Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna. Lärarens eget kunnande, intresse och engagemang är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna. Därför behövs kunniga, intresserade och engagerade lärare.

I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study).  Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig.  Jag har under mina 26 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare.