vi har, är vad jag vill värna. Följ länken om du är osäker på vad som gäller!

Sveriges demokratiska system och våra grundlagar

Vi borde alla bidra till en ökad gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2017, det som NU är VI. Komikern Soran Ismail, som många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund blev vid ett tillfälle intervjuad i SVT1 av Micke Lejnegaard om svenskhet  ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran.

Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning.

Flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, skriver inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” en dag som denna. Inte en enda av de personer jag känner som är födda här, har kommit på idén att gratulera landet Sverige. Varför inte? Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan!

Det finns så många saker man kan göra på en ledig dag! Många ska säkert inte alls ”fira” dagen. Den passerar bara som en dag i mängden… Andra har fått en ledig dag från jobbet och passar på att rensa ogräs eller måla om uthuset eller kanske plantera nya blommor i balkonglådan. Men vissa deltar också i någon gemensam aktivitet, där syftet är just att försöka stärka traditionerna kring nationaldagen. Just i år ska jag faktiskt både baka kakor inför min dotters student OCH ta del av det nationaldagsfirande som min lilla kommun erbjuder, mest för ATT.

Vi ska vara glada över att vi utan problem kan rensa ogräs eller måla båten på vår nationaldag om det är det vi vill. Om vi hade bott i en diktatur hade vi tvingats ut för att göra något som regimen hade bestämt, paradera framför vår diktator kanske? När vi klagar över dem som ”inte firar” ska vi minnas att vi har möjlighet att välja och att det valet i sig är värt att värna! Nu har jag dessutom utnyttjat flera av mina grundlagsskyddade friheter… åsiktsfriheten och tryckfriheten till exempel! 🙂

Grattis Sverige! ❤

Minnesåseri- Mordet på Olof Palme i retrospektiv

röd ros

”Det får inte finnas vi och de- det finns bara vi!”

(Olof Palme, 1978)

 

På kvällarna brukade jag antingen läsa en bra bok eller lyssna på radion innan jag skulle sova. Just den här kvällen, en fredag, så skulle jag upp och jobba tidigt nästa morgon och borde redan ha somnat för länge sedan. Men i stället gjorde jag som jag brukade, kollade en sista gång inställningarna för väckningsfunktionen i klockradion, slog sedan på radion för att kolla att volymen var på en lagom nivå för väckning. Det var då jag först blev sur och sedan arg, över att någon hade den dåliga smaken att sända en så realistisk radioteater att man förleddes att tro att det var på allvar. I radion upprepades gång på gång hur statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata. Strax gick det upp för mig att det inte var någon teater… Det hade hänt. För mig var det en chock. Någon hade skjutit Olof Palme!

Nästa morgon kom nästa chock, nämligen att inte alla tänkte som jag…

Mord är en extraordinär händelse omgiven av stor smärta, sorg, chock och ilska. Så många starka men odelat negativa känslor tampas om uppmärksamheten. Det fanns för mig ingen plats för något annat än svärta, tragik och vanmakt den där lördagen. På jobbet, där jag stod som kassabiträde i en cafeteria, skulle jag snart upptäcka att det fanns andra synpunkter än mina… Bland våra gäster denna lördag fanns ingen som passerade kassan utan att yttra sig om nattens händelser och mordet på statsministern. Många var ledsna och grät och andra var helt tysta, liksom dämpade. Det som chockade mig var att några av dem helt öppet sa saker som ”Det var ju tur att den där jäveln blev knäppt!”.

I skolan hade representanter för ett ungdomsförbund på högerkanten, spridit t-shirts eller annan politisk reklam med nidbilder av Olof Palme. Jag minns nu att jag tyckte att det var skrämmande att reklammaterialet var försett med ett uttalat och tydligt personkopplat hat. Förutom det, så tänkte jag att det var konstigt att ingen vuxen runt dessa ungdomar sa stopp… Jag var en ung vuxen när Palme blev mördad. Min egen uppfattning om Palme som politiker grundades alltså från ett barnperspektiv, t ex genom att se på programmet ”Från A till Ö” där Hedvig åker till Riksdagen för att möta Palme och få svar på frågan ”Vad är demokrati?” Sjutton minuter in i programmet börjar samtalet mellan Hedvig och Palme:

Länk till avsnittet med Hedvigs möte med Palme

Hedvig möter Palme

Efter 1986 fick jag motvilligt inse att allt inte är lika idylliskt i verkligheten som i ”Från A till Ö”. Som vuxen har jag i efterhand förstått att det fanns många politiska frågor där Palme valde en väg som kunde uppfattas som kontroversiell av omgivningen i allmänhet och av politiska motståndare i synnerhet. Ändå måste det vara en självklarhet att man i sann demokratisk anda i ett land som Sverige, övertygar en politisk motståndare med ord, inte med vapen. Den 28 februari kommer jag minnas den språkligt begåvade klassresenären som genom sitt starka och orädda politiska engagemang gjort skillnad i väldigt många människors liv, inte bara i vårt land utan även internationellt.

