Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

Annonser