 

 

Tvåhundrafjärde åseriet- IB- eller Geijer- affären, det är frågan…

Ibland är jag alldeles för gammal för att förstå vissa saker som mina barn utan problem hanterar. Ibland är jag på tok för ung för att begripa sådant som mina föräldrar har full koll på… För närvarande lyssnar jag med mycket stort intresse till Ordens makt och vanmakt av Jan Guillou. Författaren har själv gjort inläsningen och det är verkligen underhållande att lyssna, speciellt när han härmar andra, som t ex Jan Myrdal eller när han uttrycker sig extra fyndigt. Det finns en sekvens där Guillou säger att han har ”trampat i klaveret” och därpå följer ett resonemang om hur han verkligen förstår att det vore rimligt att i det läget stå alldeles stilla och vara tyst, men att han av ungdomligt oförstånd inte alls gjorde det… han gick i stället i svaromål, men inte bara en gång, utan flera… Han säger att han trots att han hade foten i ett dragspel, inte förstod att det varit klokt att ligga lågt…

Detta var ett år innan IB-affären och Guillou menar att han på så sätt fick den medieträning han behövde för att bättre hantera alla de många turerna i IB-affären. Det är spännande att lyssna på hur det hela nystades upp och det passar mig att förstå detta i långsam och metodisk takt med Guillous uppläsning i stället för att snabbt ögna igenom en Wikipediaartikel som ger en översiktsbild… Samma uppfattning har jag av  min egen potentiella möjlighet att förstå Geijeraffären…

Jan Guillou och Leif GW Persson, så som jag minns dem när jag först förstod vilka de var…

För ett par år sedan lyssnade jag på ljudboken Gustavs grabb av Leif GW Persson. Där lägger GW ut texten om Geijeraffären och på sitt noggrant metodiska vis lämnar han inget åt slumpen. På så sätt får jag med ytterligare en intressant aspekt, nämligen  känsloläget hos GW, precis på samma sätt som Guillou gav mig sin version och sin bakgrund till händelseförloppet…

Båda dessa ”affärer” är väldigt omfattande och har var och en på sitt sätt stor betydelse för det offentliga rummet i Sverige. De tangerar grundlagarna, offentlighetsprincipen, men också det förtroende vi borde känna för politiker i den absoluta makten. Källkritik och grundlagsskyddat meddelarskydd, journalister som samarbetar med poliser på olika nivåer… Listan kan göras lång över gemensamma drag. Det som ändå är slående för min egen del är hur dessa båda män, Jan Guillou och Leif GW Persson, av så tydligt politiska skäl och egen personliga uppfattning om hur ett samhälle borde vara, agerade  i sina respektive yrkesroller då  och därefter har orkat beskriva i bokform för oss som inte var med, så att vi har en möjlighet att förstå hur allt hängde ihop. Två enastående berättare, så olika och ändå så lika… Ytterst har de bidragit för det demokratiska samhället Sverige, kastat ljus på skumraskaffärer och mygel med precision och finess.

OM jag skulle få tid i framtiden, så kan jag tänka mig att läsa vissa av de många förstahandskällor som finns tillgängliga i öppna arkiv angående både IB-affären och Geijeraffären, men avslutningsvis nöjer jag mig med att uttrycka min stora beundran för de två författarnas formuleringskonst. Vill man inte läsa om just de här nämnda ”affärerna” tipsar jag gärna om andra läsvärda böcker av dessa författare, nämligen Bombmakarens kvinna av Leif GW Persson och Madame Terror av Jan Guillou, som tangerar ett annat angeläget ämne, nämligen terrorism.

Sextiotredje åseriet- Som åsnan mellan hötapparna

Idag talade de om på nyheterna i TV att ungdomar och speciellt förstagångsväljare har mycket svårt för att bestämma sig inför valet. Nu tror ju inte jag att fyrtiosjuåringar räknas in i kategorin ungdomar…men jag har definitivt inte bestämt mig än. I våras inför EU-valet tog det så lång tid att jag stod i vallokalen innan jag insåg vilket val som var det enda rätta att göra. När jag var ung (nu låter jag ju som NITTIOsju, ungefär!!), så uppfattade jag situationen som att de flesta med något intresse för politik satte sig in i vilket parti de verkade ha mest gemensamt med och så röstade man på det igen och igen och igen… NU är min uppfattning att jag inte alls är ensam om att inte vara säker… Jag tror dessutom att många gör som jag… kollar lite extra på de olika partiernas valmanifest för att bilda sig en uppfattning om något parti eventuellt har lovat något alldeles enastående, som gör att man kanske kan tänka sig att rösta valtaktiskt.

Med tanke på omständigheterna i den svenska skolan, bestämde jag mig redan i mars då jag började blogga, för att sätta mig in i vilket parti som har den bästa skolpolitiken. Nu så här i valrörelsens sista självande minuter, timmar och dagar…måste jag tillstå att jag inte har lyckats hitta ett parti som har enbart goda förslag och lösningar för skolans del. Nu säger man i skrivande stund på TV:s Aktuellt, att det röda blocket är vinnare vad gäller frågor om skolan, men det är så lite som skiljer i opinionsundersökningar, att det är hugget som stucket vilket block som vinner (Aktuellt, 140911). Så jag är fortfarande som åsnan mellan hötapparna. Jag och ungdomarna… 🙂

Jag tror att årets val blir en riktig rysare. MYCKET mer spännande än bandyfinalen på Studenternas eller Elitseriefinalen i ishockey… 😉

På måndag morgon har vi kanske i alla fall en ANING om hur det slutade… Då hoppas jag att röstdeltagandet på söndagen varit rekordstort och för soffliggarna hoppas jag på jättevackert väder, så att de masar sig upp just på söndag och orkar iväg till vallokalerna…<3

 

Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!

Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.

Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.

Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!